Rörande stadsflskal Jonzons död

har i dag hållits magistratsförhör, hvartill voro kallade poliskonstapela O. V. Nilsson och extra poliskonstapela Hj. Norrby.
Ingenting nytt kom emellertid dervid i dagen utöfver hvad vi i går meddelade. Stadefiskal Jonzon har antagligen suttit på golfvet i sitt expeditionsrum, när han sköt den mördande kulan.
I ett bref till magistraten, som funnits på hans bord, förklarar han att han genom sjukdom och iråkadt ekonomiskt betryck på senaste tiden varit urståndsatt att sköta sina affärer och då nu en fordripgsägare nårdt ansatt honom och ville försätta honom i konkurs, hade han ej haft mod att öfverlefva detta.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 20 Oktober 1894
N:r 164

Ett revolverskott,

affyradt med egen hand och kräfvande ett menniskolif, har i dag på morgonen väckt stor bestörtning och sorg inom vårt samhälle.
Kl. strax efter 10 i morgse har nämligen stadsfiskalen härstädes Per Sixten Jonzon med ett revolverskott i högra örat tagit sig sjelf af daga å polisvaktkontoret.
Stadsfiskal Jonzon ankom i morgse till polisvakten såsom han plägar och utan att någonting ovanligt kunde förmärkas hos honom. Han gick in i sitt innanför vakten belägna enskilda rum samt bortsände omedelbart den på kontoret varande poliskonstapeln Nilsson i ett inkasseringsuppdrag. Strax derefter skickade han den inkommande extra poliskonstapeln Norrby efter Nilsson med tillsägelse att bedja honom återkomma.
Då de båda konstaplarne efter en stund åter inträdde på vaktkontoret, hördes ingenting från det inre rummat, hvars dörr stod på glänt, hvadan Nilsson antog, att stadsfiskalen begitvit sig upp i rådhusrättes, der magistraten just hade session.
Men när han i nästa ögonblick steg in i det inre rummet, mötte honom en syn, som bragte honom alldeles ur fattningen. På golfvet låg, badande i blod, stadsfiskal Jonzon, redan död, med en större revolver vid sidan. Han hade riktat skottet mycket säkert. Det hade gått in genom ena örat och ut genom det andra. I revolvern kvarsutto ännu två skott. Tydligen hade han sändt bort konstaplarne för att få i ensamhet sätta sitt hemska beslut i verket. Ingen hade hört skottet.
Naturligtvis blef stor uppståndelse. Underrättelsen om den hemska händelsen gpred sig som en löpeld, och snart var vaktkontoret, der den döda kroppen ännu kvarlåg, formligen belägrad af folk.
På bordet inne i sitt rum hade stadsfiskal Jonzon lemnat ett bref, stäldt till sin hustru. Poliskonstapel Nilsson fick det svåra uppdraget att framlemna detsamma.
Han träffade fru Jonzon i hennes hem just som hon kom hem från torget. Hon hade ej den ringaste aning om det förfärliga, som inträffat, utan var glad och obekymrad som vanligt.
Med ett hjertskärande skri mottog hon Nilssons underrättelse:
— Läs det här; frun är enka!
Hvarken hon eller poliskonstapeln förmådde bryta brefvet, utan en af den dödes vänner, som hastigt tilikom, tog del af dess innehåll.
Det var helt kort. Han tog farväl af hustrun, bedjanda henne om förlåtelse för den förfärliga sorg han måste förorsaka henne, men han hade handlat orätt och såg ej annan utväg än den han tagit. Han hade ej velat anförtro henne något af det, som förorsakat det förtviflade steget, enär han då måhända bragts att vackla i sitt beslut. Han slöt med en sista helsning till henne och sina fyra barn.
Revolvern, hvarmed hansköt det dödanda skottet, var af grof kaliber och hade i lång tid legat laddad i en skrifbordslåda i hans hem.
Om orsaken till den förtviflade gerningen vet man hittills följande:
År 1891 förordnades stadsfiskal Jonzon till förmyndare för aflidne slagtare Ödins omyndiga barn och fick för deras räkning om hand en summa af något öfver 11 tusen kronor. När han företa gången redogjorde för sitt förmynderskap inför de af stadsfullmäktige tillsatte godemännen, gjordes anmärkning derom att inga säkerhetshandlingar för de placerade medlen förevisades. Då rådhusrätten med anledving häraf vid vite ålade stadsfiskalen att framte dylika handlingar, begärde han entledigande från sitt förmynderskap.
Till sist utsöktes beloppet hos honom. Han hade då kort förut försålt sin fastighet vid S:t Hansgatan till sin i Jönköping boende svåger bagaren Aron Wirstedt, och uppgaf han sig ha varit nödsakad dertill, enär han äfven här stod inne för oredovisade medel. Vid stadsfogdens efterfrågande efter säkerheterna för nu närmast ifrågavarande arfsbelopp påstod stadsfiskalen att sådana funnos, men vägrade att förevisa dem eller uppgifva hvar han hade dem.
Då utmätningen sålunda ej lemnade något resultat, begärdes stadsfiskalens försättande i konkurs; målet förekom 9 dennes, men med anledning af att svaranden å befann sig i Stockholm blef saken uppskjuten till i dag kl. 10 f. m.
Men då hade revolverkulan gifvit stadsfiskal Jornzon laga förfall för uteblifvande från att svara på ansökningen!
Stadsfiskal Jonzon har varit en mycket betrodd man samt hade vid sin bortgång omhänder ytterligare medel skväl såsom syssloman i konkurser som i egenskap af inkasserare.
Den nu helt plötsligt bortgångne var född 1852 och tillträdde sin plats här i slutet af år 1887, sedan han många år tjenstgjort vid detektiva polisafdelningen i Stockholm.
Såsom vi nämde, åtnjöt, han mycket stort förtroende och var en i sin tjenst synnerligen dugande man, hvilken på detta område efterlemnar ett mycket godt minne. Af sina underlydande var han synnerligen — afhållen och sorgen bland dem är både djup och uppriktig. Under några år har han varit ganska sjuklig.
Om han efterlemnar något, som kan bidraga att kasta ytterligare ljus öfver de sorgliga motiven tillsjelfmordet känner man ej. I hans hem fann man tvänne bref, ett till en person i Sunadsvall och ett till den förut omnämda svågern i Jönköping. De afsändes omedelbart till sina bestämmelseorter.
Rådhusvaktmästare O. Larsson har t. v. förordnats att uppehålla stadsfiskalatjensten.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Oktober 1894
N:r 163

