(Skildradt af en bland passagerarne.)
Under frisk, småningom i styrka tilltagande nordlig vind, dock ej starkare än att alla segel kunde föras, styrde Alexander under hela lördagen Östersjön utföre emot Gotland, dervid görande en fart, som enligt loggen slutligen öfversteg 10 knop. Ett ständigt fallande regn, i förening med den kalla blåsten och sjögången, gjorde vistelsen uppe på däck mindre angenäm, hvarför uo fem passagerarne för det mesta lågo i sina hytter. Så kom natten på med tilltagande regu’jocka, hvilket dock naturligtvis föga störde den som med full tillförsigt anförtrott sig åt fartyget och dess erfarne kapten. Sömnen söktes och fanns snart af en del passagerare afklädda, af andra, mera försigtiga, fullklädda. Men plötsligt, omkr. kl. 1/2 12 på natten mot söndagen, förändrades fartygets af seglen förorsakade lutning och jämförelsevis lugna gång. Fartyget började rulla starkt och sjöarna slogo med kraft mot den sida, som förut legat i lä. Allt löst i hytterua kastades ned och om hvartannat och förvånade väcktes de sofvande ur sin sömn. Ljus tändes och knapt hade man kommit något litet i ordning, innan först en och strax derpå tre följande skarpa skrällar, ackompanjerade af klangen af glas och porslin tillkännagåfvo att fartyget stött på. Någon tid derpå följde ett skrapande och bultande i botten och bejdlöst kastades både lefvande och liflöst omkring af den starka rullningen. De afklädda begynte naturligtvis genast kläda på sig, men hunno ej långt dermed, innan upprepade gånger ropades: alla passagerare ut på däck. Några följde, halfklädda, Väger ningen och rusade ut, andra fullbordade så godt de kunde sin kostym och följde exemplet, då plötsligt det svarta mörkret afbröts at ett ännu hemskare sken och flere rop hördes: elden är lös! Lyckligtvis var det dock endast med afsigt tända signaleldar, hvilka snart åter släcktes och lemnade rum åt det svartaste mörker. Utan en aningiom fartygets läge öfverspolades alla som lemnat gången till salongen af de öfverstörtande sjöarna och då man ännu ej visste huruvida fartyget skulle stanna der det var eller kastas af grundet på djupare vatten och möjligen sjunka, anlades lifräddningsgördlar och alla församlades uppe på kommandobryggan, i närheten af lifräddningsbåtarna, som emellertid iordningstäldes.
Derförut hade signal gifvits med ånghvisslan, raketer afbränts och försök att affyra kanonskott gjorts, dock utan hörbart resultat, i följd af det ständigt öfverspolande vattnet. Småningom fyldes maskinrummet med vatten och då skrapningarna i bottnen upphörde, fann man att fartyget stod fast, hvilket äfven genom lodning besannades. Fartygets rörelse af sjön var dock mycket våldsam, hvarför försök gjordes att kapa förmasten, men utan resultat. Den stod fast och orörlig. I plågsam ovisshet, hvad nästa minut skulle föra med sig, dock ’ öfverhufvudtaget tämligen lugna och resignerade sutto alla utom befälet, besättningen och en af passagerarne, inalles tio personer tätt packade i den lilla kommandobytten, mer eller mindre genomdränkta af vattnet och skakande af köld, en del i tämligen lätt kostym, såsom de i första förskräckelsen lemnat sina hytter, andra åter iklädda alla kläder och filtar de blott öfverkommit, och en till och med utrustad med proviant. Tre till fyra timmar kunde denna ovissa belägenhet hafva varat, innan de efter daggryningen längtande småningom kunde öfvertyga sig om, först att det lysande hvita kring fartyget var bländhvita bränningar och ej drifis, som några hade påstått, sedan att vi hade land alldeles nära, men hvilket, bebodt eller obebodt, tillgängligt eller ej, derom visste man ännn intet, Eadast en svag förmodan hos befälet betecknade det med namnet Fårön, norr om Gotland. Och sedan litet senare, med hvilken glädje trodde sig ej en upptäcka 2 anländande båtar mellau oss ochland. Men nej, tyvärr, det var endast två orörliga stora svarta stenar, som höjde sig nr bränningen. Och landet; en öde, kal och våt stenstrand, snarare ett litet stengruud än en obebodd ö. Ej ens en buske som skydd. Och slutligen den tilltagande tjockan och bränningen rundt omkring. — Dock, någonting måste göras. En tom båt sändes ut mot refvet och land, fästad vid en lång lina. Den slapp ej genom bränningen utan halades in tillbaka. Derpå försökte styrman med en af passagerarne och ett par matroser, och kommo öfver, dock till en början med båten fästad vid fartyget med samma lina, som småningom utfirades, för att lättare kunna hålla aktern mot sjön. Sedan fördes passagorare och restaurationspersonalen i i fyra eller fem särskilda repriser i land, och slutligen återstod ombord endast kapten med två man af besättningen.
Inbjudande var, som sagdt, landet ej, och hemsk att åse var båtens rörelse i den skummande bränningen, der den än stod fast, öfverspolad af störtsjöarna, än lyftades upp och likt ett flarn kastades mot land, men att blifva qvar på fartyget, som vär som helst kunde remna, ansågs af befälet ej vara rådligt. Och lyckligen komna i land upptäcktes först någonting som liknade en gångstig, högre upp åkertäppor med gärdesgårdar, sedan en liten tallskog, längre fram några små lador, några får och en allt bredare ock bredare väg, hvilken efter en fjerdedelzs mils vandring ledde till en liten snygg by med hvitrappade hus. Folket väcktes upp och nu var det slut med all nöd. Eld gjordes upp, kläderna torkades och de skeppsbrutna undfäguades på bästa vis. Hjelp sändes ut till ångfartyget, der dock intet annat var att göra än att föra de lösa effekterna i land, och telegram sändes till Stockholm efter bergningsbåt, som också redan samma dag på aftonen anlände till strandningsstället, Norsholmen, genom ett smalt näs sammanhängande med Fårös norra strand. TIotet kunde dock göras, iföljd af den starka vinden, som emellertid sprungit om på vest och tilltagit med sådan styrka, att äfven ortens lifräddningsbåt måste söka skydd. — Efter att hafva hvilat ut, begåfvo sig passagerarne på måndagsmorgonen landvägen till Visby och derifrån till Stockholm, för att fortsätta den så bedröfligt afbrutna resan, — Hvad Alexander beträffar så torde man hoppas på att kunna få fartyget bergadt, om vädret blir vackert. Det ligger jämförelsevis gynsamt på ungefär 5 fots vatten, omgifvet af ref, som något bryter hafvets värsta kraft. Annat hade det varit om det stannat der ute eller på det en half mil längre ut belägna halfmilslånga stenrefyvet Salvoreen, då hade sannolikt både fartyg och alla som derpå voro gått förlorade. M. Br.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 2 Juni 1885
N:r 44.