Två dagar på St. Karlsö.
Ångaren. Klintehamn skulle afgå från orten med samma namn fredags e.m, 2 Juli; målet för färden var Stora Karlsö, dit ett dussin medlemmar af »Karlsö jagtbolag» ämnade sig för att anställa fågeljagt.
Eder ödmjuke tjenare, som det förunnats att deltaga i nöjet, infann sig i tid, sedan han visligen stoppat i fickan som tillflykt och uppbyggelse i möjligen inträffande mulna stunder den gamle, präktige Holbergs »Moralske Tanker». Vid ångarens afiärd infunno sig till fots Rtskilliga parasoller och oskuldshvita näsdukar för att att vifta farväl på den gungande färd. Bakom de viftande redskapen kunde vi urskilja klara ögon och leenden men jag vill ej göra mig skyldig till samma fel, som gamle Holberg tillvitar »de nye, franske moralister» nämligen att »förfalla – till amouröse passioner och afmale fruntimmerqualiteter».
Solen log från en klarblå himmel, och efter en timmes angenäm färd stannade ångaren ett stycke från ön, då vi nedstego i hämtande fiskarebåtar; »Jagtherrn» och förut till ön anlände kamrater mottogo 088; obekante presenterades, gamle vänner tryckte hvarandras händer, somlige hurrade, andre sjöngo, och en samling missnöjde måsar öste massor af oqvädinsord ned öfver allas hufvuden. Snart blef detlugnare; alla voro ense, att vädret var härligt, och så hölls krigsråd.
Vid sextiden lade några båtar ut från »Norderhamn», hvardera innehållande 2 roddare och 2 skyttar; man framtog bössorna, de der sin tjenst lusteliga med all flit gjorde. Skotten genljödo doft mot bergväggarna, ofta samtidigt från flere håll, pilsnabba fåglar sköto öfverallt genom luften, då och då syntes någon tordmule, som till sin ofärd kommit någon båt för nära, lika pilsnabt dödsskjuten störta i hafvet. Det var en tafla, fullaf lif och rörlighet, som först blef fullständig, då aftonsolen började på himmael och haf upprulla en ständigt växlande duk af lifliga färgar. När jägarne vid solens nedgång återvändt till Högqvarteret, njöto de af ett skådespel, hvartill man här sällan får skåda maken. Hela vestra delen afhimlahvalfvet strålade först i guld, så i rosa, slut ligen i mörk purpur, med ständigt märkbara öfvergångar och ljusare strimmor inblandade; hela hafvet var purpur och vinfärg, och den väldiga vinbål, kring bvilken jägarne voro lägrade, tycktes ha fått sin färg endast genom reflex från det hela. En qvartett bland jägarne sjöng vackert mellan bergväggarna om sommarsol och hur mitt lif är en våg. Det mörknade småningom; anekdoter berättades, skrattsalfvorna upprepades af bergets eko, tills veteranen i sällskapet erinrade, att morgondagen också var eu dag,talade om hur vacker och njutningsrik den gångna varit, samt föreslog en skål för jagtherrn, prisade hans förtjenster i allmänhet och i all synnerhet hans förutseende klokhet att ha valt just denna dag till jagtdag. Man skildes. Nattens omätliga tystnad inträdde. Ingenting hördes utom en sakta dyninog, som med långa mellanrum kom strandens kiselstenar att rassla.
