De hette i lifstiden: Lars Stenberg, Johannes Ehinger, Göran Fåhraeus, Peter Adolf Hägg, Hans Peter Löfvenberg, Suno Engström, Johan Segerdahl, Johan Velin, Nils Cramér och Karl Fredrik Calissendorff.
Från stundens fröjd, från dagens festprogram
Till hänflydd tid jag manar edra sinnen,
Jag manar rörd ur våra häfder fram
De äldsta, ädlaste af våra minnen.
Ifrån den dag, då midt i munter lek,
Bland böljors brus och friska flägtars smek
Vid majestätiskt vilda klippors rand
Vårt D.B.V.-förbund blef festligt knutet
På Snäckegärdets sagorika strand,
Ha\’ sex och sexti år i dag förflutit.
Se\’n dess hvad vexling! Af de tio män,
Som byggt vårt samfunds grund och värnat den,
Står ingen qvar; men ljuf är deras lott.
Invid Allmoderns barm de sofva godt,
Och bredvid dem så mången, som här stod
En fridsam ordnare, en kämpe god,
Med tankens adel eller ordets kraft,
Med sångens tjusning, skämtets friska saft.
De fyllt sitt värf, de hvila bland de döde,
Men deras byggnad är ej stum och öde.
Sin kärlek till hvad hjertat ypperst vet,
Till Gud och Fosterland och Mensklighet,
Till manlig idrott och till festlig sång,
Till pligt och lek och allvar på en gång —
Allt detta såsom föresyn och arf
De lemnat till ett yngre tidehvarf.
Ifrån den dag, då vårt förbund blef knutet,
Ha\’ sex och sexti år alltre\’n förflutit.
Se\’n dess hvad vexling! Se, af ringa frön
En skörd uppspirar, frisk och rik och skön!
Af manlig lek, af muntra äfventyr
Blir kärnfullt allvar, ömhets-rikt bestyr.
En skola stiftas nu med lif och fart,
En ringa fattigskola. Underbart
Den växer, år med år, den vidgas ut
Kring hundratal af arma barn till slut.
På högtidsdagen skolan har också
Sin fest med fröjd och gåfvor åt de små. —
Hur högtidsdagen då var rik på glans!
Föräldra-skaror, blommor, kraus vid krans,
Och rikt ett skimmer låg kring hoppets vårar
Af faders-leenden och moders-tårar.
Förhör och prof, belöning, sång och bön —
Det var en gudstjenst, gripande och skön!
Som barn då sutto våra fäder glade
Och tänkte mången tanke, huld och from,
Och djupt i hjertats tysta helgedom
De högtidsdagens bästa högtid hade.
Så vanns den första af vårt samfunds anor;
Men våra fäder bröto nya banor:
En Sparbank och en Understöds-anstalt
De ordnade, och ordning göts i allt,
Och mödan helsades som ära blott,
Och nya segrar blefvo deras lott.
Hell derför dem! Hvad godt vi verka må,
Dec är i deras fotspår som vi gå.
Det gagn, vi syfta till, med redlig flit,
De hafva visat rätta vägen dit.
Vår Trädgård, som vårt verk, vår glädje är —
De Gamles anda lefver också der.
De ville odling, blomstring, frukt och lif,
Och mödor skiftande med tidsfördrif;
De ville sjelfbestånd och idog dygd
Och sommarfägring öfver stad och bygd.
De voro sånings-män uppå sitt vis:
Åt Gud, som växten gaf, gafs lof och pris.
Då späda plantor under vård och tukt
Friskt frodades och buro blom och frukt.
Åt mången yngling, stadd i sorg och nöd,
De räckte broders-hand och faders-stöd.
Och Enkans penning och hvad Fliten sparat
Ha D.B.V. förkofrat och bevarat.
Bland dessa mimnen — o, hur ljuft det är,
Att låta våra blickar hvila der,
Att manas utaf dem allt jemnt framåt
Förntan pjunk och suckan, flärd och ståt,
Att eldas af den framgång, fädren rönt,
Till samarbete för allt godt och skönt;
Fast anspråkslös vår krets och svag vår makt
Att städse verka troget, oförsagdt,
Och gladt och kärleksfullt, som fädren gjort:
Ty genom endrägt blir det lilla stort.
Nu höjes Minnets bägare för dem,
Som stiftat vårt förbund. De vandrat hem.
Vår efter vår på deras grafvar strör
Ny blomsterskrud. Ej deras hågkomst dör:
Hvar gång till fest sig D.B.V. församla,
De unga fira minnet af de Gamla!»
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 Juli 1880
N:r 56