Hamra sockens kyrka och gamla minnen.

Ett utkast af C. J. Bergman.
Innehåll: Mängden af kyrkor på Gotland. Hamra kyrka, dess form, altarprydnad, trinmfkors, dopfunt, väggmålningar och tornets sjömärke. Klockaren Marcus Ploen. Berren Classon Kopparsmeds grafsten. Kastålen. Helsokällan och brunnslifyet 1799. Juleleken »Hamra nötter», Sägnen om namnet Hamra. Gårdarnas namn.
Bland de många egendomligheter, som här på Gotland pläga väcka den resandes förvåning, torde den stora mängden af kyrkor icke vara det minst förvånande. Att ett landskap med endast 27 qvadratmils område (myrar och träsk ej inberäknade) haft, under öns historiska storhetstid, 110 prydliga kyrkor — nämligen i Visby 16 och på landsbygden 94 — eller, Visbykyrkorna oberäknade, i medeltal mer än 3 kyrkor på qvadratmilen — detta är i sanning så märkligt, att det icke kan annorlunda förkiaras, än attdet här, under den äldre Medeltiden, funnits en mycket gudfruktig, mycket rik, mycket konstälskande och konstfärdig befolkning.
Visby kyrkliga bygnadsverk hafva redan börjat blifva bekanta äfven utom Sverige och behöfva ej här omtalas. Bland landsbygdens nu begagnade 90.kyrkor fin nes det några,.-hvilka äro nästan lika ansenliga och praktfulla som domkyrkan i Visby och så som de öde kyrkorna derstädes antagas hafva varit. och hvilka skulle försvara sin plats snart sagdt i hvilken stor stad som helst. I detta afseende kan man nämna Dalhems, Lärbro, Tingstäde, Lau, Stånga, Väte och ett tjugotal andra sockenkyrkor. Om alla utan undantag kan det sägas, att de äga större eller mindre partier, som vittna om en konstnärlig, i allmänhet dels romanisk (rundbågig), dels gotisk (spetsbågig), men i mycket sjelfständigt gotländsk bygnadsstil, och som bära prägeln af ädel skönhet. Sådana partier äro de präktiga portalerna och fönstren samt marmorprydnaderna å pelare och hvalf. Afstort konsthistoriskt intresse äro de bildprydda dopfuntarna. Många kyrkor hafva vackra, väldiga torn med höga, ståtliga spiror; några hafva fått behålla betydelserika prydnader, som tvifvelsutan funnits i dem alla, såsom glasmålningar i fönstren, rikt smyckade altarskåp, helgonbilder, korstolar, krucifixer, med flere till den kyrkliga kulten hörande föremål.
Det mäste sannerligen här hafva fun: nits en ofantlig myckenhet konsterfarne stenluggare, och derjämte ingen brist på arkitekter, bildsnidare, glasmålare för kyrkfönstren och kalkmålare för kyrkornas inre väggar.
Här meddelas en af professor A. T. Gellerstedts säkra hand gjord teckning af Hamra kyrkas inre. Denna kyrka är belägen 3/4 mil söder-ut från moderkyrkan Öja, 7 1/2 mil från Visby, i öns allra sydligaste del, och helt nära östra kusten. Den socken, hon tillhör, är en af de minsta i länet, med 3,217 tunnlands ytvidd, 6 mantal skatte och (år 1883) 342 invånare. Men så liten denna socken än alltid har varit, har den dock bestått sig ett tempel, som är särdeles märkligt. Man betrakte Gellerstedts teckning!
Att Hamra kyrka ursprungligen varit en i rundbågstil, under förra hälften af 1200-talet uppförd korskyrka af grekisk form (d. v. s. med korsets stam och tvärstycke lika långa) och i detta hänseende varit lik S:t Lars i Visby, samt att hon ett eller annat århundrade senare, i följd af betydliga, våldsamma förändringar förlorat sin forna och mer monumentala anordning, har den lärde professor Brunius i sin »Gotlands konsthistoria» utförligt ådagalagt. Såsom kyrkan nu visar sig, består hon af skepp (församlingens plats) och kor, båda fyrkantiga och i spetsbågstil; hon har en sakristia vid norra väggen, samt ett torn i vester, likaledes fyrkantigt och hvars murar, såsom deras rundbågstil visar, qvarstå från kyrkans äldsta tid: alla dessa kyrkans delar äro uppförda af huggen och tuktad sandsten, hvarjämte på några ställen märkes kalksten. Kyrkans hela längd är 72 och hennes bredd i skeppet 39 1/2, i koret 27 1/2 fot. Skeppets fyra korshvalf uppbäras af en i midten stående vacker kolonn, hvilande på en stor fyrkantig grundsten och med en prydlig bas; kolonnens skaft, som nedtill siras af upp: och nedvända rundbågar och mellan dessa stora, uppskjutande blad, består af slipade runda rödspräckliga marmorstycken, och dess kapitäl har i hvarje hörn ett väl skuret, utåt svängdt blad och der emellau mindre sådana.
