Rådhusrätten 22 Juli.
Slagsmål. Arbetarne K. P. Söderberg och August Pettersson hade 8 Juli sammanträffat, då Pettersson bjudit Söderberg på bayerskt öl, hvilket dock Söderberg icke velat ha, hvarför Pettersson, i förtrytelse öfver att hans välvilliga bjudning blifvit försmådd, tagit upp en sten och dermed gifvit Söderberg ett slag i hufvudet, så att ett hål derefter uppstått. Pettersson erkände och dömdes att böta 15 kr. samt att till Söderberg utgifva fordrad ersättning för slaget med 10 kr.
Brott mot ordningsstadgan. Slagtaren K. Myhrström hade låtit sitt slagtarbord stå tomt en natt öfver å torget. Han erkände förseelsen och dömdes derför att böta 2 kr.
— Grosshandl. J. B. Möller hade låtit ensig tillhörig vagn qvarstå en natt öfver å Mellangatan. Han dömdes derför att böta 2 kronor.
Olaga försäljning af maltdrycker. Ogifta Ingeborg Hoffner hadé nere i studentallén försålt öl; dömdes derför att böta 10 kronor.
— Frånskilda hustru Maria Josefina Malmsten dömdes för oloflig ölförsäljning i Tivoli att böta 10 kronor.
Stöld. Jernvägsarbetaren Johannes Thelander från Algutsboda i Kronobergs län häktades förliden söndag här i Visby för I 7 dennes begången stöld af ett fickur med kedja och guldutnyckel från Nils Viman Tinglings i Etelhem.
Länsfängelset 22 Juli.
Giftmordet i När. Ransakning fortsattes i dag med häktade systrarna, enkorna Anna Sörensson Öndarfve och Lotta Djurman, Först tillkännagafs, att nämdemannen Lars Zackrisson Frixarfve i Grötlingbo blifvit sjuk på inresan till Visby hvarföre 7-talet af nämdemän nu icke var fullt, och husbonden Jakob Person Lingvide i Hafdhem adjungerades och efter nu aflagd domareed, fick intaga säte i rätten i Frixarfves ställe. Derefter infördes Anna Sörensson och Lotta Djurman, och protokoll8t för näst föregående ransakning upplästes för justering, och gjordes dervid ingen anmärkning. Vidare upplästes nu erhållet utlåtande af provinsialläkaron, som under tiden tagit ransakningshandlingarne i betraktande och öfvervägande, och inhämtades deraf 1) att sjukdomssymptomerne 14 dagar före gummans död med full visshet gåfve vid handen, att arsenikförgiftning egt rum; 2) att giftets frätande inverkan förorsakat inflammation, och att det varit omöjligt, att de gumman under den tiden omgifvande personer icke alle märkt hos henne kräkning och törst, som med nödvändighet uppstår vid dylikt fall; 3) att gift gifvits mera än en gång, 4) att ur psykologisk synpunkt det är högst oantagligt, att gumman sjelf skulle ha intagit så mycket arsenik, emedan plågorna måst vara för stora.
Anna, derefter tillfrågad, om hon äniu oaktadt doktorns utlåtande trodde, att gumman sjelf tagit in så mycket gift, svarade, att hon trodde det. På samma fråga svarade Lotta detsamma, och på ytterligare fråga; hvad hon då sade om doktorns intyg, svarade hon : hvad skall väl doktorn kunna säga om sådant?
det är omöjligt för någon menniska att utlåta sig i sådant, Anna och Lotta vidhöllo bägge fortfarande sin åsigt, att gumman sjelf intagit gift.
Derefter åberopades nu såsom vittnen och voro tillstädes: holmvaktaren J. P. Sjöberg och hans dotter Klara, hustru Dorotea Söderström Rovalls och förut hörda hustru Anna Levander och berättade: Holmvaktaren J. P. Sjöberg: att, försök till fosterfördrifning för 3 år sedan blifvit af Lotta gjord med hans (Sjöbergs) hustru, att «Lotta förledt hans hustru dertill; att «detta försök vore orsaken till hans hustrns ännu fortfarande sjukdom; att efter det misslyckade fördrifningsförsöket, barnet sedan, år 1876 blifvit framfödt lefvande, med biträde af annan barnmorska, emedan Lotta icke varit hemma; att Lotta likväl dagen derefter kommit dit och lindat barnet, som derunder skrikit häftigt till en gång; att Lotta likväl fortsatt med lindningen; att efteråt då lindan öppnats, barnets funnits «helt i blod« och dödt på 23 dygnet derefter. Lotta, härefter tillfrågad, medgaf, att hon infunnit sig hos Sjöbergs, men endast derför att «Sjöberg sjelf hämtat henne med skjuts; nekade för öfrigt att hafva tagit sådan befattning med barnet som uppgifvits, äfvensom för att af Sjöberg hafva erhållit en reskoffert, som han uppgifvit, för sitt besvär, hvilken hon tvärtom påstod sig hafva köpt af Sjöberg för 5 kr. Ordföranden framstälde derefter bevekande föreställningar till Lotta om bekännelse, men hön förblef vid sitt nej.
