Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
I går afton vid 8-tiden påträffade några skolynglingar, hvilka voro på väg från en utflykt till Snäckgärdet, i närheten af villorna vid Norderstrand en blå kavaj, en hatt samt ett par glasögon, allt liggande på en större flat sten i närheten af vattnet. Då ynglingarne sågo närmare till, funno de alldeles i vattenbrynet och på endast några tums djupt vatten liket af en mansverson. Förskräckta öfver hvad de sett skyndade ynglingarna därifrån, men mötte på vägen en i staden bosatt handtverkare, för hvilken de omtalade sitt fynd. Denne skyndade genast, sedan han öfvertygat eig om uppgiftens riktighet, att anmäla saken för polisen. Men först vid 10-tiden på kvällen infann denne sig på platsen för att taga band om den döde. Liket låg framstupa och med hufvudet vändt inåt land samt på så grundt vatten, att hela kroppen låg ofvan detsamma och endast det framåt böjda hufvudet var doldt i vattnet. Så fort liket blifvit uppdraget på land, konstaterade polismännen, att den döde var muraren Ånton Valfrid Johansson, bosatt vid Norra Murgatan. Hans kläder innehöllo endast ett lotteribref från en dansk kollektör samt ett kvitto å till samme kollektör sända penningar. I medförd vagn fördes liket omedelbart till stadens bårhus. Vid i dag i saken hållet polisförhör har .utrönts, att här föreligger planlagdt själfmord, antagligen begånget under ej fullt normalt sinnestillstånd. Johansson, som var en skicklig arbetare, har en längre tid varit sjuklig. Nu senast har han varit intagen å lasarettet för ögonsjukdom, men har efter behandling härför blifvit underlig till sinnes samt klagat öfver hufvudvärk. Hans gärningar och hans tal ha under senaste tiden visat, att någon rubbning i förståndet inträdt. I går morgse gjorde han hemma på gården ett försök att taga sig af daga genom att sticka hufvudet ned i en med vatten fyld tunna, och i förgår e, m.hade han äfven gjort ett liknande försök, men båda gångerna hindrades han af sin hustru. I går morgse begaf han sig i vanlig tid ut på arbete, men hemkom snart åter och klädde sig i sina bästa kläder under förklaring att han skulle resa till Roma med tåget som gick kl. 9, för att göra upp om ett arbete. Han aflägsnade sig därpå från hemmet, där han ej sedermera blifvit sedd. Ute i staden hade man däremot sett honom på f. m., och hade han då visat sig nycket upprörd samt ej hälsat på bekanta. Antagligt är därför, att den förtviflade handlingen utförts vid middagstiden. Johansson, som var omkr. 45 år gammal, efterlämnar hustru och 3 barn.
Gotlands Allehanda Lördagen den 23 Juli 1898 N:r 111
Ynglingen Algot Larsson vid Broungs i Stenkyrka begick i fredags e. m. i sitt hem själfmord genom hängning. Den döde, som samma dag fylde 16 år, var en mycket sympatisk, händig och hygglig ungdom och var omtyckt af alla. Han har aldrig yttrat leda vid lifvet, och någon rimlig anledning till själfmordet kan man icke uttänka. Möjligen har han begått den förtviflad handlingen i ett anfall af plötsligt påkommen sinnesförvirring, eller ock har Larsson till äfventyrs skolat pröfva, huru det kändes att lägga snaran om halsen och drivit experimentet för långt.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 22 Juni 1898 N:r 94
Å i Stadsgården i Stockholm förtöjda ångaren Tyra saknades i måndags morse förste styrmannen, kapten Rudolf Wilhem Walström. Det troddes att han möjligen halkat och fallit i sjön, hvadan draggningar företogos. De ledde till det resultatet att Walströms lik i måndags på middagen uppfiskades; han han hade om halsen ett snöre, hvarå en tyngd var fäst, hvarför han sålunda sökt döden. Den lefnadströtte var 47 år gammal född och bosatt i Visby, där han efterlämnar hustu och barn.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 1 December 1897 N:r 187
