England beslutet att diktera fredsvilkoren.
Lord Kitchener liar öfverlämnat arméhufvudtiteln till underhuset och därvid hållit ett längre anförande, hvari han först framhöll de brittiska flygmaskinernas öfverlägsna konstruktion, det goda hälsotillståndet inom armén samt territorialtruppernas stora värde och prestationsförmåga. Rekryteringen försigginge, förklarade krigsministern vidare, på ett tillfredställande sätt, men några upplysningar med afseende på styrkeförhållandena och truppernas fördelning kunde han icke lämna huset, enär kännedomen härom vore af det största intesse för fienden. Tat ville icke profetera om krigets långvarighet, men han kunde försäkra, att det icke funnes en enda man inom armén, som vore modlös (bifall) och icke heller någon, som icke vore besluten att endast tillåta en utgång på kriget — nämligen att det är de allierade, som skola diktera fredsvilkoren. (Bifall.) De ansträngningar nationen gjorde, voro nationens traditioner värdiga. Arméns bedrifter och tapperhet kunde lätt jämställas med de mest ärorika bragder, som någon armé någonsin gifvit prof på. (Bifall.)
Walter Long försäkrade därefter ånyo på oppositionens vägnar regeringen om sitt uppriktiga stöd.
Ententemakternas finanser.
Alla tidningar i London uttala sig om resultatet af finanskonferensen i Paris.
Pall Mall Gazette skrifver, att finansöfverenskommelsen är den mest gigantiska kombination, som till en obetydlighet reducerar de största och mest kända truster. Med beslutet att förena sina finansiella tillgångar ha makterna tagit ett steg, hvilket i oerhörd grad stärker deras ställning bakom de lån, som komma att utsläppas, och skapar kredit för de tre rikena, som äro i besittning af mer än halfva jordklotet. Detta så ytterst märkliga steg är en ny pant på att de allierade icke utstakat någon gräns för kostnaderna i kampen för världens frihet.
Westminster Gazette meddelar, att Pariskonferensen ledt till den vänskapligaste öfverenskommelse. »Vi äro glada öfver, att man slagit in på denna märkliga väg. De allierades gemensamma sak kommer att föras ytterligare framåt.»
Times hälsar i de mest hjärtliga ord den finansiella öfverenskommelsen välkommen. Tidningen tror på nödvändigheten för de allierade att hålla innerligt tillsammans icke blott på det militära området, utan också diplomatiskt och finansiellt. Denna öfverenskommelse är det bästa järtecknet för seger, heter det. Särskildt välkomna hälsar tidningen åtgärderna för återupprättandet af de ryska, valkritorna.
Morning Post omtalar, att i Washington ordnandet af den kredit på fem millioner pund sterling, som af amerikanska banker öppnats för Ryssland, just fullbordats af Rysslands ambassadör.
Resultaten af konferensen hemlighållas.
Vid en intervju, som en representant för Daily Telegraph lyckades erhålla med Lloyd George, yttrade denne, att tiden ännu ej vore mogen för utförligare meddelanden om förhandlingarna vid den af de allierades finansministrar nyss afhållna konferensen, men ett han kände sig berättigad att konstatera, att alla de allierades representanter varit nöjda med de träffade aftalen, och att denna belåtenhet verkligen icke inskränkte sig till England enbart.
Ryske finansministern Bark, som i söndags anlände till London, blef på måndagseftermiddagen mottagen af utrikesministern sir Edward Grey.
Bark har jämväl på måndagen besökt dinansminister Lloyd George, hvarefter han haft en konferens med ryske ambassadören grefve Benckendorff.
Frankrikes affärer bli allt sämre.
I l’Humanite angriper den kände franske lärde Edgard Milhaud den franska regeringen på grund af dess rådlöshet gent emot den ekonomiska krisen. Milhaud säger att Frankrikes ekonomiska politik under kriget måste för eftervärlden te sig obegriplig, då regeringen utom moratoriet icke förstått att träffa några anstalter. Frankrike går därför dagligen mer och mer miste om sin ekonomiska öfverlägsenhet, under det att Tyskland lyckas utjämna nackdelarna af det mycket kritiska läge, hvari den blockerade nationen befinner sig. En undersökning, som den förutvarande ministern Couyba företagit, har visat, att Frankrikes varuomsättning sedan krigets början sjunkit till en femtiondedel af den föregående siffran. Milhaud betecknar däremot Tysklands och Englands åtgärder till handelns underlättande såsom mönstergilla.
Striden vid Borjimow krigets blodigaste slag.
En engelsk version.
Londontidningarna offentliggöra utförliga telegram från Petersburg om det stora slaget 60 kilometer väster om Warschau, hvilket betecknas som det blodigaste, hvilket ägt rum i hela kriget. Tyskarna använde här en taktik, hvilka icke skådats sedan uppfinningen af bakladdningsgeväret. De sände infanteriet fram i täta formationer och sökte att bryta igenom de ryska linjerna genom kraften af de täta massorna, hvilka här spelade en liknande roll som kavialleriet, då det i gamla dagar sändes fram för att kullkasta fienden.
