försiggick i går middag kl. 2 med mer än vanlig högtidlighet.
Redan vid 1-tiden samlades de inbjudna i sorgehuset, utanför hvars port det strödda granriset bar vittne om att döden gjort sitt inträde inom de gamla murarne. I samma rum en trappa upp, der hans maka en gång utandades sin sista suck, låg nu den döde i sin hvita svepniug bland blommorna. Han låg der så lugnt, med de något genomskinliga händerna knäpta öfver bröstet, hans ögon voro slutna, han tycktes endast sofva, ty ansigtets färg var icke den dödes, utan den lefvandes svaga rodnad, tack vare balsameringen, som liket undergått. Och rundt omkring den svarta stoftkistan voro väggarne klädda med blomster och grönt, minneskransarna med sina hvita och svarta, blå och gula band lågo hopade och spredo denna doft af cypress, som kännetecknar dödens boning. Armljusstakarne voro tända, och under det solen då och då sken fram derutanför de täckta fönstren, kastade de sitt flämtande sken på den slumrande gamle och på bilden af den törnekrönte frälsaren, hvilken blickade ned mellan högstammiga, mörkgröna blomväxter. Allt var så tyst och fridfullt som det höfves i dödens boning.
TI den öppnade kyrkan strömmade folket in, gamla och unga, samlade sig framme i koret i stora skaror. Der, framför altaret, stod katafalken, svart och allvarlig. Klockorna ringde sin bymn till döden och förgängelsen — till odödligheten och oförgängligheten. Så tystnade de, processionen nalkades, orgeln stämde i med ett högtidligt preludium och under dess toner bars kistan in ikyrkan. Biskopen, hvilken skulle förrätta jordfästningen, intog sin plats, jag går mot döden hvar jag går ljöd från de församlade, och de tre skoflarna mull föllo.
»Af jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus, vår frälsare, skall dig uppväcka på den yttersta dagen.» Ännu några ord af ritualet, och biskopen började sitt griftetal:
Ditt förbund skall vara med stenarna på marken, och vilddjuren i landet skola hålla frid med dig. Och du skall förnimma, att din hydda hafver frid, och skall försörja din boning, och icke synda. Och skall förnimma, att din säd skall varda mycken och dina efterkommande såsom gräs på jorden. Och skall i ålderdomen komma till grafven, såsom en hvetekärfve införd varder, i rättan tid. Si, det hafva vi ransakat, och det är så; hör härtill och rätta dig derefter.
Dessa ord, hämtade ur slutet af Jobs fem te kapitel, hafva sin särskilda betydelse vid ett tillfälle sådant som detta. Da tala om hvad som väntar den rättfärdige, honom som i sitt lif öfvar sanningskärlek och ödmjukhet, oegennytta och kärlek till fosterbygden, tålamod och saktmod. Det är endast den rättfärdige som på denna väg genom Guds nåd hinner det i våra ingångsord angifna målet.
Att söke sanningen, det är utgångspunkten för hvarje rätt vandring genom Kifvet.
Den som ej älskar och söker sanningen, hans väg går i mörker. Men den som är af sanningen, för honom måste på samma gång ljus uppgå öfver mycken egen brist och stor ofullkomlighet, och derför blifver också alltid facit på den rätta sanningskärleken ödmjukhet.
Sanning parad med ödmjukhet, de utgöra alltså begynnelsen af den rättfärdiges väg genom lifvet. Men härtill sluta sig oegennyttan och samkänslan. Den som blott lefver för sig sjelf, för att förkofra sig sjelf, han har ej fått syn på rättfärdighetens kraf, ty Gud har ej stält någon i verlden för hans egen skull allena utan med hänsyn till mensklighetens gemensamma kropp, hvari han utgör en mer eller mindre vigtig lem. Derför utmärker sig rättfärdigheten genom oegennytta och samfundsanda. Dessa drag finnes ock hos alla den beliga historiens män, en Paulus till exempel. Det är väl ej endast oegennyttan och fosterlandskärleken, som känneteckna den rättfärdige, men en menniska har likväl hunnit ett godt stycke på väg mot rättfärdighetens mål, när hon brinner af nit för allmänt väl.
Det tredje kännemärket på rättfärdighetens väg till lycka, hvilket omtalas i det kapitel, hvarur våra ingånugsord äro hämtade, är tålamodet och saktmodet. Den Herren älskar, den agar han, och en vis man älskar straffet.
Det är godt att lära sig förstå, att inger menniska kan vinna lifvets mål utan pröfningar och olyckor. Ty liksom fågeln blifver född till att flyga, så blifver ock menniskan född till olycka, som rätt buren föder tålamod och saktmod, hvilket är rättfärdighetens prydnad.
Låtom oss dröja här för ett ögonblick vid den lycka som lofvas den, hvilken ötvar rättfärdigheten på nu beskrifna sätt. Det förefaller underligt, att stenarna på marken skola ingå förbund med denne. Men härmed hafva vi att förstå naturens förhållande till menniskan. Och såsom ett andra moment i denna lycka tillfogas, att han i sin hydda skall förnimma friden. Ja, har rättfärdigheten fått insteg i vår boning, då skola vi visst känna hjertats frid och ej behöfva speja efter menniskors tankar och tycken om oss, Vårt goda samvete är fridens moder. Och när det säges att säden skall varda myckeu, behöfver detta ej tagas i lekamlig betydelse, ty på andens väg kan en menniska hafva en afkomma, rikligare än någon jordisk, född af hans egen inneboende eld, och kanske barn i långt djupare bemärkelse än den köttsliga. Har nu denna lycka blifvit vår lott i tiden, då skola vi i ålderdomen komma till grafven, såsom en hvetekärfve införd varder, i rättan tid.