Sjelfmord.

En 70 årig hemmansägare, Lars Viman, Kvie i Stånga, hittades i lördags morgse död i en brya i vägdiket bakom sin egen ladugård. Ekonomiska bekymmer tros vara orsaken till den förtviflade handlingen.
På torsdagen hade den aflidne besökt Klintehamn, der han aflemnat ett lass kalktunnor, Han hade derifrån fört med sig bränvin hem och hade, något drucken, på fredagen yttrat att han vore ledsen vid lifvet, Emellertid hade han som vanligt lagt sig att sofva på fredags kvällen samt såsom han alltid brukade stigit upp och gått ut vid 4-tiden på lördags morgon dock utan att ikläda sig annat än skjorta och underkläder. Då dottern på morgonen vaknade och ropade fadren, men icke fick något svar, väckte hop modren, och båda gåfvo sig ut att med hjelp af grannhustrurna söka den försvunne, som slutligen påträffades med hufvudet nedstucket i en brya och som nämdt redan död.
Viman var gift för tredje gången. För omkring en månad sedan såldes hela hans lösöre på utmätningsauktion.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juni 1894
N:r 93

82-åring som begår sjelfmordsförsök.

I natt vid 1/2 2-tiden infördes till härvarande lasarett 82-åriga enkan Maria Källström från Atlingbo, hvilken med en knif sökt skära halsen af sig, dervid hon skurit af en pulsåder. Den gamla egnades all nödig omvårdnad och hennes tillstånd lär icke vara lifsfarligt.
Såsom orsak till den hemska handlingen uppgifver den gamla hård behandling från sin sondotters sida.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 April 1894
N:r 52

För tungt att lefva.

F. sjömannen Johan Vahlberg, född 1815, afdagatog sig i går e. m. medelst hängning å klädvinden i härvarande fattighus. Orsaken till det dystra beslutet att gå naturen i förväg känner man icke; kort före jul uttalade han dock vid olika tillfällen leda vid lifvet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Januari 1894
N:r 13

Sjelfmord.

Jordägarehustrun Pettersson vid Krampebro i Fole tog sig i går qväll afdaga. Hon hittades af mannen död på ladan. Tungsinthet anses vara motivet till den sorgliga handlingen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 Juli 1893
N:r 112

Polisförhör

har af lässman Lindström håilits vid Smiss i Hablingbo angående det derstädes natten till 16 denvea föröfvade sjelfmordet, hvilket i vårt förra nummer omnämdes.
Af detsamma framgick, att den 73-åriga enkan Anna Margreta Båtelsson visat sig äga konstigt humör, att hon sedan flere år varit sängliggande och ej uträttat det minsta, trots det hon kunde röra sig, samt att hon för 16 år sedan af läkare förklarats sinnesrubbad.
Gumman hade legat i samma rum som sin måg J. Hedergren. Hon kade i måndags som vanligt ätit qväll med husfolket. Då Hedergren kl. 1/2 3 på tisdags morgonen vaknade, hade han märkt att dörren till köket var öppen och gumman borta ur sängen. Han tillsade då sin svåger att söka upp henne, Denne fann henne snart liggande flytande död på vattnet i den närbelägna gårdsbrunnen.
Gamman lär förut ha någon gång sökt taga sig afdaga.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Maj 1893
N:r 77

Från landsbygden.

