Kriget.

Franska framgångar i Eisass.
Skriderna i Eisass i Vogesernas östligaste förgreningar fortgå alltjämt med tämligen stor intensitet: tyskarna göra tydligen stora ansträngningar att återta hvad de här förlorat. De försäkra att den höjd väster om Sennheim, som för några dagar sedan intogs af fransmännen, men återeröfrades genom ett tyskt bajonettanfall, fortfarande är i tysk besittnting; deras ansträngningar att återeröfra byn Steinbach ha däremot misslyckats. Tvärtom ha fransmännen frän denna by ryckt ytterligare österut, den franska rapporten omtalar tillbakaslagna tyska angrepp öster om Wattweiler, ett par kilometer norr Steinbach. Tyskt artilleri har bombaderat Thann, men blifvit nedtystadt.
Längre söderut ryckte fransmännen samtidigt fram mot Altkirch. De ha besatt Schirtzvach-skogen, belägen 4 kilometer väster om denna stad och cirka 15 km. öster om franska gränsen.
Äfven från den öfriga delen af frontan inberätta fransmännen framsteg för sin offensiv, hvilken tydligen icke, såsom man velat göra gällande afstannat, äfven om den ej hittills ledt till något mera afgörande resultat. Särskildt omtala de en betydelsefull framgång vid Flirey, en plats belägen i södra Woevre, ungefär midt emellan Nancy och Verdun; de ha där eröfra en del af tyskarnas främsta försvarslinje. Vidare ha de i trakten af Lille förstört en del af tyskarnas förskansningar och öster om Reims hindrat tyskarna att uppkasta nya.
Tyskarna inrapportera framryckning i västra delen af Argonneskogen.

Våldsamma tyska angrepp.
Den kl. 11 i förgår afton utfärdada officiella franska kommuniken lyder: Våldsamma tyska angrepp ha förekommit i trakten kring Lassigny, i Argonne kring skärningspunkten för vägarna från Four de Paris till Varennes och till Haute Chevauchis, i trakten kring Verdur och på höjdsträckningen, som dominerar Steinbach. Alla dessa angrepp ha blifvit tillbakaslagna.

Fransmannen ha förlorat omkring an miljon man.
Kreuzzeitungs korrespondent i Bryssel telegraferar: I officiella franska kretsar uppges fransmännens sammanlagda förluster till den 20 december till omkring 1 miljon döda, sårade och tillfångatagna, däraf 20,000 officerare. Korespondenten tillägger att Paristidningen Le Matin uppger ryssarnas förluster i döda och sårade till 22 december till 1 2/3 miljon. Då tyskarna vidare tagit öfver 300,000 ryssar till fånga och österrikarna öfver 200,000, skulle ryssarnas totalförluster öfverstiga 2 millioner man.

I öster.
Endast smärre operationer i Polen.
Stora ryska generalstaben meddelar: På vänstra Weichselstranden rådde 6 dennes nästan allmänt lugn med undantag för fronten Sucha—Bolimoff, där smärre operationer förekomma. För att närma sig våra skyttografvar söka tyskarna införa samma tillvägagångsätt som vid belägringskrig. På vissa platser gå de fram, genom att gräfva sig under jorden, eller begagna de sig af stålskärmar för att skaffa sig betäckning. I trakten af byn Sucha, där tyskarna nattan till 6 dennes lyckades sätta sig i besittning af en del af våra skyttegrafvar, blefvo de dagen efter kastade tillbaka med bajonetten. I denna strid eröfrade vi fem kulsprutor samt togo fångar.
I Galizien ha inga förändringar af betydelse inträffat.
I Bukovina fortsätten vår offensiv.

Österrikarna retirera i Bukovina.
Följande officiella kormmuniké utfärdades i förgår eftermiddag i Wien:
På ungearsk-galiziska frontem råder lugn. I de högre liggande trakterna har vinter med köld och snö inträdt.
Vid Dunajec och i ryska Polen ha på flera platser artilleristrider ägt rum.
I de framför Karpaterna liggande landsdelarna (das Vorland der Karpaten) och i södra Bukovina ha de framskjutna landstormstrupperna dragits tillbaka närmare hufvudstyrkan inför öfverlägsna, fientliga stridskrafter.

De ryska framgångarna i Kaukasus.
Kaukasiska arméns generalstab meddelar: I striden vid Ardagan slogo och skingrade vi turkiska styrkor, som tillhörde den i Konstantinopel förlagda första armékåren. Talrika basjibosjuker, som förts hit från europeiska Turkiet, samt adjarstammar, som omfattat Turkiets sak, kämpade mot oss vid Ardagan. Vi togo ett stort byte af kanoner, hvaribland en bergskanon med spann jämte hela servisen med en officer i spetsen. Vi tillfångatogo äfven flera tiotal officerare och talrika soldater samt begrofvo öfver 1,500 lik efter fiender. Ett regemente sibiriska kosacker utförde ett lysande angrepp och nedsablade flera kompanier och eröfrade åttonde regementets fana.
Det har visat sig, att nionde turkisika armékåren, som hade en styrka af 30,000 man, lidit ett fallständigt nederlag och blifvit totalt förintad vid Sarikamysj. Vi eröfrade hela denna kårs artilleri och tillfångatogo alla dess generaler, mer än trehundra officerare och flera, tusen askaris, d. v. s. hvad som återstod af denna kår. Vi fortsätta att samla ihop vapen och andra troféer, som öfverallt ligga hopade bland bergen, i skogarna och i klyftorna, höljda af snö, och förfölja fortfarande energiskt spillrorna af tionde fientliga armékåren. Antalet troféer, sam härunder oupphörligt ökas, är ännu svårt att beräkna.

