Det lär, efter hvad som kommit till vår kännedom, vara fråga om att här efter föredömet på andra orter bilda en 8. k. fångvårdsförening till stöd och hjelp för frigifna fångar, särskildt under den första tiden efter frigifvandet, då tillfälle till arbetsförtjenst är som minst att påräkna.
Detta uppslag har ledt våra tankar på frågan, hura det egentligen är stäldtinom våra fängelser med den moraliska vård som lemnas fången. Vi kunna derom icke anse annat, än att mycket icke är som det borde vara.
Då nya tiders idéer om brottslingars behandling fick den reform erkänd och genomförd, som bestod införandet af ensamhetsfängölse, fästades dervid många och stora förhoppningar om en moraliskt förbättrande och upprättande inverkan på fångarne. Det låg så naturligt till hands att antaga, att då fångarnes reflektion icke mera fick vara sysselsatt med och förströdd af den omgifvande verlden, så skulle den användas till sjelfpröfning och ånger.
Ser man emellertid på dem, som nu för tiden komma ut ur fängelserna efter en längre uttjent strafftid, så måste hvar och eu medgifva, att dessa förhoppningar om fångarnes moraliska förbättring i allmänhet gå snöpligen i qvaf. Från många fängelser komma fångarne ut antingen förhärdade eller förfäade — i sanning sorgliga resultat af den vård ett upplyst och kristet samhälle tagit om sina vilsefarande barn.
Man måste komma ihåg, att ett öfvervägande stort antal af cellfångarne äro sådane, hvilkas förstånd under uppfostran och föregående verksamhet erhållit föga odling, personer som tanklöst flutit med på lifvets ström, hvilkas enda lifssporre varit de rent lekamliga behofven. Då de isolerades från det lif och den verksamhet, hvari de äro invanda, så börja de ej att vända blicken inåt sig sjelfva, ty de kunna det ej utan ledning. De falla i stället i andlig dvala och försoffning, som lätt öfvergär till sinnesslöhet och fånighet.
Andra lynnen, för hvilka verksambet och ett skiftande rörligt lif blifvit till ett litsbehof, falla vid inspärrningen lätt i en förtviflan, som slutar antingen med förhärdelse eller med galenskap.
Botemedlet är ej snarfunnet, men har först under de allra sista åren och under fångvårdsstyrelsens nuvarande nitiske schef börjat att i vårt land tillfallo beaktas och mera allmänt användas. Det består uti att lemna fångarne en lämplig, kärleksfull och tillräcklig vägledning på ångrens och bättringens väg genom god och flitig undervisning.
Det är knappast möjligt att icke känna sig upprörd vid tanken på, huru för ej mera än 6 år sedan vid ett af Sveriges allra största fängelser undervisning och själavård voro ordnade på så sätt, att den tillförordnade fångpredikanten samtidigt tjenstgjorde som »hjelpprest» och bodde i ett flere mil aflägset pastorat. 1 till 2 gånger om året kom han/’till fängelset för att utdela nattvarden. I öfrigt sköttes hans åliggande af en studerande yngling med gymnasistkunskaper, som hvarje söndags förmiddag predikade för gemensamhetsfångarne och läste något Guds ord för de sjuka men endast högst sällan för cellfångarne. Och mycket mera kunde just ej fordras af honom, ty hans arbete betalades, om vi ej missminna oss, med omkring 3 kronor i veckan.
För närvarande torde väl sådana anordningar ingenstädes tolereras, men säkert är, att vid ett flertal cellfängelser fångpredikantbefattningen innehafves såsom en bisyssla, hvilken förenas med andra både mycken tid kräfvande och bättre aflönade befattningar.
Besöken på fängelset blifva af en sådan lärare knappast dagliga, då de borde vara stundliga. Den inverkan fångarne skulle röna af sin lärare blifver derför också ringa, äfven när vederböranderåkat att till befattningen välja en man med intresse och fallenhet för sitt värf.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 December 1881
N:r 97