Till vördige presterskapet i Visby stift.
Redan för att kunna rätteligen fylla sina förpliktelser med hänsyn till folkskolan, måste bvarje prest i våra dagar bafva boken kär, Det är af vigt, att så långt möjligt är den öfvervakande myndigbeten icke i något hänseende står tillbåka för den öfvervakade; och det ”kan lätt nog hända, att en nutida, väl vitsordad folkskolelärare fått på seminariet med hänsyn till undervisningens både innehåll oh metod inhämta åtskilligt, som hvarken i lärdomsskolan eller vid universitetet ingått i våra examenskurser. Men än mer är det af nöden att I, mina Bröder, dagligen växen i all god kunskap, för att såsom sig bör alltid vara redo att svara hvar och en som af Eder begär skäl till det hopp, som är i Eder. Hvad som allt hitintills gifvit pesten i vårt land en god social ställning, hvilken icke litet bidragit att bana väg för hans andliga inflytande, är den jämförelsevis öfverlägsna bildning, som det Sveaska presterskapet af gammalt ägt. Den berömmelsen få vi, så vidt på oss beror, icke heller släppa, på det att på oss må kunna i någon män lämpas äfven de apostoliska orden: För alla har jag blifvit allt, för att på allt sätt frälsa några. Ett bland hufvudvilkoren för framgång i vår andliga fiskfångst är att med kyrklig fasthet förknippa saun vidhjertenhet enligt Mästarens föredöme (Mare. 9, 88—40) och förmåga att såsom hedningarnes apostel förstå andra, äfven der man alls icke kan gilla deras åskådningssätt (1 Kor. 9, 20—22). Härtill gifves intet kraftigare ’menskligt medel, än studier. Särskildt äro sådana i hög grad erforderliga, för att förhindra deras inflytande inom församlingen och till sanningen återföra dem sjelfva, hvilka råkat in uti den rationalistiska ytlighetens elände. Men hvad som företrädesvis bör mana oss till fortgående flitigt studeranda, synnerligen af Guds heliga ord, är ifvern och månheten i det, som mest &f allt måsteligga hvarje rättsinnad prest om hjertat, nämligen att blifva i stånd till att föda Guds hjord och befordra dess tillväxt, icke blott åter och åter läggande grund med bättring från döda gerningar och tro jä Gud, men äfven så, att han kan lemna de första grunderna af Kristi lära och fortgå till fullkomligheten. Växandets intressen blifva iaom den krets, som utgör hvarje församlings kärna, allt angelägnare att bebjerta och iakttaga. Väckelser hafva i alla tider utgått minst lika mycket från folkets egen barm som från dess ledare; men den fulliöljande, utvecklande, upplysande, tillrättaförande församlingsvård, som helst under väckelsens fortgång är så öfver måttan vigtig, för att sådden skall mogna och bära välsignad frukt, har alltid hufvudsakligen varit och måste städse förblifva >herdars och lärares> sak, deras som haft tillfälle till ett grundligare och mer omfattande studium såväl af kyrkans historia som framför allt af den heliga skrift. På längden kan icke det kristliga lifvet fiana tillräcklig, sund och kraftig näring allenast af folkpredikanternas om än så varmbjertade föredrag, hvarvid det utomordentligt betydelssfulla ordaförståndet och textsammanhanget äfvensom den bibliska sanningens rikedom till belysning af lifvets alla sidor knappast kunna annat än, till följd af studiernas bristfällighet, komma till korta.
