Biskop von Schéeles invigning.

Assisterad af professorerna Torén, Johansson och Norrby, kontraktsprostarne S. V.
Gustafsson i Fole och d:r O. Öfverberg i Stenkumla jämte d:r O. V. Lemke i Visby invigde erkebiskopen i söndags efter högmässogudstjenstens slut i Upsala domkyrka biskop K. H. Gez. von Schéele ihans embete såsom herde öfver Visby stift.
Predikan hölls af domkyrkoadjunkten Fransson och altartjonsten förrättades af doc. Jansson.
Sedan församlingen afsjungit de första verserna af psalmen 319, höll hr erkebiskopen från altaret ett högstämdt tal. Utgående från berättelsen i Mattei evangeliums 10:de kapitel, om huru vår frälsare utsände sina lärjungar att lära i alla land, framhöll erkebiskopen försakelsens kraf på den, som tagit Jesus’ kors uppå sig. Det var ett stort kraf, så stort, att man för Kristi saks skull borde ej blott offra hvarje lem, som var en till förargelse, utan äfven afsäga sig det dyrbaraste man ägde på jorden. Särskildt skulle den, som vore satt att leda tusenden af själar, haklart för sig betydelsen af detta kraf, men han skulle ock klargöra för dessa tusenden, hvad som kräfdes af en hvar af dem för att han skulle vara en sann Kristi efterföljare.
Med manligt mod hade den, som nu vigdes till andlig ledare för mångtusenden, både såsom församlingslärare och från lärdomskatedern försvarat korsets lära. Troget hade han också lefvat ef ter sin frälsares anvisning. Man kunde oek derför vara förvissad, att han skulle visa andra vägen till korset, intala dem det mod, som behöfdes att icke svigta under korset.
Slutligen vände sig talaren mera direkt till den nyinvigde med följande ord:
Käre broder! Du skall efter häflvunnet bruk i denna stund mottaga korsets tecken såsom ett yttre tecken till det nya embete, till hvilket du genom konungens och embetsbröders jförtroende kallats, och under hvars utöfning en har att gå i spetsen för många troende, som jämte dig äro kallade att vara Jesu Kristi – efterföljare. Hvad det dyrbara tecknet, den härliga sinnebilden betyder, har jag nyss i mina ord blott ofullständigtkunnat skildra, men något mer är då icke heller för dig behöfligt. Du vet nämligen sjelf att det är både ett lidandets och ett segerns, både ett ödmjukhetens och ett frimodighetens tecken; du har också sjelf under många år både som lärare vid vår högskola och som församlingslärare med andligt allvar försvarat korsets kraf och korsets ära; du har äfven, så vidt menniskor kunnat döma, troget burit det efter din frälsares föredöme. Så tag nu emot sinnebilden med alla dess påminnelser och lär hädanefter andra pi den ö, som kallas Östersjöns pärla, haru det verkligen är bestäldt med Guds rikes lagar, och huru vägen går från förgården in i helgedomen. Korsets pre-dikan är ännu i dag öfver allt i verlden judarpe en förargelse och grekerna en galenskap, men du är van att skingra både den menskliga egenrättfärdighetens och den menskliga visdomens bländverk, och du vet, hvem den är, som har segern i sin hand. Och nu vare han den nåderike och mäktige segerbjelten med dig och välsigne han all din gerning.
Och skulle du tycka en gång, att hans kall kännes för tängt, så upplifva ditt mod med den tanke, som fordom eldade Jesu lärjungar, den tanken, att, sedan han helgat korset genom sin död, vore hvarje kors, som en kristen efter honom bär, städse omelingadt af friska blomster, och att af de blomstren småningom hopbundes lifvets krona. Blifve dig den tid en gång förunnad, då du får utbyta ditt kors mot den kronan».
Sedan den kungliga fullmakten blifvit uppläst, de assisterande framsagt hvar och en ett bibelspråk och den biskopliga skruden påklädts den nye stifsberden, förklarade erkebiskopen honom i den treeninge Gudens namn invigd till herde öfver Visby stift. Invigaren läste härpå »Fader vår>, en bön och välsignelsen, hvarpå akten afslöts med afsjungandet af nämde psalms sista vers. Templet var fyldt af andäktige åhörare.
Strax efter kl. 2 på eftermiddagen uppvaktades den nye biskopen af Smålands nation. Dess kurator, docenten Lagermark, tolkade nationens tack till biskop von 8. för det myckna han gjort för nationen dels under sin studietid såsom hennes kurator, dels sedan under sin nära 20-åriga akademiska lärareverksamhet såsom en landsmännens sanne och uppriktige vän.
I sitt svar framhöll biskop von S., att han mycket väl förstode, att det vore den personliga tillgifvenheten, nationen ville tolka för honom på denna hans högtidsdag. Nationen stode i tacksamhetsskuld till bonom, hade hennes kurator sagt: Vore det verkligen så? Nej, det vore han, talaren, sem stode i förbindelse till nationen. Ty han hade i sin gemenskap med den älskade fosterbygden lärt sig de enkla seder och den rena gudsfruktan, som funnes bland dess folk. Detta hade ock gjort klart för Honom, att nationsindelninge. vid universiteten vore en institution, som hade det största berättigande. Utom att denna institution bevarade ynglingens första fjät vid högskolan, bevarade hon också honom från att falla i den subjektivitetens trånga ensidighet,. fackföreningar hade med sig. Umgänget med hembygdens kamrater med skilda mål lärde ynglingen att blicka utåt, fatta objektiviteten i lifvet, inse, att det fans någonting idealt i verlden. Ve det land, hvars ungdom förlorade idealiteten ur sigte. Dess stund vore nära. Han hoppades derför, att hans landsmän, som han älskade så högt, alltid skulle höja idealitetens fana, Men de borde dock dervid ha hugfäst, att det ideella hade sin grund i sanningen, att det endast kunde gegra i kristendomens namn, med hoppet såsom mål. Sanningen vore det ideellas grund och hoppet dess utfyllnad. Väl den ungdom, som aldrig glömde detta I denna förhoppning uttalade han till landsmännen «Gud hägne Eder«.
Sångarne sjöngo «Vårt land« öch «Sjungom studentens lyckliga dar.»
Ena stund härefter fick den nyinvigde biskopen genom deputerade från Gotlands nation kand. Hauffman, S. Bolin, Lange, Bachér och Nycander mottaga nationens välkomsthelsningar, framförda af nationens kurator, hr Hauffman. Sitt hjertligt vinnande svar på denna helsning slöt biskop S. med en uppmaning till de & nationens vägnar uppvaktande att hädanefter betrakta honom som deras tillhörighet,
Erkebiskopen gaf senare middag för biskop v. Schéele samt de vid akten assisterande jämte ett större antal öfrige inbjudne.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 September 1885
N:r 72.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *