Af Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
(Forts. fr. föreg. nr.)
(4.)
Medan den hurtige bröllopsbjudaren flackar omkring från gård till gård, skola vi för läsaren föreställa de officianter eller tjenstförrättande, som icke få saknas vid ett hederligt bondbröllop.
Bruttebonden är brudgummens ledsagare och gästabudets högste styresman. Ofta anmodas presten eller, om denne är gammal eller eljes olämplig, någon »rigål u gladmältur» (dugtig och språksam) man i trakten att fullgöra detta vigtiga uppdrag. Om brudgummen, såsom stundom händer, gör utridning, d. v. s. lemnar sitt hem för att bosätta sig hos svärföräldrarna, så är det bruttebonden, som vid affärden och den måltid, som då för närmaste anhöriga eger rum, å brudgummens vägnar tolkar dennes afskedshelsning till föräldrar, syskon och barndomsvänner. Och efter ankomsten till bröllopsgården får han ånyo ofta höja sin stämma, hvarom nedanför skall talas. Vid bröllopsbordet föreslår han de förnämsta skålarna. Med munter myndighet dömer han till s. k. sakerskål den bland sällskapet, livilken på något sätt gjort sig saker till någon förseelse mot skick och sed: ungmansdrängarne, som äro hans adjutanter, fylla den felandes glas och se till, att det tömmes i botten.
Bruttöfverskan (bruttöfverstan, brudhöfverskan *) eller brudfrämjan) beledsagar bruden, har näst bruden öfversta platsen vid bordet, befrämjar alla brudens bröllopsangelägenheter. Hon klär bruden först i bruddrägt och sedan i ungmorsdrägt, och till den förra utlånar hon behöfliga nipper och grannlåter, såsom guldkedja, perlband, spetsar, slöja m. m., lemnar mot ersättning ett och annat tillbehör samt binder krans och krona. Vid bordet fullgör hon en värdinnas åligganden. Till denna befattning utses vanligen prestfran, någon af prestdöttrarna eller annan förnämlig qvinna i socknen.
Svaromannen besvarar å brudens vägnar bruttebondens tal, när denne med brudgummen ankommit tiil bröllopshuset. Denna post innehafves af någon »gildr, snaksam u miälifsam» (skicklig, talför och belefvad) anförvandt till bruden. Han företräder hennes faders eller giftomans ställe och förer, såsom antydt är, hennes talan.
Föraren af värningskistan innehar en befattning, som räknas till ett stort förtroende, och dertill utses någon rask och ansedd man, som tillika är nära anhörig till den at brudparet, som lemnar sitt barndomshem, och hvars lösören qvällen före brölloppet under hans värn och på hans ansvar föras till det nya hemmet, sedan de förut blifvit värderade och upptecknade på en s. k. medföljs-lista till framtida efterrättelse vid bouppteckning och arfskifte. Dessa lösören kallas värningskista. När foran eller fororna nalkas gårdarna i socknen, brukar man der såsom hedersbevisning lossa gevärsskott, och fororna stanna då, emedan skyttarna och andra bekanta, som samlats, skola undfägnas med öl, som i stora byttor medföreg.
Kunämädru *) må här nämnas, ehuru hennes befattning på de flesta ställen har upphört. Dertill utsågs en aktad qvinna i slägten: hennes plats vid bröllopsbordet var närmast bruttöfverskan och prestfrun (hvilka stundom voro en och samma person). Hon bestod till kalaset antingen den s. k. »fladen» (den stora bröllopshvetekakan) och skar den vid bordet, eller ock en stor stek-ost. För öfrigt ålåg det henne att uppvakta bruden, hvilket visserligen tillhörde brudtärnorna, men, såsom unga och glada »tösar» (flickor), voro de ofta ej särdeles att lita på.
Skaffarfolket eller Skaffaren och Saffarmor sköta ett högvigtigt och mödosamt kall, nämligen att duka borden, att mottaga gästerna och genast bjuda dem traktering, att bära in maträtterna och ölkannorna m. m. samt att för öfrigt-passa upp vid måltiden, dervid ungmansdrängarnå och brudpigorna biträda. Skaffaren åligger det att bestämma gästernas plats vid bordet, allt efter skyldskap, rang, ålder och värdighet, hvilket är en mäkta grannlaga och kinkig befattning. Till skaffarfolk utses inom slägten eller vänkretsen en karl och en qvinna, som nyligen blifvit gifta och som äro rådiga, krya och raska i vändningarna, dock sällan tvänne makar. På somliga ställen biträdas de af ett par ogifta personer, som kallas. Ungskaffare och Skaffarjungfru. Under skaffarfolket står Öltapparen, hvars befattning nogsamt angifves af namnet.
