SPORTSPALTERNA

JUBILEUMSHANDBOLLEN:
Medelmåttigt Stockholms AIK kände sig nöjt när ,det knappt slog Gotlandslaget.
Presspelarna briljerade – ”Malung” en klass bättre än Hultman.
NÄR STOCKHOLM AIK:s allsvenska handbollsgossar sprang av planen efter förrättat värv i jubil eumsmatchen mot Gotlandslaget, pustade de ut ordentligt och man kunde även läsa i deras ansikten »det var tur att det gick vägen». Ja, det låter kanske egendomligt men faktum är att vårt landskapslag spelade stundvis en sådan god handboll att stockholmarna många gånger stod handfallna i försvaret. Ex-huset var vid högtidligheten fullsatt till bristningsgränsen, och det var kanske i någon mån den höga stämningen som sporrade våra egna till kämpatag. Som referent var man särskilt glad åt att se att UK:s »bortglömda» Curt Ekström, Sten Johansson och »Malung» Karlsson var briljanterna i en riv ande och fartfylld match, som slutade med resultatet 15-13 (7-5) i stockholmsfavör.

OM VI BÖRJAR REFERATET i fel ända så att säga, gjorde man följande reflexioner: Allsvenska Örebro SK som i början av handbollsäsongen gästade Gotland speladet par klasser bättre handboll än Stockholms AIK, därmed är inte sagt att stockholmarna spelade dåligt. De var givetvis inte i bästa form. Hur det nu än är, tar resan på krafterna, och så avverkade de en match i Fårösund på lördagskvällen.

EN BIDRAGANDE ORSAK till att stockholmarna inte trivdes som fisken i vattnet, var den lilla spelytan. Detta märktes på de för långa crossbollarna. Gästerna hade inte genomgående snyggt spelsätt — det schabblas betänkligt även i ett allsvenskt lag — men de enskilda prestationerna från linjen var oftast granna saker och man fäste sig särskilt vid A-kedjans Bengt Enhamre och B-kedjans Bosse Andersson. Backen och lagkaptenen Hasse Möller är en gigant som få och har en blick och rävig frispelningsförmåga, samt kraft i arm som får en handbollsvän att krama sig. En som inte imponerade var målvakten Stig Hultman. Han får faktiskt finna sig i kritiken att hans kollega »Malung» Karlsson var en klass bättre. »Malung» arbetade blixtsnabbt med både ben och armar, medan Hultman vid de flesta tillfällena rent av var klumpig genom att ständigt gå tillbaka på bollarna. Man tyckte sig aldrig se att han hade handfasta grepp.

RESULTATET 15-13 var rättvist, men hade Gotland vunnit hade det i och för sig inte varit så sensationellt, då våra kedjor hade en del enkla avslutningar efter fint framspel till linjen. Man har också lust att säga att resultatet lika väl kunde blivit omvänt om mannen på avbytarbänken kört lite mera med B-kedjan. Nu såg man redan från början att A-kedjan med Norman—Svennefelt—Johansson inte fick så mycket uträttat, med andra ord precis samma som i pressmatchen. (Det går inte att spela »enmanshandboll» — ta det som kritik). Seth Norman skulle vara av allsvensk klass om han inte snurrar så mycket, var det någon som sa, och det vill man hålla med om. Vad hjälper det om man fintar och sedan inte vet vart man skall ta vägen. Nu gjorde i alla fall Norman det bästa intrycket i A-kedjan.

