hvilka i November månad i fjor voro utsatta för grymma förföljelser från turkarnes sida, höll kurdern B. Bar Ischaja i går i domkyrkans kapell ett intressant föredrag, hvars hufvudsakliga innehåll fritt tolkades af biskop von Schéele.
Talaren, en liten mörkhyad medelålders man med kolsvart hår och skägg, omtalade att han hörde till de s. k. Tomaskristna, hvilka bo till största delen i Armenien och omfatta vid pass en half million menniskor. Bitt namn hafva de deraf att Kristi lärjunge Tomes enligt traditionen skall hafva varit deras förste apostel. Allt ifrån början hafva de varit utsatta för hårda förföljelser från kringboende hednafolk och islams bekännare. Redan Mohamed förde ett skräckregemente mot dem, men trots allt hafva de bibehållit sin tro. Ännu i dag är deras ställning svårare än vi kunna föreställa oss; de äro till största delen lifegne, behandlas af sina herrar såsom hundar, få hugg och slag, få ej komma i någon beröring med muhamedanerna; sådant straffas strängt. De få ej ens släcka sin törst ur en källa, som användes af islamiterna, de få ej äta under samma tak som dessa, Säsom bevis på, hur förföljda de alltid varit, nämdes att deras kyrkor icke hafva portar utan tre små kryphål istället för att kunna tjäna som tillflyktsort vid anfall.
Under de senaste åren hafva tre förföljelser anstälts mot dessa Tomaskristna.
Talaren nämde dem »mindre», ehuru hundratals män, kvinnor och barn under de samma bragtes om lifvet. När engelske konsuln i Erzerum efter en dylik förföljelse föranstaltade att turkiska regeringen blef underrättad om grymheterna, så att föröfvarne måtte straffas, greps en af dem och fördes till Konstantinopel, men frikändes fullständigt, då hans brott ej var annat än att han slagit ihjäl en mängd »kristna hundar.»
Värst har dock förföljelsen varit ifjor Då dödades 10,000 kristna med svärd och eldvapen, ett hundratal brändes lefvande. Tidningarna ha ju haft att berätta hårresande scener från dessa förföljelser. Talaren hade då ej själf vistats i sitt hemland, och hade ej heller hunnit få några personliga underrättelser derifrån. Men han trodde ej att skildringarna voro öfverdrifna.
Han gjorde en jämförelse mellan sina egna trosbröders ställning och de kristnas här i Sverige. Hur lyckliga voro ej de. Men de Tomaskristne förlorade dock ej modet, de höllo fast vid sin tro och tälaren hoppades, att denna senaste grymma förföljelse måhända skulle för de efkommande föra med sig större andlig och borgerlig frihet.
Ålörarne fylde till trängsel det lilla kapellet. Vid utgången upptogs kollekt till förmån för de armeniska kristna.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 21 Januari 1895
N:r 12