Den följande morgonen medförde lugnt väder och strålande sol. Någre voro uppe med denna och funno, att morgonstund har guld i mund, andre åter funno morgonsömnen mera guldförande. Ett fåtal sysslade med jagt, några med fiske, flertalet med sömn, tills alla samlades till frukost 1/2 8. Jagtherrn föreslog, att förmiddagen skulle användas att bese öns märkvärdigheter. Flertalet ursäktade sig förbindligt leende, de hade hinder; andre försäkrade i harmfull ton och, som det syntes, i obehöfligt kraftfulla uttryck, att de ej voro hågade. De kände de, hvilken argan list, som låg dold under förslaget; ty sedermera kom jag under fund med, att en sådan vandring som den föreslagna betydde ungefär detsamma som vattenösningar, för dem som första gången passera linien. Emellertid gåfvo vi oss, arma offer, som läto locka oss, i väg uppför »Jungfrustig», öfver och mellan nedramlade klippblock, allt högre och högre åtvestra sidan. Ibland gjorde vi halt för att betrakta någon egendomlig klippbildning eller krypa in ett stycke i bergets inre genom någon grotta, som för tillfället upplystes med tändstickor, eller för att från den luftiga höjden undersöka refven och undervattensklipporna, som visade sin utsträckning och sina former liksom genom ett glas, eller för att kasta våra blickar öfver »storlandet» och gissa namnen på de kyrkor, hvilkas spiror höjde sig i det blånande fjärran. Och si, det var allt ganska vackert och njutningsrikt. Vi kröpo vidare; stigen blef allt smalare ldngs bergväggen, bråddjupet allt obehagligare, allt mera småleende och vältalig vår 1edare. De af oss, som ej utrustats med stengetsnatur, blefvo allt mer tystlåtne och fullkomligt likgiltige för alla härliga utsigter, som vår elake anförare med sin staf utpekade. Slutligen kunde vi komma hvarken uppåt eller nedåt och vågade ej ens blicka ned för att ej svindla; vigåfvo oss på nåd och onåd, och det var endast efter många råd och anvisningar och efter ett oändligt hoppande och krälande i aila slags »omöjliga» ställningar, som vi välbehållna kommo ned till stranden. Vi tittade då uppåt klippans branter, den stolte höfdingen stod der med fjäder i hatten och jodlade 200 fot öfver hafvet. Nu först begrepo vi de harmset kraftfulla försäkringarne af dem, som förklarat sig ej hafva behof af att taga utsigten i betraktande. Vi råkades sedan alla ofvanpå berget och drucko ur en mängd hornbägare friskt vatten, som hämtades ur en källa under berghällen. Vi sågo harar hoppa mellan kullarna, anstälde fåfänga kapplöpningar, togo i betraktande det pågående arbetet på den nya fyren, hvars grundval och källarioredning var färdig. Ett fyrtiotal arbetare i spridda grupper bröto eller höggo sten, ett par oxar knogade ett lass dito framåt bygnadsplatsen, med ett ord ett ovanligt lif var rådande å slätten, der man eljes blott plägat se får och måsar.
Efter flere timmars vandring inträffade vi i jägarhemmet, en liten hägnad bygnad med trädgårdstäppa, kalladt Hiheim, medelpunkten och samlingsplatsen för de gla de jägarne, der vi nu funno lönen för våra mödor i form af bad, middag och — bolagsstämma.
Mot aftonen försvann det klara solljuset himlen öfverdrogs! med moln, hvilkas fart småningom ökades, hafvet blef allt oroligare och högljuddare, vinden for hvinande långs bergväggarna, ejderhonorna hördes med ängsligt skrockande kalla sina ungar tillsammans. Var gårdagens aftonhimmel idel guld och purpur, så visade denna i stället idel grått i grått; endast då och då, när solstrålarna lyckats bryta sig fram mellan molnen, syntes liksom jättelika, rosenfärgade bomullstappar komma vältande öfver berget och delar af hafvet för ett ögonblick förgyllas. Efter solnedgången syntes allt stålgrått; endast längst i vester fans en smal strimma af klaraste ljus, som enligt sakkunniges påstående bådade hårdare ruskväder. Men det var ändock sommarluft, och jägarne sutto i sina kappor och glammade till sent på natten; det var svårt att skiljas, ty följande morgon var bestämd till uppbrott, då de skulle på olika håll återgå till hvardagslifvets sysslor.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 6 Juli 1886
N:r 54.