Klara Sjöberg: att vittnet «icke sett, när Lotta ryckt nafvelsträngen af barnet», men hört det «skrika till»; att sedan, efteråt, när lindan blifvit öppnad, nafveln funnits vara bortryckt. Att Lotta en tid efteråt, då modren åter kommit i hafvande tillstånd, erbjudit sig att hjelpa henne med fostrets fördrifning; men att modren (vittnets) då sagt: att sådant finge aldrig ske mer. Efter detta vittnesmål påstod Lotta, att hon aldrig sett barnets nafvelsträng, och bestridde för öfrigt vittnesmålet.
Hustrun Dorotea Söderström, Rovalls: att vittnet «icke egde någon kännedom om Lottas praktik med fosterfördrifning»; att gamla gumman Öndarfve omkr. 8 dagar före sin död sändt bud efter vittnet, som då infunnit sig vid Öndarfve, der gubben varit hemma, gumman gått uppe, men sagt, att hon var dålig; att Lotta dervid kokt kaffe, hvarpå vittnet bjudits och förtärt, utan att lida någöt men deraf; att vittnet icke sett gumman kräkas; att vittnet sista morgonen gumman lefde, åter varit vid Öndarfve, då sett, att det var nära döden med henne, men icke märkt några tecken i rummet efter kräkningar, fast hon hört tal derom i socknen.
Hustrun Anna Levander (förut hörd): att efter den förut omvittnade händelsen vid tröskningen gumman blifvit sjuk; att vittnet icke hört, att gumman kräkts; widhöll, hvad vittnets man förut sagt, att han fått en sup vid Öndarfve af Lårs med «något hvitt uti», hvilket Lars sagt vara merkurium, att mannen likväl icke blifvit sjuk derefter, utan tvärtom «bra» och «bättre».
Med anledning af de omständigheter, som förekommit, öfverlemnade nu åklagaren målet till rättens pröfning, men hemstälde dock till rätten, att då hustru Sjöberg icke heller i dag till följe af fortfarånde sjukdom, kunnat infinna sig, hon af rätten måtte höras i sitt hem å Närsholm, då vid samma tillfälle en äfven åberopad hustru Lindström kunde höras. Ransakningen afbröts nu, och fortsattes i går afton, hvarför vi redogöra i nästa nummer.
Barnamord. Såsom misstänkt härför häktades i Akebäck pigan Emma Sjögren ifrån Sanda, född i Visby 1854. Hon berättade att hon märkt hafvandeskapet först i Januari och att hon 3 Juni begifvit sig gående från Sanda på väg åt staden, men derunder känt »värkar», satt sig ned vid vägkanten och framfödt ett barn, samt då dervid kommit någon körande, aflägsnat sig från stället, qvarlemnande barnet, utan att förut hafva sett eller märkt, om det var lefvande eller dödt. Nu gjord. uppmärksam på, att det icke gerna var möjligt, att hon märkt hafvandeskapet så sent som i Januari, då barnet föddes 3 Juni, försäkrade hon, att så verkligen var förhållandet, samt brast ut i gråt. Derefter förmanad, att uppriktigt och sanningsenligt bekänna, vidblef hon likväl hvad hon förut sagt. Sedan hon lemnat stället, der fostret framföddes, hade hon fortsatt vägen åt Visby, men under den följande natten likväl legat i Toffta; stället der fostret blifvit framfödt var vid vägen mellan Sanda och Vestergarn ; hon hade icke gräft ned det; påstod, att hon icke visste, om det varit lefvande eller dödt. Fostret har ännu icke, oaktadt sökande, återfunnits. Anledningen till hennes häktande var den, att hon förut tydligen märkts vara hafvande, men att hepnes tillstånd sedermera blifvit helt annorlunda.
Hon har icke förut varit tilltalad eller straffad för brott. För att möjligen under tiden få rätt på fostret samt vidare utredning uppsköts målet.
24 Juli.
Efter öfverläggning vid idag fortsatt ransakning förklarade rätten, att begäran om hustru Sjöbergs hörande icke kunde förvägras, och tillkännagaf, att rätten derför kommer att sammanträda å Närsholm måndagen 29 Juli kl. 9 f. m. Till ombud för sig vid detta sammanträde utsåg Anna Sörensson sin broder, husbonden Anton Ronqvist Alfvare, och Lotta Djurman f. kronolänsmannen L. N. Åkerman.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Juli 1878
N:r 59