En vacker hyllning egnades med doktor Ernst Leijer, då han af representanter för Gotlands södra härad i måndags inbjudits till ett festligt samqväm i Etelhems äng. Stället för festen utgjordes af en röjd plats i en af Gotlands skönaste löfängar bredvid Etelhems jernvägsstation. Den storartade och behagliga festsalen hade inga andra konstgjorda prydnader än en präktig eklöfskrans, uppburen af flätadt löfverk och omslutande en medaljong, på hvilken voro af löf konst- och smakfullt framstälda begynnelsebokstäfverna af hedersgästens namn (E. L.) I skuggan af resliga ekar och smärta, lummiga askar voro borden dukade, der en riklig måltid intogs.
Ortens riksdagsombud, kontraktsprosten dr A. Lyth frambar å egna och allmänhetens vägnar ett varmt och hjertligt tack för den kulturkraftiga, omfattande och uppoffrande verksamhet, dr Leijer under siv 25 åriga vistelse inom provinsen utöfvat.
Med sin kända, kraftigt anslående vältalighet erinrade han om att denna fest, ehburn anspråkslös, hade en djup betydelse både med afseende på det ställe, der han firades och på ortinvånarnes varma erkännande af dr Leijers, fosterön gagnade verksamhet både som likare och kommunalman under ett fjerdedels århundrade, för hvilket arbete man härmed frambure sin djupaste tacksamhet.
Med tankens skärpa och vetenskapens ljus hade han fört många medmenniskor ut ur lidandets mörka fängelsehåla, med aldrig svikande ihärdighet hade han brottats mot döden om sina medmenniskors lif.
Äfven om hans redbara arbete under den tid har setat bland vårt lands lagstiftare, hvaron ufan smicker kunda sägas, att sanning och rätt i honom alltid funvit en oförskräckt och varm försvarare, och fäderneslandet en trogen befrämjare af dess sanna väl — om allt detta äfvensom om hans ytterst förtjenstfulla arbeten i kommunen — vore mycket att orda — men det vore synnerligast ett hans storverk, som toge de närvarandes hela upp: märksamhet i anspråk : det storverk, som dr Leijer, visserligen icke ensam men likväl mer än någon annan, bidragit att skapa, den jernvägsanläggving nämligen, som nu till en. del är fullbordad, och hvilken, utan honom, säkerligen ännu icke på en mycket lång tid kommit till stånd. Det vore ej beböfligt att framhålla den oerhördt stora betydelse, som ett medel för samfärdseln af detta slag hade för landets utveckling i alla afseenden. Ingen, ej ens motståndarne till detta verk, kunde bestrida detta. Men hvad som nu vore att lägga de församlade på sivnet, vore det rastlösa arbetet, de vakor och otroliga mödor dr Leijer genomgått, den klokhet, omtänksamhet, organisationsförmåga och viljekraft han ådagalagt, då han med några vänners bistånd, trots de många svå-righeterna och det myckna motståndet, kunnat så som sketf genomdårifva den stora och vigtiga angelägenheten.
Genom denna bedrift hade herr dr Ernst Leijer gjort sig väl förtjent af sitt land och blifvit en af dem, hvilkas namn sent komme att glömmas i Gotlands bygder. Ea af våra store skalder hade sagt, att »i viljan ligger mannens värde liksom qvinnans i känslanv».
Dessa ord vore ett loford öfver hedersgästen, ty om någons vilja förtjenade att kallas god, rättrådig och stark, vore det hans. «Heder derför och tack åt honom, åt mannen med den handlingskraftiga, sega viljan, det oförfärade modet, det klara omdömet och den orubbliga rättrådigheten. Heder och tack åt Ernst Leijer.
Måtte hans väg blifva lugn och lycklig; och må han, då han nu snart lemnar oss, vara öfvertygad, att han här eger många tacksamma vänner, hvilka djupt i hjertat skola bevara hans minne och via nu genom mig bedja honom att städse få vara i hans välvilliga hågkomst inneslutna.*)
Doktor Leijer tackade och anförde huru som läkarens verksamhet tvingar honom till bekantskap med hans verkningsorts alla förhållanden, hvaraf alstras kärlek till dess natur och folk: han hade på sin nya hembygd, Gotland, således kommit att öfverflytta den varma kärlek, han hyst för sin egen sköna och minnesrika födelsebygd. >Östersjöns perla> ”hade blifvit för honom ”en äkta om än ej mogen perla, ren och flåckfri; då samhället af honom fordrat att utföra uppdrag i kommunala värf; hade han uppfattat dessa såsom kära plikter, för hvilkas samvetsgranna vård han icke tvekat att offra praktik, lugn och helsa. Hans arbete hade icke varit utan framgång. Visserligen kunde han med en stor statsman säga, att han ej utfört någon af dessa lysande bedrifter, som man ståtar med på talarestolen eller med tomma vältalighetsprot deri sökt göra sig bemärkt, men han var fullt medveten af, att häfva gjort sin hembygd en verklig tjenst, som framdeles skulle erkännas, och han hade haft skäl att billigtvis af ett upplyst samhäl’e vänta, det hans allvarliga arbete bort fria honom från klander och ovilja, äfven om tjenstens betydelse icke nu erkändes; hans glädje och tröst vore likväl det gillande vittnesbörd från eget samvete och från kompetente så utom som inom detta samhälle, äfvensom det erkännande som idag kommit honom till del från personer, som närmast kunde ha fördel af det företag, för hvilket han hufvudsakligast verkat; äran af denna verksamhet vore att dela med alla dem, som understödt honom, Detta verk