I sist utkomna nummer af Gotlands Tidning för 8 dennes läses under rubriken ”Sjelfmord” följande notis:
Vice pastor Axel Lyth, hvilken för sjuklighet varit tjenstledig under senaste månaderna befanns hafva i natt beröfvat sig lifvet medelst qväfning i sängkläderna. Det var med synnerlig förvåning och stor förtrytelse, som ins. läste enna extra notifikaion, om hvars fullkomliga sanningslöshet han fortfuraude känner sig på det lifligaste öfvertygad. Ins, hade icke så många timmar förut fått kunskap om pastor Lyths bråda död, och detta till stor ledsnad, emedan Lyth var en allvarlig och, såvidt man vet, from och hjertegod man, som under många försakelser arbetat sig upp till den ställning, han innehade, och som, derest han med belsa fått verka i sitt kall, sannolikt hade uträttat en god lifsgerning. Bekant har sig ins. också, att den döde, enligt afgifven läkareattest, fallit ett offer för den sjukdom, af hvilken han omkring ett års tid svårt lidit. Under sådant förhållande må man väl med skäl fråga, hvar i all verlden redaktören af Gotlands Tidning uppsnappat denra uppgift eller huru han kunnst raskt våga att publicera den, innan han gjort sig säkert underrättad om densammas sanning. Förstår då icke nämde redaktör, att han måste, åtminstone inför alla rättänkande menniskor, ansvara för ett tilltag, genom hvilket han icke blott med den största vanära flöckat det enda, den nu bortgångne lemnat efter sig, hans ofövitliga minne, utan äfven kommit åstad andra obehag, hvilka, efter hvad ins. hört, icke, och detta just till följd af ofvan anförda tidningsnotis, lär komma att uteblifva? Redan i gamla tiden kände man den menniskovänliga regeln: ”Tala endast godt om de döde, cn regel. den kristendomens anda, åtminstone i förevarande fall, långt ifrån att jäha tvärtom ålägger hvarje menniska. Men redaktören af Gotlands Tidning, på hvilke bildningsgrad han för öfrigt må stå, synes dock icke känna till hvad äfven hedningar behjerta och reflexionen gör sig sjelf beträffande denne redaktö:s ståndpunkt. Det är höjden af ovärdlghet och skoningslöshet att på sådant sätt offentliggöra en obevisad, att icke säga obevislig, beskyllning, särsk:ldt mot en död. Fattar denna Tidnings redaktör icke bättre siv uppgift i samhället, så bryter han stafven öfver sig sjelf, och fortfar han med sådana dödssynder emot all grannlagenhet, så är det fara vädt att hans Tidning innan läng: slutar med 4gjelfmord och dit kan då väl hända att någon ond tang: kommer at säga på hennes döca mull: Hon har beröfvat sig lifvet medels qväfning i”
— den allmänna oviljan. —
Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 November 1876
N:r 90