Hvad lotsen Zetterqvist berättade.
Då vi funno den af oss i förra numret i en kort notis meddelade tilldragelsen melden deliriumsjuke sjömannens landsättande härstädes af flere orsaker synnerligen bemärkansvärd, uppsökte’ vi sedermera lotsen Zetterqvist för att af honom erhålla närmare detaljer om händelsen.
Hvad han därvid berättada är följande:
Vi hade en god stund från land iakttagit ett större fartyg, ett skepp, som höll kurs på Visby. Rätt hvad det var hissades flagg med signal efter lots. Jag gick då ut för att taga in skeppet, Kommen i närheten af skeppet, anropades jag af en man ombord, som sade sig vara kapten.
— Vi ha en man ombord, som nödvändigt vill bli satt i land här. Vill ni ta honom med er.
— Ja, det kan jag väl göra. Hvart går er resa.
— Till Umeå. Vi höra hemma i Väddö.
— Godt — sade jag — låt mannen komma.
Jag såg en ung man gå oroligt af och an på däck; han såg skygg ut. Kaptenen sade några ord till honom och pekade på min båt — jag hade roddbåt, ty det var stiltje. Mannen lugnade sig då och steg i min båt, Hans saker firades äfven ned i densamma, Därpå lade jag ut och började att ro mot land.
Att börja med satt mannen lugn i båten och jag rodde. Men rätt hvad det var började han att bli orolig.
— Komma vi till Ystad nu ? — frågade han.
— Nej, det här är ju Visby.
— Då är det galet; — Jag skall till Ystad. Vänd om igen och ro mig till Ystad.
— Det är ju omöjligt. Inte kan man ro till Ystad härifrån.
— Jo, bevars. Förresten kan jag stiga ur och gå.
Han reste på sig och gjorde min af att stiga ur båten rätt i sjön.
— Sitt stilla — sade jag. — Är ni galen?
Plötsligt for han upp.
— Se där! Där ligger min ångslupt Låt mig komma dit.
Jag såg ingen »ångslup» och frågade mannen hvar den låg.
— Alldeles bredvid 0oss — sade han och pekade på tomma vattnet.
Nu blef jag ängslig, ty jag anade att mannen var sinnesrubbad. Och detta bekräftade sig, då han sprang upp och ville fatta årorna för att »styra till Ystad». En lycke var att ban dock lät tala med sig, ty hade han blifvit påstridig, så att jag måst försvara mig torde slutet ha blifvit det värsta. Hur lätt hade han ej kunnat kantra båten, Och med en dåre i sällskap i sjön, hade utsikterna för räddning blifvit små för oss båda.
I det samma kom Aina och tog mannen ombord samt förde honom i land.
— Hade skepparen rätt att kalla ut er genom att signalera efter lots under dylikt förhållande? — sporde vi.
— Han borde ha signalerat, att han önskade skita en man i land.
Borde han ej ha hissat nödsignal?
— Det kunde han också ha gjort.
På vår fråga förklarade lots Z., att han ansåg, det kaptenen begått ett groft fel samt att han å lotskontoret anmält saken.
Hos polisen, hvilken fick taga hand om den sjuke, ha vi utrönt, att han icke fört sjömansbok med i land. Hans prästbetyg fans dock bland hans saker. Detta upplyser, att mannen heter Carl August Siverson från 513 Sorgenfri i Ystads stadsförsamling, född 11 September 1867.
Vidare har utrönts, att skepparen ej — något som väl bort ske, om mannen var anstäld om bord — lämnat säkerhet för, att de kostnader hans vård och underhåll här kunde förorsaka skulle blifva af honom godtgjorda. En annan egendomlighet är, att den af 038 i vår notis om saken omtalade motboken icke tillhörde Siverson utan en person, som hette C. A. Svensson, förmodligen en annan af besättningen ombord på August.
Egendomligt är vidare, att man ej bestämdt vet, om mannen tjänstgjort ombord. Själf lämnar han stridiga uppgifter därom. Än säger han, att han varit konstapel ombord, än att han »följt med skutan ändå».
I går var mannen åter rask och tilläts att lämna polisvakten för att söka arbete, hvarmed han kunde förskaffa sig pengar till hemresa. Han är nämligen alldeles utblottad. På fråga förklarar han, att man supit mycket ombord. Men snarare har väl supandet ägt rum före afresan och sjukdomen uppstått af brist på stimulantia.
På polisvaktkontoret har man visat mannen den största välvilja, och poliserna hafva ägnat honom en berömvärdt trägen omvårdnad.
Så fort denna egendomliga historia blifvit utredd, torde skepparen, kapten G. W. Lindström, komma att blifva stäld under åtal för sitt oförsiktiga tillvägagående.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Augusti 1898
N:r 126