Kyrkan har 3 märkliga portaler, af hvilka tvenne äro smyckade med kolonner, som uppbära fina bågar. Dessa portaler äro, liksom hvalfbågarna, uppförda af rödspräcklig och i allmänhet finslipad marmor. Sju fönster finnas, deraf 3 spetsbågiga å korets altarvägg, hvilkas tretal sinnebildligt föreställer Treenigheten, hvadan också det mellersta (Gud fader) är högre än de omgifvande (Sonen och den H. Ande). Skeppet, som saknar portal, har å södra muren 2 stora, spetsbågiga fönster af huggen kalksten, enligt ritning af arkitekten A. V. Lundberg förfärdigade år 1870 och insatta i stället för 2:ne der förut befintliga mindre.
I koret står ett muradt altarbord, hvar: på förut funnits ett prydligt altarskåp, hvilket på bedröfligt vis blifvit ersatt af en altartafla, målad år 1792 af Jonas Gustaf Möller, och framställande det allseende ögat samt derunder 2:ne bland skyar sväfvande englahufvuden. Nederst synes konung Gustaf den 3:es krönta namnschiffer inom en lagerkrans. ”Taflan omfattas af sandstenspelare, på hvilka ett spetsigt listverk, uppbärande ett tändt rökelsekar, hvilar. Det nämda altarskåpet är förstördt; men af de bilder, som det innehållit, äro 17 qvar, ursprungligen rika på målning och förgyllning samt mer och mindre väl bibehållna. Dessa äro upp: stälda i ett af kyrkans väggskåp, och bland dem ser man en Kristus i sittande ställning, naken, törnekrönt och med bloddrypande sår; en jungfru Maria och en annan qvinnofigur i tillbedjande ställning; flere apostlar, flere riddare i full rustning och enhvar med rödt kors på bröstet, deribland en (S:t Göran?), som trampar på en drake; vidare flere qvinnofigurer med sörjande ansigtsuttryck, klädda i dok och vida mantlar.
Från midten af den s. k. triumfbågen (som skiljer skeppet från koret) nedhänger i 3 grofva jernkedjor ett stort triumfkors (krucifix) med Frälsarens bild i naturlig storlek. På korsets 4 ändar äro Evangelisternas sinnebilder (Engeln, Lejonet, Oxen och Örnen) anbragta, och det hela omslutes af en rikt ornerad ring. Kristus-bilden, som är törnekrönt och har fötterna med en spik fästade öfver hvarandra, är väl skuren.
Dopfunten af sandsten är troligen från den äldre kyrkans tid och således vidpass 600-årig. På dess bas ser man ett mennisko- och ett djurhufvud, samt å sjelfva skålen, i lågt upphöjdt arbete, på 8, af rundbågar bildade fält, följande bibliska ämnen: en engel som antyder Marie bebådelse; besöket hos Elisabet; Maria sängliggande och vid sängen oxen och åsnan; de vise männens tillbedjan; flykten till Egypten; och S:t Mikaël med lyftadt svärd mot en drake, på hvilken han trampar.
. På skeppets norra sidomur finnas i vattenfärg utförda målningar, som i 13 skilda grupper och med tämligen stora figurer framställa: Kristi dömande, hudflängningen, törnekröningen, korsbärandet, korsfästningen, nedtagningen af korset, grafläggnin gen, uppståndelsen, himmelsfärden, och den helige Andes utgjutelse öfver lärjungarna. Enligt Brunii omdöme äro dessa figurer med skicklighet målade, och han anser, att de härröra från den senare delen af Medeltiden.
