Numera går det knappt en dag, utan att underrättelse ingår om att en mina drifvit i land på något ställe af den svenska kusten. Särskildt har ju Gotland länge varit utsatt för påhälsningar af dylika obehagliga tingestar, som göra sjöfarten så riskabel. Senast i natt eller kanske i dag på morgonen har åter en sådan hafvets vagabond drifvit i land på Fårö, där den strandade på ett afstånd af omkring 2,000 meter nordväst om Holmuddens fyr, lyckligtvis utan att explodera. Löjtnant Beckman har emellertid redan från Fårösund afrest till ort och ställe för att oskadliggöra den farliga pjäsen.
Det måste verkligen anses som ett rent under, att en minkatastrof icke ännu inträffat i våra farvatten och att våra postbåtar under sina natturer lyckats undgå den fara, som ögonskenligen hvarje stund hotar dem från flytminor. ”Bättre före var än efter snar”, säger ett gammalt ordspråk, som synes ha sitt fulla berättigande i detta fall. Det är därför ägnadt att väcka förvåning, att Gotlandsbolagets anhållan att t. v. få utbyta båtarnas natturer mot dagresor icke möttes med mera förståelse af generalpoststyrelsen.
Gotlands Allehanda
Lördagen 9 januari 1915
N:r 6