Själfmördaren sköt sig med dynamit. I måndags afton vid 10-tiden begick en 76-årig stenhuggare vid namn Frans Stillman och boende i huset nr 88 Norra Murgatan själfmord på ett mycket hemskt och på vår ort dess bättre hittills nästan okändt sätt. Den ohyggliga handlingen tillgick så, att S. medelst en i munnen instucken dynamitpatron med knallhatt, hvilken han genom en kort stubintråd antände, förpassade sig själf ur lifvet. Stillman, som var född 9 Sept. 1829: Visby, efterlemnar hustru och fem barn, af hvilka endast det yngsta, sonen Knut, ännu vistas i hemmet. Denne son var det, som först upp täckte fadrens hemska gerning och som underrättade polisen om förhållandet. Samtidigt med det att polis eftersändes, tillkallades äfven närmast boende läkare, d:r H. Krook, hvilken genast infann sig och verkstälde i närvaro af två anlända polismän s. k. yttre besigtning, hvarvid konstaterades, att döden följt omedelbart. Denna upprörande historia har en icke mindre sorglig
förhistoria, handlande om hur af en duktig och ordentlig arbetare blifvit en oförbätterlig drinkare, en skräck för barn och maka. Stillman, som i sitt yrke var en rätt skicklig och duglig arbetare, hade en gång varit en mycket skötsam man som hade god förtjänst. Men under årens lopp blef flaskan honom kärare än arbetet, och han vårdslösade sitt hem och sitt arbete. Sin mesta tid tillbragte han på krogen, och när han då kom rusig hem, måste hustru och barn rymma fältet och söka tillflykt hos grannarne. Ty S, som i nyktert tillstånd var en fredsam;och resonlig människa, blef, då han fått något sprit i sig, alldeles vild och hotade alla med hugg och slag. Under årens lopp blef han allt mer och mer svårmodig och började under de senare åren att då och då framkomma med antydningar om, att han skulle förkorta sitt lif. Han synes dock aldrig ha gjort försök att sätta dessa hotelser i verket förr än för en vecka sedan, eller närmare bestämdt i torsdags f. v. Då hade han gått och supit hela dagen, och i fyllan och villan begett sig utanför staden för att
kasta sig ned från Galgberget. Han stod redan färdig att taga språnget, då han af någon anledning hindrades i sitt förehafvande och vände åter in till staden. Här fortfor han att supa de följande dagarne, men var dock rätt fredlig. På måndagsmorgon begaf sig Stillman ut på arbete i det s. k. norra stenbrottet utanför Norderport. Något arbete synes han dock icke ha tagit sig före men väl inmundigaten del bränvin. En korg med mat till frukost stod ännu på middagen orörd inne i en verktygskur. Fram på förmiddagen begaf han sig inåt staden och besökte krogen. Han träffade då bl. a. sin hustru. — Är du inte ute i brottet? — sporde hon. — Nej, man behöfver väl hvila sig ibland. — Nå, skall du inte gå dit mer i dag då? — Jo, jag ska bara ha ett par supar först. — Skall jag komma ut med middag till dig då, frågade hustrun. — Ja, gör det — svarade han och gick. När så hustrun på middagen kom ut med mat, låg Stillman och sof i redskapskuren. Hen tilltalade honom flere gånger utan att han svarade, men till sist reste han på sig och frågade: — Hvad vill du, käring? — Jag är här med mat åt dig. Vill du inte ha den. — Jo, sätt dig här — tillade han vänligt och ville hafva hustrun in till sig i kuren. Men hon nekade, ty hon såg att hans vilda humör icke var lugat, och hans beteende för öfrigt var misssänkt, Han försökte dock flera gånger att locka hustrun in i kuren. Af hvad som sedan hände tyckes framgå, att han haft i tankarne att