Presten tillhör det att utfylla bristerna genom ett klart, sammanhängande och allsidigt på samma gång som hjertevarmt framläggande af lifvets ord, honom tillkommer det att ledd och stödd af Herrens Ande samla och stärka den förspridda hjorden. Detta kan icke ske utao kunskap och lif tillsammans, såsom ock de bägge störste bland apostlarne kort före sin bortgång liksom i ett testamente lagt oss på sinnet den vigt, som kunskapen har för lifvet icke mindre. än lifvet för kunskapen. Derföre är det min afsigt att alltid påminna eder härom, skrifver Petrus just rörande denna innerliga sambörighet af andligt lif och andlig kunskäap, »fastän I veten det och ären befästade i den sanning, som har kommit till eder, och jag anser det vara rätt att sålänge jag är i denna hyddan, påminna och uppmuntra eder, vetande, att jag snart skall aflägga min hydda, såsom ock vår Herre Jesus Kristus har för mig uppenbarat. Och jag vill äfven. vinnlägga mig derom, att I efter min hortgång städse mån kunna påminna eder detta.> Och i det sista af sina bref förmanar Paulus, då han stod i begrepp att offras och tiden för hans uppbrott var inne, fortsättaren och fullföljaren af hans arbete, att både sjelf göra sig alltmer förtrogen med de heliga skrifter, som innehålla den högsta vishet, och till honom, som redan »fullbordat loppet», medtaga de kära »böckerna, i synnerhet pergamentén». Pastoralexamen är väl afskaffad; men den pröfning allmänheten med oss hå!ler har blitvit så mycket allvarligare, och vid den slutliga pröfningen, efter hvilken domen öfver död man skall fällas, kan ingen, som innehaft en lärares kall, undgå, att behörigt afseende blifver jämväl på hans lärdom fäst.
Detta ingår väl ock so ett bland skälen till den »strängare dom», hvarpå lärarne äfven inför Domaren i höjden måste vara beredda, Blott ett må vi härvid aldrig glömma, att frukten, det verkliga gagnet af våra studier, städse blifver beroende af det bönelif vi föra. Sådan är min erfarenhet; och troligen skolen I, mina Bröder, icke tveka att deri med mig instämma, att huru många och stora våra försummelser för öfrigt än äro, här ligger den största, hvilken derför först och sist måste beaktas och aflägsnas, om det skall blifva någon välsignelse af studiearbetet såväl som af allt annat vårt arbete: bristen på bön, den bristande ihärdigheten och den bristande trostillförsigten deri. »Bed och arbeta» — Seder det allmänna svaret på våra hjertang oroliga spörsmål efter de rätta hjelpmedlen vid alla mötande svårigheter i embetets utöfning. Så blifve då de tolfs förklaring inför »hopen aflärjungarne» äfven vårt valspråk: Vi vilja egna oss ständigt åt bönen och ordets tjenst.
En synnerlig förmån är åt Visby Stifts öfrige Prester, såväl som dess biskop, i sistberörda hänseende beskärd. Det inskränktare omfånget af vårt arbetsfält, i det att pastoraten likasom stiftet här öfver hufvud äro mindre än hvad på fastlandet är händelsen, medgifver oss framför de fleste af våra dervarande embetsbröder att, utan att känna oss alltför hårdt tryckte af de presten i vårt land åliggande borgerliga bestyren, och utan att behöfva försumma den egentliga församlingsvården, som måste vara och förblifva hvarje trogen herdes ögonsten, derjämte afvinna våra arbetsdagar någon stund för ett fortsatt inträngande allt djupare och djupare i vetandets, framför allt det gudomliga vetandets schakter. Äfvenledes den förmånen är oss i jämförelse med det stora flertalet af andra stifts prestmän förunnad, att till följd afstiftets ringare vidd och pastorernas närmare boende intill hvarandra ha lättare att knyta nära, förtrolig bekantskap och dymedels lättare förvärfva den pastorala insigt, som broderligt utbyte af erfarenheter mången gång mer än böcker kan gifva. Deri ligger ock en ökad möjlighet att ibland oss utbilda en stark kåranda, som läte den ene glädjås öfver den andres gåfva och stärkte medvetandet af gemensam ansvarighet till inbördes förmaning, uppmuntran och stöd. En bjertlig fröjd har det beredt mig. att annorstädes erfara, hurusom under den både extensivt och intensivt tilltagande fiendtligheten imot vår landskyrkas presterskap dettas medlemmar af skilda riktniogar alltmer lärt att inbördes respektera hvarandras sträfvanden, i samma mån de kommit under fund med den väsentliga likheten i syftemål och församlingens, det helas behof af skilda krafter och gåfvor. Jag känner ju föga ännu ställningen härstädes, men jag be farar, att den split och misstro, som på andra håll jämte välsignelsen följt väckelsen åt i hennes början, tillika med denna hunnit fram äfven till Edra kuster. Måtte i sådant fall de andliga rörelsernas fortgående moment hafva här likaledes medfört aflägsnandet af ett dylikt okristligt och än mer opresterligt förhållande, samt Visby Stifts samtlige Prester bilda ett verkligt brödralag fjärran från hvarje tanke på egna företräden och i djup erkänsla af egen brist, med uppriktig Hpålng för andras ötvertygelse och ett allvarligt bemödande att upptäcka den goda sidan i allt, för att sålunda blifva i stånd att med ökad kraft draga i fejd emot den gemensamme fienden, Derpå skall sannerligen ingen förlora något, men alla vinns; och — hvad som städse är hufvadsaken — uppbyggandet befordräs af Herrens tempel, havs församling, på salighetens klippa och grundsten.