Midtelpunkten för den rasande kampen var staden Borjimow, hvilken i flera veckor varit starkt omstridd. Hela angreppsfronten var mindre än 10 kilometer, men på denna smala front hade tyskarna icke desto mindre uppstält 7 divisioner infanteri. På ett enda ställe, hvilket icke är 1,200 meter i längd, hade tyskarna uppstält till och med flera divisioner i en tät massa.
Till stöd för dessa täta massor af människomaterial, hvilkas uppgift i första hand var att tränga på och trycka fienden ur hans ställningar, körde tyskarna upp med 600 kanoner i alla storlekar, ända från vanliga fältkanoner till de tyngsta kalibrar. Äfven på denna punkt visade tyskarna något nytt. 100 batterier bruka normalt motsvara en front af väl 15 km., men här upptogo de endast två tredjedelar af denna sträcka.
Det hela var, enligt hvad militära sakkunniga uttala, något alldeles fenomenalt. De tyska angreppsformationerna voro mer kompakta än man mågonsin förut har sett i en regelbunden kamp.
Man måste gå tillbaka till den berömda macedoniska falangen för att finna ett motstycke.
I sex veckor förberedde tyskarna vid Borjimow sitt genombrott. Slutligen 29 januari hade de nått så långt, att de kunde göra försöket. Fyra regementen störtade fram och eröfrade den främsta af ryssarnas skyttegrafvar, men samma natt, om man får tro Londontelegrammen, togo ryssarna tillbaka den förlorade terrängen.
Från 29 januari rasade striden med den största våldsamhet. Ställningar blefvo eröfrade och återeröfrade under blodbad, hvilkas fruktansvärdhet ord icke kunna antyda. Hvarje dag kom det till blodiga bajonettstrider, hvarje dag tilltogo striderna i omfång, ända till 3 februari, då tyskarna uppbjödo alla sina krafter för ett hufvudangrepp. Alla 7 divisionerna med samtliga 600 kanonerna voro i elden.
Slaget började i daggryningen. Ryssarna voro emellertid förbereda, och de mötte tyskarnas angrepp med våldsamma motangrepp. Det tyska försöket att tränga fram till Warschau skall denna dag ha afslagits.
Hvarför Berchtold gick.
Nya italienska kannstöperier.
Från London telegraferas, att Giolittis organ publicerat en artikel om Österrikes planer, hvars innehåll säges vara baseradt på kftiillt tillförlitliga uppgifter.
Enligt denna källa skalle Berchr tolds afgång ha skett på kejsarens initiativ sedan situationen länge tagits i öfvervägande i samråd med de högsta militära ocih politiska kretsar, och sedan särskilda rapporter infordrats angående Rumäniens och Italiens ställning från sändebuden i Bukarest och Rom.
Ministern i Bukarest lär därvid ha förklarat, att ingenting vore att göra åtRumänien, då detta land med säkerhet vid en viss tidpunkt komme att deltaga i kriget på ententemakternas sida.
Det från Rom ingångna svaret åter var mindre bestämdt affattadt, men framhöll dock, att de upprepade italienska försäkringarna om neutral hållning icke vore alltför mycket att lita på med hänsyn till själfva nationens fientliga känslor.
Fråga hade då uppstått om att köpa Italien genom ett omedelbart afstående af Trentino, men kejsaren och den militära ledningen hade motsatt sig denna plan och i stället beslutit göra en sista ansträngning för att få ryssarna utdrifna ur Bukovina och Galizien, hvarpå ett slags integritetstraktat skulle upprättas med de slaviska makterna. Efter dessa linjer skulle den nye utrikesministern komma att föra sin politik.
Det tillfogas, att de tyska hjälptruppernas uppträdande i Ungern och den allmänna kraftutvecklingen i öster från centralmakternas sida äro att anse som, vittnesbörd om att makterna i fråga anse dessa planers snara genomförande vara af nöden.
Turkarna vid Suez.
Turkarna ha obestridligen nått fram till kanalen, men tyckas ej vara starka nog att komma öfver den. Skall det lyckas dem att hålla sig fast på östra sidan, eller skall vattenbrist tvinga dem till återtåg? Man tager sannolikt icke fel, om man antager, att turkarna med oerhörd omsorg undersöka alla möjligheter att borra artesiska brunnar samt anlägga cisterner att uppfånga regnvattnet. Redan på romarnas tid uppsamlade man regnvattnet i murade behållare, som dock voro föga djupa. Med nutidens tekniska hjälpmedel kunna cisternerna göras mycket djupare och mer ändamålsenliga, så att det är möjligt att turkarna under vinterns regnperiod lyckats samla tillräckliga kvantiteter vatten. Och i så fall ha vi väl äfven på detta håll ett nytt mullvadskrig att vänta, midt i öknen.
Gotlands Allehanda
Fredagen 12 februari 1915
N:r 35