mörda hustrun, endast han kunnat få henne in i kuren Men då detta icke lyckades, passade han på att, då hustrun vände sig om, kasta en glasflaska med våldsam fart i ryggen på henne. Då hon nu började att springa för att undgå vidare misshandel, förföljde och upphann han henne samt försökte att med hårda slag i hufvudet få henne medvetslös. Detta lyckades ej heller utan hon började ropa på hjälp, hvarvid han släppte henne och hon genom en skyndsam flykt undkom honom. Detta var hustruns sista sammanträffande med honom. Nä, hon därnäst såg honom var han död. Hans bestämda uppsåt synes emellertid hafva varit att låta såväl hustrum som sonen Knut följa sig i döden, såsom längre fram skall visas. Under dagens lopp visade sig S. flera gånger i grannskapet af sitt hem. Sonen hade t. ex. sett, att han varit inne på krogen 6 gånger under dagens lopp. På kvällen kom han åter åt hemmet och gick oroligt fram och tillbaka på gatan. Hustran: var då inne hos uppsyningsmannen Norgren. Ty hon vågade ej bli i hemmet af fruktan för att mannen skulle hemkomma och fortsätta sin misshandel mot henne, Hou hade därför fått löfte af Norgrens att få ligga hos dem öfver natten, och sonen likaså. Fru Norgren var emellertid ute på gatan och talade vid Stillman och förehöll honom, hur elak han var mot hustrun. Därtill svarade han först intet. Men sedermera yttrade han:
»Hvarken hon eller Knut ska se nästa dags ljus». Knut var emellertid borta på annat håll i staden och hemkom först då klockan slagit tio. Han gick då in gårdsvägen, ty han skulle upp på ett vindsrum. Men då det var tyst och lugnt inne, beslöt han sig för attse efter, om ingen var hemma. Han gick därför in genom köket och in i rummet. Då såg han fadren ligga i sängen och då han visste, att denne var öfverlastad, gick han ut i köket efter ett ljus för att se efter om fadern sof. Men när han då inkom i rummet, mötte honom
en hemsk syn Baklänges i sängen med händerna sträckta vid sidorna låg fadren, badande i sitt blod. En stank af krutrök slog emot honom och han ryggade tillbaka. Kring väggarne och på gardinerna satt lefradt blod, golfvet var öfverstänkt med blod och köttrasor och på andra sidan rummet lågo de utskjutna tänderna i en pöl at blod. Förfärad skyndade sonen ut och slog på hos Norgren. N. själt öppnade i den tanken, att Knut ville in för att få bli där öfver natten. — Norgren, Norgren, skynda sig och kom ut! — ropade då Knut. Såg — Hvad står på? — sporde Norgen. — Jo, gubben ligger död därinne i sängen. Han har skjutit sig. — Du är galen, pojke! — säger Norgren. Det kan inte vara möjligt. Han klädde i alla fall hastigt på sig och skyndade in i Stillmans rum, där han fick bekräftelse på Knuts ord. Det första som nu gjordes var att tillkalla läkare och polis, såsom förut är sagdt. Om själfmördarens förhållande till sitt hem ha vi härofvan talat. Han lemnade litet eller intet i hemmet af sin förtjänst — då han förtjänade något — och det var sonen som fick hålla hemmet uppe. Denne synes vara en präktig, skötsam yngling och hustrunmodren är äfven — enligt allas utsago — en duktig kvinna, som aldrig lemnat sin man utan omvårdnad, trots hans hårdhet mot henne. Om hennes ordning och flit vittnar också allt i det torftiga men soygga och ordentligt hållna hemmet. Det kan måhända intressera läsaren att få en interiör af
själfmördarens hem. Till förtydligande af denna och af beskrifningen om själfmordet, meddela vi här en plan af rummet, där själfmordet skedde, efter en skiss, som vår referent tog då han var på besök därstädes.
Bokstafven a i teckningens nedre venstra hörn betecknar ingången till rummet från gatan; b är ingången från köket — den väg Knut kom då kan upptäckte fadern c och d betecknar fönstren på rummet. Möbleringen är enkel men snygg. Siffran 1 betecknar sängen, där S. låg, då han sköt sig; vid sängens fot står en lavoar (6) och därnedan i hörnet är en kakelugn. På andra sidan af rummet står en träsoffa (2), och 3 och 5 beteckna en snygg byrå och en skänk. Vid soffan var det tänderna och en del köttstycken lågo, i en pöl af blod. På bordet (4) lågo en del tidningar, samt en bibel och psalmbok. Golfvet var belagdt med snygga mattor, väggarne prydda med taflor och allt hade en prägel af ordning och tref nad. Intet skvallrade om, att här bodde en drinkare och familjetyrann.