Konstantinopel hotadt?
Finge man tro Londonpressen, så skulls Konatantinopel löpa fara att blifva eröfradt af de allierades flottor. Från Atén telegraferas, att enligt underrättelser från trovärdigt håll turkarna sammandragit ett stort antal gamla segelfartyg och ångare i Dardanellerna samt lastat dem med sten och lera i den förmodade afsikten att sänka dem i de trånga farlederna, och därmed spärra sundet för de allierade flottornas fartyg. Vidare meddelas, att feberaktig verksamhet råder i Konstantinopel och att tyska officerare fått i uppdrag att leda operationerna vid sunden och öfva tillsyn öfver batterierna.

En större drabbning på Sinaihalfön?
Öfver Italien ingå telegram från Kairo om att en större drabbning skulle ha stått i det inre af Sinaihalfön. Ryktena om denna drabbning bekräftas bl. a. af den omständigheten, att till Kairo anländt liken af en del engelska officerare för att begrafvas på därvarande europeiska kyrkogård. Vidare meddelas att turkarna vidtaga omfattande förberedelser för ett angrepp på Suezkanalen.

Albanupproret står i intimt samband med världskriget.
Från Rom, telegraferas att den halfofficiösa tidningen Tribuna sätter upprorsrörelsen i Albanien i samband med en österrikisk-turkisk agitation för angrepp på Serbian bland annat för att minska det serbiska trycket på ungerska gränsen. Upproret står alltså i intimt samband med världskriget och kan icke jämställas med tidigare oroligheter i Albanien.

Ryssarnas utrustning bättre än som påståtts.
Frankfurter Zeitungs korrespondent i Polen gör efter ett besök i de af ryssarna öfvergifna skyttrgrafvarna en del reflexioner, ??? kunna förtjäna att bli kända af ??? utanför Ryssland. Som en lämplig kontrast till de historier, hvilka andra korrespondenter serveratrörande de ?mkliga ryssarna, kan omtalas att det är alldeles oriktigt att tala om utsvultna och halfnakna ryssar. Bland alla de ryska krigsfångar som korrespondenten haft tillfälle att se har han icke upptäckt en enda sådan, och de öfvergifna ryska skyttegravarna visa mycket tydligt att någon brist på lifsmedel icke råder. Visserligen kan den ryska intendenturen här och hvar icke fylla sina uppgifter, men förhållandet är detsamma för tyskarna. Då en tysk general en dag frågade soldaterna i en löngraf om deras ransoner voro tillräckliga, svarede en af dem: Det kunde vara litet mera. Berättlsesna om de ryska granaterna hvilka äro fyllda med sand i stället för med sprängämnen, betecknas som fria fantasier.

Funderingar om krigets längd och separatfreder.
Frågorna om separatfred.
Visserligen har ryske ambassadören i Rom förnekats att Ryssland skulle hysa någon som helst tanke på separatfred, men motsatsen har ej sällan framlyst i åtskilliga inflytelserika ryska pressorgan, senast i Russkoje Slowo. Rykten äro gängse, att storhertigen af Hessen — ehuru innehafvare af ett högt befäl i tyska armén — dock fått kejsarens tillstånd att f. n. besöka Petersburg, och att detta besök icke blott är af familjenatur (som bekant är storhertigen broder till tsarevnan), utan jämväl har politisk betydelse. Det uppgifves äfven, att Rysslands sannolikt främste statsman Witte nyligen varit sedd i Berlin. Allt detta uttydes därhän, att frågan om rysk—tysk separatfred är uppe.
Nu kommer från Berlin meddelandee att jämväl frågan om fransk-tysk separatfred väckts. En Genevetidning att detta skulle skett från tysk sida, men Tägliche Rundschau förklarar: Det är mycket riktigt, att det har varit fråga om en separatfred, men det är icke Tyskland, utan Frankrike, som hyst denna önskan. Frankrike har för flera veckor sedan tagit under öfvervägande möjligheten af en separatfred på grundval af status quo. Men det visade sig icke möjligt att få till stånd någon sådan på grund af att någon anslutning från tysk sida icke kan påräknas.

Kriget kan ej räcka längre än till våren.
I Neue Freie Pre?se påstår den bekante militären och skriftställaren Roda Roda, att Rysslands offensiv mot Tyskland är definitivt strandad. Mot Österrike är den ännu obruten, men sedan minst två månader ha i de ryska leden kämpat delar af ryska landstormen, män under 19 och öfver 42 år. Hädanefter finnes blott oöfvadt folk, som ej kan sändas till fronten utan nödig urbildning.
Man har tydligt märkt, att ryssarna nödgats spara på sin artilleriammunition; en god del ammunition för de grofa pjäserna kunde åtminstone före kriget ej tillverkas i Ryssland, och mycken ammunition stannade i Masuriska träsken.
Man vet vidare, att hela ryska divisioner nu äro utrustade med gevär af äldre typ, att det fattas flygmaskiner, emedan motorerna ej kunna tillverkas i Ryssland, och att utrustningen är på upphällningen, såsom framgår af de senaste fångarnas bristande beklädnad.
Maximiantalet utbildade trupper var före kriget 4 millioner man. Men ryssarna ha förlorat minst 2 millioner man i döda, sårade och fångar.
Nödtorftigt utbildade reserver kunna tidigast påräknas 15 mars. Anslår man 14 dagar för deras strategiska gruppering, så skulle den sista jättebataljen taga sin början omkring 1 april. Den skulle räcka i sex veckor, innan den komme till afgörande. Segra då tyskar och österrikare, måste Ryssland ingå vapenstillestånd, och äfven Frankrike lär då ej längre vilja fortsätta. Att England skulle på egen hand vilja föra krig med Tyskland, synes ej mycket sannlikt.

Gotlands Allehanda
Lördagen 9 januari 1915
N:r 6