Vamlingbo, 16 Maj.
En eldsvåda, som lätt kunnat blifva ödesdiger och förhärjande nog utbröt i fredagsmiddag i Gudängsmyr i Vamlingbo. En hemmansägare hade under förmiddagen sysslat med torfförbränning i myren, men vid middagstiden, då arbetet var uträttadt aflägsnat sig för intagande af måltid. Elden var då i det närmaste släckt, blott här och der glimmande under askan gen, diken isoleradt från Myren, Snart sågs dock rök ånyo uppstiga derifråv, men så hög och intensiv att det var omöjligt urskilja dess härd, förr än hemmansägaren som varsnade röken ankom till stället, då han till sin förfäran fann att elden öfverförts öfver diket in i den torra myren och der med oroande hastighet utbredde sig i riktning såväl mot som med vinden. Iuseende det omöjliga i att ensam kunna uträtta något för eldens dämpande, började han upphäfva nödrop, så höga hans lungor förmådde, hvilket väl som röken kallade folk till stället. Genom rådighet och energi lyckades man dock omsider blifva herre öfver elden. Förhärjadt var då en sex till sju tunnland myrjord jämte en mängd gärdlesgård.

Rågax, fullt utbildade iakttogos härstädes i söndags.

Regn, ej några droppar, utun en riktig »grundmyr» fingo vi härstädes i går på morgonen. Vinden saktade af och det föll så stilla och vackert, under det åskan på afstånd galuterade med sitt mullrande dån.

Sundre, 16 Maj.
En bemärkelsedag är det, på sitt vis, idag för Gotland. — Det är nämligen den första dagen man är i tillfälle kommunicera på telefon från Gotlands nordligaste spats (Nors vid Ekevikén å Fårö) till dess sydligaste, Hoburgen, — Telefonledning har nämligen sträckts färdig idag — från kyrkoherde Kullins i Vamlingbo ledning till Amalienborg å Hoburgen till dervarande marmorbrott. Detta är är för oss härute på »verldens slut» mycket välkommet.

Ledet glesnar! Vår lilla annexsocken har endast omkring 200 invånare men icka3 dess mindre kan man god: kalla den — fria religionens land. Här finnas nämligen utom alla andra sekter t. ex. frikyräliga, s. k. helgeaner, baptister, metodister och hvad det allt är för -tister och -ister. Till luterdomen kunde man för blott 6 till 8 år sen räkna omkring 75 medlemmar, men nu har redan denna minoritet sjunkit till omkring — 20. (Åtminstone besökes kyrkan aldrig, nånon tid af året, af större maximum än, som sagdt, 20). Denna minimiflock sjönk emellertid häromdagen än ytterligare i det en af våra flitigaste kyrkobesökare, hemmansägaren M. Vestergren, Ljufves, »gick till sina fäder».
Den nu återstående lilla, så att säga obetydliga kyrkoförsamlingen består hufvudsakligast af ålderstigna medlemmar af bägge könen och tillhörande den gamla goda stammen och då de en gång gått »all verldens väg», behöfver man ej vara »clairvoyant» för att säga att det snart tusenåriga templet sanuolikt kommer att få stänga sina portar, hvars trösklar i den gamla goda tiden passerats af tusenden och åter tusenden.

»Huru kan vuttnet en sådan verkan åstadkomma?» Från en at grannsocknarna berättas: för en vecka eller något sedan hemkom från Burgsvik en dag en ung odalman. I den lilla »köpingen» (som Burgsviksborna älska att kalla det lilla samhället) hade han låtit sig väl smeka af potatis, nota bene — i fly tande form! men i sådant qvantum att den våningen, som hade en gammal blagarnsmössa till tak, började slingra å la sjögång. Väl hemkommen på eftermiddagen, gaf vår man sig ej ro, utan skulle ovilkorligen »äut å skåjta um säjna ränsår». Utkommen till ryssjorna, tumlade mannen än hit och än dit i den lilla båten och till slut tog vår fiskare öfverbalansen och kom, som man säger, på hufvud i sjön. Stället, der han kullbytterade var ganska djupt och då han såg det vara omöjligt rädda sig sjelf, uppgaf han några gälla nödrop. — Af en ren händelse funnos personer närvarande och mannen bragtes utan vidare men af sitt ofrivilliga kalla bad på terra firma nu spik nykter. I glädjen att se sig räddad, från en nära nog oundviklig död, lär han yttrat: »aldrä ja ska’ säupä majr!» Och egendomligt och sällsynt nog! Mannen, hvilken på senare tiden öfverlemnat sig nära nog åt dagliga ru — är och tyckes fortfarande förbli nykter!