Man må aldrig, trots pröfningarna, neka att lifvet ärett godt, ett stort godt, som vi med tacksamhet och glädjeböra pjuta som en Guds gåfva. Och unnar Gud oss en lång lefnad, så mycket tacksammare böra vi vara, men riktigt godt blir först lifvet, om vid slutad vandring själen varder införd i fadershemmet derofvan såsom en hvetekärfve i den himmelska ladan.
Ja, i sanning, vi hafva att lägga märke härtill närmast med anledning af den bår, omkring hvilken vi nu stå, ty alla skola vi en gång gå samma väg som denne döde nu gått, kanske blott med ett mindre vördadt minne.
Måhända att saktmodet hos honom ej alltid förefans i så rikt mått, som önskligt varit; men sällan har man funnit en sådan kärlek till sanningen, ett sådant redbart arböte, en sådan oegennytta och fosterlandskärlek som hos den aflidne. Sällan har man om en svensk man, om en gotländing kunnat säga med så fullt ssäl som om honom, att han ej lefde för sig, utan verkade och sträfvade för att tjena sin fosterbygd. Så kunna vi ock säga, att den lycka, hvarom ingångsspråket tala”, har Gud i rikt mått låtit komma denne man till del, den rättfärdiges lycka. Ja sällan hafva väl stenarne ingått ett närmare förbund med en Sveas son än med denne, sällan för någon uppenbarat sina ”emligheter så som för honom, och sällan har väl den husliga friden i så rikt mått kommit någon hydda till del som hans. Hans säd är ock mycken, fastän han ej lemnar några barn efter sig, ty stor skall skaran framgent varda af dem, som hos Per Arvid Säve hemta råd och upplysning.
Ålderdomen vann ban, och vi hoppas på Jesu vår frälsares förtjenst, att han blifvit införd såsom eu hvetekärfve iladan i rättan tid.
»Si, detta hafva vi ransakat, och det är så; hör dertill och rätta dig derefter», på det att din lott en gång må blifva att saligt inbergas, Vårt lif varar sjuttio, högst åttio år, och då gäller det för oss att se till, huru vi med frid kunna stiga ned i grafven.
Hafven tröst, I sörjande anförvandter och vänner, och tagen med oder dessa manande ord från hans bår, att allenast på rättfärdighetens väg varder fridens och salighetens lycka vunnen.
Nu tystne de klagande ljuden
Och stille sig tårarnes flöden!
Till lif och odödlighet buden
Är menskan af Gud genom döden.
Omhägna med nattliga friden
Den trötte, o graf, i din gömma !
När natten en gång är förliden,
Skall Herren sin afbild ej glömmaa.
(Sv. Ps.-b. 492.)
Så läste jordfästaren »Fader vår» och »Välsignelsen», »jag går mot himlen hvar jag går» tonade orgeln, bärarne fattade den rikt blomhöljda kistan och buro ut den på likvagnen, hvarefter processionen, i hvilken märktes arbetareföreningens medlemmar med standar samt sällskapet D. B. V., gick ut till kyrkogården för att se Per Säve sänkas ned i det sista tysta, och fridfulla hvilerummet.
Bland den mängd vackra och dyrbara kransar, som täckte den dödes kista, fans en med hvita band från prinsessan Eugenie med inskriften: »Ära åt den åldrige, aktade och trogne Gotlandsvännens minne!
Frid öfver hans stoft.» Vidare funnos kransar från landshöfding Poignant och fru Poignant, från Visby arbetareförening med inskriften : »Tack för undervisning, råd och stöd», från Visby bollklubb, från Gotlands nation i Upsala, från Planteringsgillet, från Gotlands fornvänner, från Visby allm. läroverks lärare, från f. d. presidenten Lemchen och fru Charlotta Lsmchen f. Carpelan, från Elisabeth Nordenfalk, f. d’Albedyhl, från Teofron och Anna Säve, »En sista helsning», från Gunnar och Anna, »Till den faderlige vännen Frid och välsignelse», från Math. Säve, »Tack för trogen vänskap — Kristus är mitt lif, döden är min vinning», från Carl Bergvall, »Tack för 61-årig vänskap», från »Gamla vänner», från Arvid Säve, en krans med inskrift: »Sörjd af enda systern, älskad i lifvet, saknad i döden», en annan med inskriften »Sof i frid, älskade fosterfader — Af kärlek och tacksamhet» samt en krans från Clara och Otto Lemke med följande inskrift:
»Hans lefnads qväll var blott det sköna slutet
Utaf en tung och lång och verksam dag,
En sabbatsafton efter lifvets möda,
Dess många pröfningar och heta strid.
När så man lefvat kan man saligt dö,
När så man dör, då är det skönt ha lefvet.»
Gotlands Allehanda.
Fredagen 18 November 1887.
N:r 92.