härstädes höll biskop v. Schéele i söndags i domkyrkan, som var ända till trängsel fyld af ifrigt lyssnande åhörare.
Nåd vare Eder och frid af vår Fader och vår Herre Jesus Kristus, voro predikantens inledningsord, hvarpå följde en bön af ungefär följande innebåll: Fader, jag tackar dig för din godhet och hoppas på din nåd. Stärk mig, din tjenare, och upplys mina ögon. Stöd mig, då jag stapplar. Gif att jag troget måtte verka i din tjenst samt att all menniskofruktan och menaiskobehagsambet måtte vara fjerran från mig. Stöd oss alla, o Herre.
Den del af Jesus bergspredikan, som handlar om jordiska ägodelar, bön och fasta, utgjorde texten för biskopens varma, högstämda föredrag. Hvarje vers genomgicks och uttyddes på samma gång enkelt och djupsinnigt. Denna bergspredikan vore en ovansklig pärla. Sorgligt nog gåfves det somliga, som ej tycktes hafva någon Gud, ej äga någon tanke på ett lif efter detta. Intet farligare, nesligare och föraktligare tillstånd funnes än att taga stunden som den kommer. Dot gåfves visserligen också de, som trodde sig tjena på en gång Gud och mammon. Så skilda herrar kunde dock ingen tjena. En viss lifaktighet i religiöst afseende gjorde sig gällande i dessa dagar, särskildt här på denna ort. Man kände behofvet af att hafva en Gud, att hängifva sig fullt åt den Högste. Han ville ej neka att timliga skatter vore något godt. Gud hade skapat äfven dessa. Det vore bevis på skefhet och förvillelse att förneka det. Men de voro förgängliga. Hura många möjligheter funnes ej att förlora dem under jordelifvet. De förde också ofta med sig mycken bedröfvelse, sorg, frestelser och snaror. Ofta tänkte man: Jag har så litet, men om jag hade mera af gods, guld och ära, så lycklig jag då skulle blifva. Sådana tankar vore ett djefvulens konstgrepp. Girigheten vore roten till allt ondt. Penningar knnde visserligen vara medel till att skaffa makt, ära och pvjutning. Allt detta vore dock fäfänglighet, förgänglighet! De efter jordiskt godt lystne sjunka ofta djupt ned, ty de saknade himmelskt godt.
De himmelska ägodelarna vore af motsatt slag. Det andliga goda vore oförgäogligt. Ju mer du ger ut af jordiskt guld, desto fattigare blir du, men ju mer du delar med dig af andligt guld, af kärlek, desto rikare känner du dig; i detta senare fall varder utgiften en inkomst i motsats till det förra fallet. Hvad vore jordisk njutning, ära och all härlighet mot detta godal De andliga skatterna medförde tröst och hugsvalelse samt styrka i dygden. Hade man åtojutit dessa verkliga äkta skatter, då vore man fullt lycklig och kunde med frid befalla sin själ i Guds hand, ty dessa skatter voro oförgängliga, eviga och de enda för själen fullt tillfredsställande. Det vore ett bländverk att sätta sin lit till andra skatter. Sök först efter Guds rike och Hans rättfärdighet, så faller Eder allt detta till. Den, som hafver Gud kär, tjenar allt till det bästa.
Många menade att det vore oevangeliskt och okristligt att samla jordiska ägodelar. Detta vore dock ett missförstånd. Den som ej vill arbeta, han skall ej heller äta. Herren säger, att vi skola taga vara på alla Guds gåfvor. Atttaga rätt emot dessa, är ej att sitta med hän: derna i kors. Man måste arbeta till sin egen utkomst och för att kunna hjelpa våra bröder Man måste vara trogen i det lilla. Jesu ord I skolen ej församla Eder ägodelar på jorden> borde fattas i sammanhang med Hans öfriga förmaningar. Han menade här att man ej borde akta jordiska skatter såsom de högsta. Om ditt sinne hängde för mycket fast vid detta jordiska, bed då Herren att bryta din vilja, då du ej sjelf hade makt dertill. Herren bjöde dig att törsamla ägo delar för lifvet. Lyft din själ mot höjden liksom blommar blickar mot solen! Hvila i Herren att Han må kunna arbeta i dig, det är det första vilkoret för samlande af himmelska ägodelar. Vårt hjertas högsta och största tröjd skola egnas Gud. Den är intet värd, som ej för honom kan öfvergifva fader, moder, hustru och allt.
Msd tålamod skall man följa skriftens bud. Tag vara på ditt hjerta! Der dina ägodelar är, der är ock ditt hjerta. Utvälj den kloka delen, det ena nödvändiga. Af hvad sorts ägodelar du samlar kan man bedöma ditt hjertas beskaffenhet.
I våra dagar framhölles med rätta, att kristendomen i första rummet ej vore en lära utan en hjertats sak, en hjertesanniog. Men att förklara att läran vore likgiltig, det vore en osanniog, en lögn. En ren lära vore ett vigtigt medel till att vandra sannvingens väg. Det vore i högsta grad vigtigt att se klart i andans verld liksom på jorden, Hvad som lärdes i Guds församling inverkade mycket på diva tankar om de högsta tingen. Det vore stort och utomordentligt vigtigt att se att Kristus och Gud vore samma person. Herren hade gifvit oss medel att upplysa hvarandra. Man måste rätt använda dem. En gång skall Herren af mig och dig kräfva räkenskap.
Det var länge sedan en sådan predikan hördes i Visby domkyrka, der, efter hvad det uppgifvits, biskop v. s. efter sin hitflyttning nästa vår lär hafva för afsigt att låta höra sig minst en gång i månaden.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 15 September 1885
N:r 74.