Fossilt fynd. Vid bortskottning af öfre jordlagret å marmorbrotten på Hoborgen bittades i en djup bergsklyfta en mängd menniskoben. En del andra upphittade föremål vittnade äfven om att deruppe på den höga »borgen» sen århundraden, för att ej säga årtusenden, varit menniskor begrafna.
Kanske är det eu verklighet, hvad folksägnen vet berätta, nämligen att större delen af grottorna dernere i Hoberget »ain gang för flajrä Herrans ar säjne» varit bebodda samt att grottinvånarne efter sin sortie ur lifvet, blifvit begrafna ofvanpå berget. Det ärjua ej omöjligt att man framdeles kan få bekräftelse härå under den rastlösa marmorsprängningen i så fall och vore skäl att vederbörande vetenskapsmän toge fyndplatsen i närmare beskådande.

Efterfölj ansvärdt. Kyrkoherde Kullin, Vamlingbo, har låtit plantera bort emot 150 st. granar jämte löfträd såsom: lönn, ask och andra sorter å Sundre kyrkogård och komma dessa planteringar högst sannolikt att inom några år göra en tacksam effekt å den annars kala och ödsliga kyrkogården.
Kyrkoherde K. har äfvenledes gjort stora trädplanteriogar å Vamlingbo prest- och kyrkogård.

Bort med »Visby»! Gif oss »Klintehamn»!
Som man vet, har ångf. »Visby» en tid tid trafikerat linien Stockholm—Gotlands vestra landthamnvar och ångf. »Klintehamn» Stockholm—Gotlands östra landthamnar. — Den förra mad vändningspunkt i Ronehamn, den senare i Burgsvik.
Till mångas förfång och ledsnad, har en följd deraf blifvit att liniea Burgsvik—Ronehamn och vice versa blifvit otrafikerad.
Nu se vi emellertid, till vår stora glädje, att »Visby i slutet af månaden skall insättas å annan trade; att vi få tillbaka vår kära »Klintehamn» samt att den na nedlagda linien blir besatt. — Rätt så!

Hablingbo, 16 Maj.
En sorglig händelse timade härstädes förliden natt, då svagsinta bondhustrun vid Smiss gård beröfvade sig ejelf lifvet genom att, i nattens tysta timma då de öfriga af husfolket voro fösänkta i sömn, kasta sig i brunnen, der hennes anhöriga vid eftersökandet funno henne död i morse vid 8-tiden. — Qvinnan i fråga har varit rubbad till sitt förstånd en lång följd at år och var nu omkring 70 år gammal, Polisundersökning lär i eftermiddag genom kronolänsman Lindström vidtagas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Maj 1893
N:r 76

Skära halsen af sig

sökte i förgår kl. 7 på morgonen ute i Djurgårdsskogen 47-årige styrmannen å ångaren Æof J. M. Olofsson från Gotland. Han lyckades genomskära luftstrupen och delvis äfven matstrupen, hvarpå han förlorade medvetandet. Han anträffades emellertid strax efteråt af en konstapel, som genast lät forsla honom till Serafimerlasarettet. Der befinner han sig nu, sedan de gapande såren blifvit hopsydda och förbundna, troligen utom fara för lifvet ehurn svårt medtagen af blodförlust. Motivet till det hemska, men dess bättre misslyckade försöket är obekant.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Maj 1893
N:r 74

Sjelfmord.

Förliden torsdags morgon bortgick från sitt hem i Vestra Harg i Östergötland garfvarifabrikören G. G. Cumlin utan att sedan återkomma. På lördagen hittades han död i en hage i närheten. Han hade intagit gift, obekant af hvad slag. I ett bref till sin hustru hade han bedt henne om förlåtelse för det steg, han måste taga. Cumlin, som enl. Ö. K. var född på Gotland 1852 och varit gift något öfver ett år, har sedan i fjol innehaft garfveri i Vestra Harg (under Boo egendom). Förut hade han drifvit garfverirörelse i Vingåker. Man antager att ekonomiska svårigheter varit anledning till sjelfmordet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Juni 1892
N:r 91

This website is using cookies to improve the user-friendliness. You agree by using the website further.

Privacy policy