FART OCH FLÄKT skall det va’ och det åstadkom trion Oskarsson—Sten Johansson—Curt Ekström. Denna kedja svarade också för sammanlagt 9 mål, och det ger ju ytterligare belägg för att A-kedjan fick spela »på namnen». Sten Johansson har skakat av sig rädslan på allvar. Han är rivig, hypersnabb och vig och skjuter som en hel karl, vilket de allsvenska försvararna nog också erfor. Sten »paraderade» en gång elegant förbi två spelare och bläddrade fram till linjen och hade ingen svårighet att lura Hultman. Curt Ekström annonserade inte som vanligt och det var ju skönt — hans skott från liten vinkel var läckra saker. Fritz Oskarsson har fått rosor förr och han är berättigad till en bukett även i dag, för sitt »kalla, hårda men justa linjespel».
Det gotländska försvaret var inte över sig. Gunnar Svennefelt fördelade bollarna dåligt och i försvaret arbetade han osäkert. Nu skadade han handen i början av matchen och det kan ju tänkas att detta inverkade.
Siste man i raden — målvakten »Malung» Karlsson har omnämnts på annan plats, men det kanske bör tillläggas att han många gånger rehabiliterade försvarsspelarna.
Målens tillkomst: Lenart Svennefelt 1-0, Gösta Andersson 1-1, Sten Johansson 2-1, Curt Ekström 3-1, Svante Malmgren 3-2, Hasse Möller 3-3, Sten Johansson 4-3, Folke Franck 4-4, Lennart Svennefelt 5-4, Svante Malmgren 2-3, Hasse Möller 6-5, 7-5, Curt Ekström 6-7, Enhamre 8-6, Lennart Svennefelt 7-8, Lennart »krull» Johansson 8-8, Bosse Andersson 9-8, Oskarsson 9-9, Curt Ekström 10-9, Gösta Andersson 10-10, Enhamre 11-10, 12-10, Holmgren 13-10, Sten Johansson 11-13, Curt Ekström 12-13, Malmgren 14-12, Enhamre 15-12, Oskarsson 13-15.
Domaren Inge Claesson får beröm därför att han inte gjorde några felaktiga domslut.

En röst…
Det var inget dåligt spel. Örebro var bättre förstås. Jag gillade framförallt Hasse Möller — flott uppträdande på plan. Jag gillade inte centerhalven — protesterade mot domsluten. Den gotländska B-kedjan skulle utnyttjas mera. Jag skulle vilja ha sett en kedja med Norman—Sten Johansson—Curt Ekström. »Malung» i målet var utmärkt, han hade ju dåligt försvar framför sig. Stockholmslaget spelade sämre än jag väntat. Det gör sig bättre på stor plan, det märktes i Fårösund, där det vann stort. Hade Gotlandslaget spelat därute, hade siffrorna kanske blivit ca 25-15. Hade »Malung» varit så bra i söndags, hade VIF aldrig tagit stryk av Gute, sa rösten, som tillhör M Gute-spelaren Calle Rothstein.

Det var högtidligt
i ex-huset, när förbundsordf. Anders Attner tog till orda framför defilerande »slocknade stjärnor» och huvudmatchens spelare. Han berättade i korthet om Gotlandshandbollens tillväxt och framfart, och han kunde också utan överord deklarera, att handbollen under de tjugo år den utövats på Gotland gått framåt på bredden. Ceremonien avslutades med att representanter för I 18, VIF, Gute och AIK fick mottaga diplom från Svenska idrottsförbundet. Till sist hurrarop.
ELLDE.

Gnista hos ”slocknade”.
Det var rejäla och gamla hederliga kämpatag i de »slocknades» match, som inte bara blev sevärd genom att det spelades för fullt, utan också därför att »gamlingarna» när de fått joggat sig, varma tog fram sina finesser. I 18-gänget vann på sin ungdom och särskilt utmärkte sig Nysell som sköt särskilt bra. Hasse Lundh stod i målet och arbetade flitigt och säkert mellan stolparna och långt fram till linjen. Bäst bland de »slocknade» var »Robban» Ahrling och Gösta Löfqvist, som med konditionen från orienteringen kom långt. Man fick särskilt lägga märke till »Lökens» specialare med skott ur död vinkel. Nisse Ekström tillhörde också de bättre med sina luriga så kallade stänkare. Det var en kul och bra match, som slutade med resultatet 12-9 till I 18.

Gotlänningen
Måndagen den 8 December 1952
Nr 285