Tornel är, såsom ofvan blifvit omnämdt, från kyrkans äldsta tid. Det har 3 afdelningar, och i den 3:e finnas å hvarje sida 2:ne ljudöppningar, i hvilka fina midtkolonner uppburit små spetsbågar. Öfverst finnas spetsiga gafvelfält mot öster och vester. Förmodligen har det funnits sådana äfven mot söder och norr, och mellan dessa har den forna träspiran rest sig i höjden. Nu betäckes tornet af ett lågt, spånbelagdt kroppåstak, sluttande åt söder och norr. Enligt sägen, får det nuvarande tornet till sin form icke förändras, enär det är ett för seglaren vigtigt sjömärke. Denna afstympade, för en gotländsk kyrka ovanliga tornform har gifvit anledning till en minnesvers, upptecknad i amiralitetskaptenen Johan Månssons år 1644 utgifna »Nyttiga Sjöbok», hvil ken sedan på nytt blef utgifven med titel: »Joh. Månssons uppljfvade aska» hvilken bok i mer än 100 år var Östersjöfararnes enda vägledning. Versen har följande lydelse:
»När du ser den stumputa körke och den gröne lund, Så akta dig väl för den Röde hund!»
Röda hunden eller Espebåden kallas ett af de farliga skär, som — med endast 4 till 7 fots vatten i närheten af den, för derstädes lidna, talrika skeppsbrott, vanryktade Faludden — sträcker sig långt uti hafvet.
I och vid kyrkan finnas 8 grafstenar med runinskrifter, men alla stympade och ofullständiga. Bland öfriga grafstenar märkes klockaren Marcus Ploen’s, som är af sandsten och ligger framför altaret Att denne klockare varit en i socknens historia märklig man, synes af följande anteckning i superintendenten Göran Vallins handskrifna Gotländska samlingar:
Under senare delen af 1500-talet och under Matts Hvit’s kyrkoherdetid lefde i Hamra en klockare vid namn Marcus Ploen, som var född i Holstein år 1538. Under den hårda vintern 1564, då hela Östersjön låg tillfrusen, kom han öfver isen hit i båt på släde med hustru, barn och en ko, hvaraf rasen ännu (nämligen på Vallins tid 1735—1744) finnes qvar. Främlingen fick under vintern herberge i ett uthus vid Storms’ gård och blef klockare i Hamra. Då kyrkklockan derstädes någon tid derefter blifvit skadad, reste Marcus öfver till sin bror, som var en rik köpman i Danzig. Denne lät gjuta en ny klocka, satte den midt i sin sal och inbjöd till ett godt kalas alla sina förmögna vänner, som i gästabudsglädjen sammansköto hvad klockan kostat, och med denna återvände Marcus till Hamra. Der blef han nu en stor kaxe, fick åkeroch ängsstycken af alla gårdarna i socknen, höll sedan 3 drängar och än flere pigor, samt blef snart mycket myndigare än den enfaldige socknepresten, som icke tordes börja gudstjensten förr än klockaren och Vendeburgarne (folket vid Vendeburgs gamla hamnplats) hade anländt. Marcus dog 1622, 84 år gammal, och fick sin grafplats framför sjelfva altaret i kyrkan.
Carl von Linné berättar i sin »Gotländska Resa» (1741), att han bär på kyrkogården sett en grafsten »med svensk text uthuggen, helt tydlig och klar», öfver en Mäster Berren (Berndt?) Classon Kopparsmed, som, enligt inskriften, dog 1691, 305 år gammal. Men — tillägger den nämde resebeskrifvaren — »stenhuggaren lärer räknat år såsom kopparmynt».
Af kyrkogårdens portar förtjenar den östra, af sandsten uppförda, att nämnas: dess öppning är spetsbågig och dess gafvel har trappform.
Vare nu detta nog om den lilla sockners märkvärdiga kyrka. I nästa nummer skall ett och annat förtäljas om socknens mer och mindre gamla minnen, till exempel om den förstörda kastålen, om den ännu under detta århundrades första decennier mycket besökta Helsobrunnen, hvars vatten, enligt professor G. Sefströms 1819 gjorda undersökning, var att anse »såsom ett af de förnämsta mineralvatten i riket», samt om brunnslifvet derstädes 1799 enligt samtida anteckningar; vidare om sägnen angående namnet Hamra, och om den från socknens hassel-lundar härstammande, gamla juleleken »Hamra nötter».

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 24 December 1885
N:r 103.