I decembermorgonens första gryning kastar Hansa loss förtöjningarna i Visby gamla hamn och styr ut till hafs. En veckas tid har man gått på dagarne för att ha någon utsikt att kunna undvika möjligen kringdrifvande minor, och för att i händelse en olycka skulle inträffa, åtminstone ha den fördelen att få dagsljuset till hjälp. Det är nu sista resan på dagen. Sedan får man gå på Guds försyn. Visby morgonsömniga ljus försvinna blinkande i fjärran medan fartyget för sydlig vind länsar undan mot Sveriges fastland. Tiden lider och det är snart full dager. Molnen skingras och solen glittrar öfver det hvitskummande hafvet. Blågrönt lysande hvälfva sig vågorna, leka och knuffas med det hvita fartyget, brusa i fradgande kaskader om bogen och bilda en bred matta med ringmönster, som grädden i en kaffekopp, där akterut, där loggens smäckra lina försvinner i böljorna. Bortom horisonten har längesedan gutaön försvunnit och snart skymtas Landsorts hvita fyrtorn förut.
Då man far till Gotland och kommer i land i dess gamla minnesrika stad, tycker man sig komma till en annan stad, ett annat land, där man dock talar svenska. Men då man nalkas svenska kusten och som nu ser Landsortsfyrens ledmärke sticka upp ur vågorna, blir förhållandet omvändt. När man har legat där nere på ön en tid och så åter närmar sig svenska kusten då känner man att man nalkas svensk jord. Vågorna brusa om och öfver skären. I yttersta hafsbandet ser man en eller annan vindpinad tall sticka upp ur någon bergskrefva, men ju längre inåt skärgården man kommer, dess mera liksom växa träden och en eller annan liten ensam stuga skymtar fram bakom någon udde. Här känner fastlämningen att här möter honom Sveriges land och han känner också sin beundran växa för folket, som ensamma där ute på ön, halfvägs till vår östra granne, förmån att hålla fosterlands kärleken lika varm som om de vore fosterlandet ett stenkast nära i stället för en dagsresa aflägset. Ensamt ligger denna lilla svenska östad och än mera ensam hotas den att bli genom de kringdrifvande förstörelseredskapen. Man svensk är den, och svenskar bo där. Vid Landsort möter oss en af Sveabolagets ångare, hvilken vräker svårt i den höga sjön, som slår öfver fartyget. Detta vänder också snart och söker sig inomskärs, åter i lugnare vatten. Ofrivilligt kommer jag att tänka på hur ofta den ångare, hvars däck jag trampar, plöjt Östersjöns vågor i ännu oblidare väder. Då när stormen rytit och sjön gått hög, har denna Gotlands och förresten Östersjöns stolthet, oförfäradt gett sig ut till hafs och segerviss gått fram till bestämmelseorten: Visby. Har den sedan ej kunnat gå in där, har det dock varit som den sagt i all tysthet: ”Ja, här är posten i alla fall, kan jag nu bara komma in med den i hamnen”. Många gånger ha vi nog knotat då posten från fastlandet blifvit försenad men vi ha dock åtskilligt att vara tacksamma för i den vägen. Mjukt och säkert glider Hansa in till kajen i Nynäshamn, och då jag från järnvägsvagnens plattform betrakter det vackra fartyget, så är det nästan så, jag känner en riktig tacksamhetskänsla för alla gånger jag, vinter eller sommar, fördats till eller ifrån Visby med Hansa. Postverket vill inte låta fartyget gå på dagen och de gå ju nu åter, som vanligt nattetid – då andra sofva. Hvad bekymrar det generalpoststyrelsen om Gotland förlorar någon af sina bästa förbindelselänkar med moderlandet. Och förlorar Gotland Hansa, blir det landssorg på Gotland, och sorgen blir nog för öfrigt icke mindre om något af de andra fartygen gå förlorade. Men plikttroget vanka de båda vinterbåtarna nu fram och åter sina bestämda turer.
Trots de osäkra farvattnen, är det dock med förhoppningen, att ännu många år Hansas hvita skrof måtte få plöja Eystrasaltets vågor, som jag sluter kupédörren efter mig då tåget rasslar iväg mot Mälardrottningen. Men tacksamheten gör att jag lofvar mig själf att vid tillfälle ägna några rader åt vår vackra stormfågel med det hugstora namnet Hansa.
Alvar S.
Gotlands Allehanda.
Lördagen 2 januari 1915.
N:r 1