Öfriga upplysningar. Innanför det till venster om »själfmordsrummet» — om vi få kalla det så — belägna köket, ligger ett litet rum, hvilket bebos af en öfver 80-årig, sinnessjuk kvinna, hvilken egentligen äger huset. Fru Stillman har tagit den gamla i sin vård och skall hon, enligt skriftlig förbindelse, en gång vid den gamlas död öfvertaga huset som sin egendom. Af hvad man ur hennes osammanhängande tal kan förstå, tyckes hon ej ha hört när dynamitknallhatten exploderade, Dörren till den gamlas rum hade hustrun S. låst innan hon gick in till Norgrens, samt tagit nyckeln med sig. Icke heller hade någon af grannarne — såsom t. ex. Norgrens, hvilka bo vägg om vägg med Stillmans — hört något ljud från rummet. Smällen hade väl också, såsom den vanligen är vid aflossande af dynamitskott, varit ganska dof och likpande en duns som när något tungt föremål faller till golfvet. Ur rommet, där själfmordet skedde, flyttades Stillman på tisdags morgon ut i vedboden, dar han f. n. ligger. Det är hemskt att taga denna
själfmördarens bår i betraktande. På en med ett hvitt lakan öfverhöljd gammal dörr ligger han, ännu delvis iklädd sina arbetskläder. Händerna äro krampaktigt knutna, och de halföppna brustna ögonen stirra kallt och förfärligt mot den inträdande. Ansigtet är förskräckligt vanstäldt. Hela nedrekäken är bortsliten, tänderna borta och tungan afsliten och nedfallen i svalget. Såret eller såren äro af krutröken från stubintråden kolsvarta och på hans kläder sitta stora fläckar af lefradt blod och nu mera fasttorkade köttstycken. Utanför boden hänga de sängkläder, som fannos i sängen, då händelsen skedde — äfven de neddränkta af bld. Stadsfiskalen hölli går på f. m. undersökning på stället och så fort alla formaliteter äro ordnade, kommer den olycklige själfmördaren att föras till grafven.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 15 September 1897 N:r 143
Ångaren Hero från Göteborg, kapten Magnus Pettersson, befann sig i fredags morgse på höjden af Hoburgen på resa från Uddevalla till Riga. Ångaren hade en passagerare ombord, 20-årige studeranden Elis Hansson från Göteborg. När en af den kvinnliga betjäningen skulle gå in att väcka honom, fann hon till sin fasa, att han bängt sig. Hon skrek genast på bjälp, hvarvid kaptenen och styrmannen skyndade till och skuro ned ynglingen. Kroppen var då ännu varm, men alla upplifningsförsök voro förgäfves, Snaran var hopsnodd af segelgarn och likets ben hvilade på golfvet. Kaptenen angjorde genast Faludden för att anmäla själfmordet för myndigheterna. Vid af kronolänsman Lindström bållet polisförhör uppgaf kaptenen, att den döde under resan varit mycket nedslagen och lidit af sjösjuka. När ångaren anlöpte Helsingborg hada han gått i land, sökt läkare ooh medfört någon mediein ombord. För att få mera ro hade han beganat kaptenens hytt. Hansson bade medföljt fartyget omkring 3 veckor. Liket afsändes på lördagen genom lotsförman Holmbergs försorg pr järnväg till Visby och sedan med Gotland till Stockholm och Göteborg. Det berättas, att den unge mannen var son till ångarens redare, blifvit kuggad i studentexamen i vår och skickats på sjön få att förbereda sig för sjömansyrket. Hans motgång hade gripit honom så, att ban blifvit tungsint.
