Från Klinte skrifves: En dag helt nyligen styrde från Tofta socken tvänne älskande sin kosa åt Klintehamn för att inför kronofogden derstädes knyta Hymens band, Resan vardt i de första stadierna lyckosam, men vare sig nu att de eljes godmodiga gotlandskamparne, som fått förtroendeuppdraget att föra kontrahenterna till bestämmelseorten, under sitt sakta lunk kommit under fund med resans mål, och af någon politisk finkänslighet icke ville befrämja en praktisk tillämpning af nyare reformer eller andra hemliga orsaker lågo till grund för deras handlingssätt, nog af, komna till »Åkebro» i Vestergarn protesterade de på det mest slående sätt emot allt vidare framåtskridande på giftermålsvägen. Den ena kamraten var så »inpiskad» att frånspänning blef det enda argument, han antog; den andra deremot, troligen mindre konservativ, lät beveka sig att under nytt kamratskap fortsätta den »morsomme» brudefärden, Utan vidare äfventyr ankom man till kronofogdekontoret, »giftades» med juridisk noggrannhet och de tu voro nu ett. De sätta sig åter upp på hjuldonet och aftåga. Men lifvets torra prosa kunna de ej längre fördraga. Nej, de nygifta vilja företaga en. poetisk lustfärd — se, hafvet vinkar dem! — som en stormil rullar ekipaget ut öfver Östersjöns stelnade våg och de stålskodda fålarne, eldade af samma poetiska makt, rusa frastande fram öfver Rans silfvertak, som gälde det lifvet. Emellan Vestergarns holmar i riktning mot Gnisvärds fiskläge går stråten med så oförminskad fart, att mången strandbo, som ej anade situationen mumlade något om den »flygande holländaren».
Detta äfventyr var då åtminstone icke en invention af de fyrbenta. Den, som i »Jorden rund på 80 dagar» följt med bantåger öfver den der hängande bron, som hvarje ögonblick hotade att ramla i strömmen, torde lätt förklara, hvarför vårt brudpar använde så starkt ångtryck på sin rullande isfärd, och vi lyckönska dem, att icke vikingabragden jämte den mera skämtsamt började brudfärden ändade med ett tragiskt dop, ty vi tro, att detta snarare berodde på lycka, än förutseende, alldenstund »den falska Ran» redan då härutanför lurade på stilla fotvandrare och dess mer på dem, som med klumpiga hjul vågade dunka på hennes slottstak.
R-l.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 April 1881
N:r 32