Bröder! Min mun har öppnat sig till Eder, mitt hjerta är vidgadt. Till motsvarande gengåfva vidgen ock i Eder. Högt skattar jag det förtroende, hvarmed I genom Eder lika oväntade som oförtjenta kallelse till detta öfver måttan ansvarsfulla embete hedrat mig.
Ett redligt uppsåt att tjena Visby Stift skolen I icke heller komma att hos mig sakna; men jag är icke dess mindre och skall nog framgent blifva i behof af. Edert välvilliga öfverseende, när det blir fråga om dugligheten till mina afsigters förverkligande, min erkänslas bevisning i handling. Skänken wmig då alltid denna välvilja med helt ädelmod och bedjen flitigt Gud för Eder biskop, att Han ville alltmer och mer uppfylla honom med sin helige Ande, som ensam förmår skickliggöra en arm, svag menniska till sådant högt värt. Undandragen mig aldrig Edert förtroende och Eder kärlek, hvarigenom allena det blifver mig möjligt att bevara den tillitstulla frimodighet, med hvilken jag nu kommer till Eder och hvarförutan min verksamhet här skulle saksa sin rätta nerv. Jag har ej svårt för att älska, och af barndomen vet jag intet älskligare än ett godt presterligt hem; Ännu dröjer det några månader, innan jag får slå ned mina bopålar i Eder metropol, för att gifva mig helt åt Edert och församlingen; tjenande i vår gemensamme Herres namns men så snart vintern är öfver, står jag vill Gud åtföljd af min maka i Eder midt, och derefter bedja vi hjertligen, att I viljen alltjämt betrakta vårt hus såsom den ende härden för Stiftets Prester och alla dess församlingsangelägenheter. Rika minnen och minnesvärda traditioner äro vid det hemmet fästa, icke minst genom den närmast föregående vördnadsvärde innehafvaren af denna biskopsstol, hvilken jag af Guds nåd kallats att intaga, likasom han före mig på ett till efterföljd manande sätt fordom beklädde den Kalseninska lärostolen i Upsala. Välsignadt vare hans minne!
Och nu jag Eder, mina Bröder, åt Gud och åt hans nåds ord, som förmår Uppbygga Eder och gifva Eder arfvet bland alla dem som äro helgade. Ödmjuken Eder derför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja Eder i sinom tid, och kasten allt Edert bekymmer på honom, ty han har Rd om eder. Varen nyktra och vaken; ty Eder vedersakare, djefvulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. Stån honom emot, NR i tron, och veten, att samma lidanden fullbordas på Edra bröder i verlden. Men all nåds Gud, som har kallat Eder till sin eviga här lighet i Kristus Jesus, sedan I en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka ock stadfästa Eder. Honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen.
Visby Domkapitel den 9 September 1885.
K. H. Gez. von Schéele.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 22 September 1885
N:r 76.