skulle snart nog förverkliga hans egna ljusa framtida förhoppningar, så framt intresset derför vore-lika varmt som hos honom sjelf. Men detta arbete måste en gång under alla förhållanden komma att göra sin kulturmäktiga inflytelse gällande inom provinsen, När arbetets betydelse blir insedd, när kropps- och själs-arbetarne erkänna, att de båda äro jämbördiga i sedligt och samhälleligt hänseende, och bådas arbeten nödvändiga för att hålla kropp och själ starka; när enskilde och yrkesgrupper afsvurit afund och skråanda; när olika samhällen t. ex. stad och land, med sina föraktliga lokalintressen, upphöra att stå avoge mot hvarandra; när det afskyvärda »den enes död är den andres bröd» upphört att gälla såsom lefnadsregel; när alla, stad, land, klasser, yrken oéh enskilde klart inse, att alla, enhvar gynnande-privilegier, skråordningar, skyddstullär och annat otyg, måste åstadkommas på andra samhällsmedlemmars bekostnad och lidande och skada dem sjelfva; när alla sål. lärt sig arbeta för gemensamt bästa; när slutligen Gotlands landtmän i stället för att utskeppa goda arbetare lärt sig nyttan af att nedlägga mångdubbelt arbete på ett mångdubbelt minskadt jordområde, och derigenom lemnat godt utrymme för en ökad folkmängd, då kommer visserligen jernvägen till sin fulla verksamhet; men hans bästa verksamhet tages dock redan långt förut i anspråk för att frammana dessa förändringar; ty det finnes knappast något mäktigare medel in lävtad samfärdsel att rubba fördomar, nedbryta hämmande skrankor, rödja väg för vigtigare åsigter och framkalla utveckling och blomstring. Detta hade man att vänta af Gotlands jernväg, för hvilken ett lefve höjdes.
Härefter utbragtes en rad af skålar, bland hvilka vi erinra om dem af doktor A. Lyth, landtstingsman O. Pettersson, Liffride Stånga, föreståndaren för Gotlands folkhögskola, doktor A. Sätervall, possessionaten Viman från Bardlingbo; kapten Sommar, herr N. Eneqvist, L. Cramér, m. fl. De gälde, bland andra, stadsfullmäktiges nuv. ordförande, hr Rud. Cramér — den ende närvarande bland Visby handelskår; riksdagsmannen dr A. Lyth, den varmbhjertade, ständigt vakne foaterlaudsvännen; öfverste BE. v. Vegesack, som, väl inseende provinsens behof, kraftigt understödt framätskridandets män, och såsom ordförande i jernvägsbygnadsstyrelsen verksamt gagnat provinsen; dr P. Säve, som med öppen blick för framtiden och på samma gäng för det närvarande och förflutna och med sitt valspråk framåt uppehållit modet hos initiativets män.
Doktor Säve talade för Gotlands ständiga välgång: framhöll denna riksdels politiska vigt för fosterlandet; betydelsen och nödvändigheten at framätskridandets män sådane som Leijer gent emot stillaståendels otta skumögda och otacksamma hop och egnade äfven denne en godmodig tanke. Kyrkoherde Svensson tackade drr Leijer oci Lyth å allmogens vägnar inom orten. Uuder pågående fest anlände tacksamhets- och -lyckönskningstelegram, blomsterqvastar och skrifvelser från jernvägens stationsbefäl, åtskilliga landtkommuner och från öfversten E. v. Vegesack, med beklagande att af sjukdom vara hindrad att närvara.
Trefnaden under senaste timme af festeu skulle något hafva störts af ett fint, ibållande regn, så framt ej den lifliga stämningen bragt deltagarne att alldeles bortse från dylikt obehag. Festen fortgick sålunda med orabbad glädje, ända tills hemtågets signalpipa afbröt denne och det sista talet, och man skildes åt efter ett dånande lefve för Gotland, och för hedersgästen, hvilken af en del sudergutar på hemvägen följdes till Roma station.
*) Bland dr Leijers mera framstående arbeten under hans kommunala verksamhetstid — förutom jernvägsanläggningen och hans riksdagsarbeten — förtjenar anföras att han
anskaftat statsanslag för Visby hamnbygnad, en gång 130,000, en annan gång 50,000 kr.;
genomdrifvit, att k. m:t med upphäfvande af eget beslut i frågan medgifvit hamnbygnadens utförande med kalksten, en förmån af oberäkneligt värde för Visby samhälle;
anskaffat en half million statslån för jernvägens anläggande;
d:o af 800,000 kr. obligationslån till Visby stad;
grundlagt Visby stads spritbolag;
tagit initiativ till sjukhemmets inrättande;
d:o till geologiska undersökningar af Gotland på landstingets bekostnad;
föranstaltat undersökning om den lofvande och vidtutseende Cementberedningen, hvilken undersökning han sjelf jämte två andra fosterlandsvänner bekostat;
till stadens inre ordnande har han kraftigt bidragit genom att bringa till utförande sitt förslag om de här och der i staden strödda och olagligen bebygda hospitalstomt ernas utbytande mot stadsjord; om tempelruinernas frigörande från uthus och affall;
med otroligt besvär har han genomdrifvit uppförandet af en vacker paviljong i D. B. V:s botaniska trädgård.
Telegramportots nedsättning, underlättandet af betalningar genom riksbankens lånekontor under isinstängning, höra jämte mycket annat älven till hans förtjenster;
Inom sin tjenst har han gaguat länet genom att skaffa tillbygnad till dess lasarett och hospital, så att det förras sängantal ökats från 15 till 32, det senares från 12 till 28.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 Augusti 1882
N:r 64