Gotlands Allehanda Måndagen den 12 Juli 1897 N:r 106
I går på morgonen påträffades schaktmästaren John Bergström hängande död vid spjället i sitt rum i Etelhem. B., som var omkring 40 år gammal, hade anställning vid Laus myrs utdikning. Senaste tiden hade han förefallit nervös. Han sörjes närmast af fadern som är kyrkoherde i Ryssby församling i Småland.
Gotlands Allehanda Fredagen den 12 Juni 1896 N:r 88
En 60-årig kvinna från Anga infördes i lördags till härvarande lasarett för att vårdas efter ett begånget själfmordsförsök. Gumman, hvars man är borta på arbete, medan dottern är ute och tjänar, kände sig ensam och öfvergifven och beslöt att gå ut af lifvet. Hon tillfogade sig ett sår i halsen, men fara för lifvet föreliggar icke.
Sanda, 17 April. Själfmord. I går afton påträffades förre hemmansägaren P. Larsson, Vesterby, liggande nära död ute på vedbacken. En stor blodpöl fans bredvid honom. Han hade nämligen skurit halsen af sig. Läkare eftersändes, men innan han hann anlända hade den olycklige aflidit. Om orsaken till den hemska gerningen känner man föga. Larsson, som var en några och sextio års man, var i bergade omständigheter. Möjligen ha mindre lyckliga familjeförhållanden gjort honom tungsint och led vid lifvet.
Gotlands Allehanda Lördagen den 18 April 1896 N:r 58
I lördags e. m. hittades utom staden vid Lummelundsvägen en död mansperson med en afskjuten bössa bredvid sig. Han hade ett skottsår i bröstet. Enligt hvad vid polisförhör senare blifvit upplyst var den döde drängen Karl Johan Henrik Engström, född 15 April 1869 och senast i tjänst vid Etelbols i Lummelunda. Denna tjänst lemnade han i fredags för att efter fridagarne tillträda ny sådan och begaf sig till staden. Han hade då med sig sin bekomna lön, 53 kronor i penningar samt en af husbonden utgifven revers å 100 kronor. Här i staden sällskapade han med några personer som han å ölstugorna bjöd på förtäring. I lördags morgse gick han hem till sin här i staden boende moder, som han lofvade att bistråcka med litet penningar. Då modern en stund aflägsnade sig, sade han sig skola stanna kvar hemma, men då hon återkom, hade han begifvit sig bort. Sedermera har upplysts, att han gått uppåt Noderport, der han haft sitt gevär instäldt i en gård. Då någon frågat honom, hvarför han gick med bössa, hade han svarat, att det betydde intet, ty den var oladdad. Senare på middagen hittades han, som sagdt, död utanför staden. Bössmynningen låg mot bröstet, kolfven mellan fötterna och skottet hade han tryckt af på så sätt att han fäst ett snöre i trycket och om en tå. Skottet — med hagel — hade passerat en båge genom bröstet. Troligen hade han lefvat någon stund efter dess aflossande.Rörande orsaken till själfmordet vet man intet med bestämdhet. Emellertid antager man tillsvidare, att Engström, som alltid varit ytterst sparsam, gripits af grämelse öfver i staden förlorade penningar. Dels hade han bjudit upp en del under ruset, dels har man antagligen bestulit honom, ty då han träftades död innehade han inga kontanter och ej heller den klocka, han säges ha burit.
Gotlands Allehanda Måndagen den 28 Oktober 1895 N:r 167
I onsdags påträffades i ett busksnår invid Karlshamns sockerbruk liket af en mansperson, hängande i ett träd. Det befans, att själfmördaren i lifstiden varit mureriarbetaren Anton Eriksson från Stockholm, som haft anställning vid bygnadsarbetet å sockerbruket. Anledningen till den hemska gerningen torde, skrifver tidningen Karlshamn, med all säkerhet vara att söka deri, att Erikssons i Visby bosatta fästmö, som öfvergått till metodistförsamlingen, i bref förklarat, att hon ej ville ingå äktenskap med honom. Eriksson, som var född i Elfborgs län år 1857, hade varit gift och efterlemnar tre barn på barnhemmet i Stockholm.
Gotlands Allehanda Onsdagen den 19 Juni 1895 N:r 93