Ungmansdrängarnas och Brudpigornas**) (marskalkernas och brudtärnornas) befattning är af mångfaldigt slag. De förre, tvänne till antalet, uppvakta brudgummen; de senare, likaledes tvänne, tjenstgöra, hos bruden. En af ungmansdrängarna verkställer, såsom redan är nämdt, bröllopsbjudningen ; båda tillsammans hämta och beledsaga prestfolket till och från brudhuset samt biträda, när brudgummen kläder och afkläder sig. Sedan brudgummen lagt sig, skola de hafva noga vård om hans kläder m. m., så att intet må bortsnappas, t.ex. af brudpigorna, hvilka gerna vilja spela de glada gossarna ett och annat vänligt spratt. Om det lyckats brudpigorna att smyga undan något af brudgummens tillhörigheter, så framsättes andra dagen ett tennfat med en granruska och deruti ett brinnande ljus, några blommor, en tobakspipa o. s. v.: i följd af visad försummelse blifva sjelfvaste ungmansdrängarna då af bruttebonden, under allmän glädje, dömde till sakerskål. — I forna tider tillhörde det ungmansdrängarna, när vigseln skedde i kyrkan, att, förr än den till häst ankomre brudgummen inträdde i helgedomen, afknäppa hans sporrar, och att före afresan spänna på dem igen, samt att vid återkomsten till brudhuset åter afknäppa dem, afdamma brudgummens stöflar och emottaga hans och bruttedondens hästar.
Brudpigorna biträda vid brudens klädsel och afklädsel, anordna i nystugan (det stora rummet) den s. k. brudhimlen i taket öfver »främlo» (främsta platsen; der brudparet skall sitta under den på fönstersidan alltid befintliga spegeln). Denna himmel består af ett lakan, som prydes med krona och krans af lingonris eller annat grönt, och der omkring fästas bladguld samt blommor och band i lysande färger. En sådan mindre himmel plär ock flerestädes uppsättes i taket af ett mindre rum, dit efter måltiden brudparet, prestfolket och andra förnäma gäster draga sig undan trängseln, dammet, tobaksröken, »ban-kråäjlet> (barnvimlet) och stojet, som fyller alla vinklar och vrår i den stora gäststugan. Vidare är det brudpigornas syssla att i god tid städa och pryda samtliga rummen, att bädda brudsängen, att hålla reda på brudens kläder och smycken, samt att, för öfrigt, biträda skaffarfolket. — De voro fordom klädda i hvita drägter, med granna s. k. bröstdukar, men i senare tid uppträda de svartklädda.
Till dessa tvänne befattningar utses bröder och systrar till brudparet, eller, om sådana icke finnas, ungdomsvänner och väninnor.
Kokarmor anses naturligtvis för en mycket vigtig person, ty af hennes verksamhet, som merendels börjar en vecka före bröllopsdagen, beror till stor del festens heder, nämligen att maträtterna blifva riktigt aptitliga eller »munsamma», såsom det heter på gutaspråket. Under henne står Kärvaskerskan, hvilken vaskar alla kärl talrickar, glas m. m., och hvilken det tillhör, att efter de blifvande gästernas antal beräkna, hur mycket silfver, porslin, glas m. m., som kommer att behöfvas, samt att genom lån anskaffa hvad som icke finnes i huset och att sedan återbära det lånta. Under bröllopsdagarna skall hon ansvara för allt silfver, med mera.
Spelmännen få framför allt icke glömmas, ty de bidraga i synnerlig grad till gästernas fröjd. Liksom ett gästabud hos de gamle atenienserna icke kunde vara utan musik och dans, så har i långa tider intet bröllop på Gotlands landsbygd varit möjligt utan fioler och klarivetter, polska och vals. Musiken utföres vanligen af ett par fiolspelare — ett par så att säga sjelflärda musikidkare, som eljes merendels syssla med spade och plog eller med klockringning och barnundervisning, men som stundom äro riktiga »öfverdängare> i att lika uttrycksfullt som oförtrutet återgitva de för ön egendomliga polskorna och valserna. Till spelmännen, liksom och till kokarmor och kärvaskerskan, upptagas vid bröllopsbordet, i särskilda omgångar, sammanskott, hvartill bruttebonden med glada och lämpliga ord uppmanar, innan han sänder utinsamlingstalricken, och sedan sammanräknar han och tillkännagifver beloppet, som insamlats. Räcker brölloppet i flere dagar, så sker sådan insamling vid hvarje middagsmåltid.
Värdfolket som består kalaset, räknas alls icke bland officianterna. Värden med sina drängar är mest sysselsatt med att taga hand om och sörja för de talrika gästernas hästar: han är nu hufvudsakligen stallmästare och fodermarsk. Under det att alla andra äro klädda i sina »gästbudsrockar», är det hans rättighet att gå i sticktröj-ärmar, utan rock eller tröja, hvarmed betecknas, att han nu har ett verkligt arbete att akta på. Då och då slinker han dock in bland gästerna, för att i lag med dem få sig en styrkedryck, men återvänder snart för att se till hästerna och de många främmande drängarna, som också skola undfägnas. — Värdinnan, mor i huset, har ännu mindre ro eller rast : med kropp och själ är hon än här, än der — i köket iskafferiet, i källaren, på loftet, ty kokarmor, som är främmande i huset, behöfver naturligtvis upplysningar om mycket.
*) Brudhöfverskan = den som pryder bruden. Ifr de gamla orden »hofva» och »hofvera». En brud hofverar i sin skrud. Esajas 61: 10. I Rimkrönikan förekommer »hofva = uppträda med ståt.
*) Af gotländska ordet »kunä» = hustru (det danska »Kone») och »med»: en hustru som skall vara med och hjelpa till. (?)
**) »Ungman» i gotländskan = brudgum (i Gotlands-lagen) »ungi madr». — »Dräng» = ung karl. — Päjkä— flicka. Jfr de danska rden Dreng (gosse) och Pige (flicka).
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 Januari 1879
N:r 7