Andra afdelningen.
Namn häntydande på forntida gutniska ätter och på personalnamn, frejdade i saga och sång.
af Alf. T. Snöbohm.
Öfverallt, h varest germaniska stammar bosatte sig, var det jordbesittning, som i forna tider gaf anseende och inflytande inom sambället och jämte fastighet slägtskap, ty slägten stod som en man, när det gälde försvar och ansvar för frände och anförvandt. Derför bodde slägtens medlemmar helst i hvarandras närhet å slägtens gamla jordbesittnig, »Odal», och höllo strängt på att intet deraf fick gå ur slägtens ägo. Åtskilliga märkliga forntida plägseder och lagstadganden, såsom större arfsrätt å mans- än å qvinnosidan, vigarf, bördsrätt, leda sitt ursprung härifrån. Slägtens ägovälde bar ofta namn efter slägten eller efter den odlare, som der först brutit bygd och lemnat den i arf till sin ätt, så vida han ej gifvit den namn efter läget eller efter den gudamakt, under hvars skydd han stält sin med svett och möda förvärfvade gård. Bland ortnamn i länder af urgammal odling förekomma, och ej minst på Gotland, namn, som erinra om forna ätter eller stamfäder för sådana. Dessa namn äro väl värda forskarens upp märksamhet. Vi vilja här anföra åtskilliga sådana ortnamn på Gotland; men förut och för att visa at huru stor betydelse jordbesittniog var i forntiden och hvilka stränga förbindelser slögtskapsbandet medförde, intagas här ett par utdrag ur nyare utländska arbeten, särdeles ett kerörande tvänne, iseder och lagar, säkerligen äfven i ursprung med Gutarne öfverensstämmande germaniska folkgrenar, Anglar och Saxare, samt till jämförelse dermed, Gutalagens 13 kapitel. »Den nordiske nationalitetet- paa» Shetlands og Orkenöerne af Gri’mur Thomsen. Der er ingen Tvivl om — — — at Orkenöerne og Shetlandsöerne havde en lignende Forfatning som Norge og Island i Oldtiden. Land var den eneste Rigdom, og Besiddelsen at Land den eneste Grundvold for Magt og Värdighed. Jordeierne vare alle frie Mänd og Althivget deres lovgivende Forsamling».1) »Om —-dessa engelska folks (Anglars -och Saxares) skaplynne och lefnadssätt, under det de bodde i detta Forn-England (Slesvig) veta vi föga. Men att döma af de ljusglimtar, vi uppfåvgat från den tid, då eröfringen fört dessa engelsmän till Britanniens kuster (medlet och senare hälften af 5:te århundradet), måste deras politiska och sociala organisation hafva varit densamma som den germanska rasens, till hvilken de hörde. Grundvalen till deras samhälle var den frie jordägaren. Han ensam var på engelska tungomålet känd såsom »mannen» eller »bonden» (churl); och vi hafva tvänne engelska uttryck, som lifligt framställa hans frihet. Han var den »frinackade mannen», hvars långa hår böljade ned öfver en nacke, som aldrig böjt sig under en herre. Han var den »väpnade mannem»; som ensam bar spjut och svärd, ty han ensam ägde denna rätt, som under ett sådant samhällsskick utgjorde den förnämsta hämskon på det laglösa öfvervåldet, rätten till enskild fäjd. Det var hvarje mans enskilda sak att skipa rättvisa; hvarje fri man varsin egen hämnare. Men äfven under de äldsta former af engelskt samhällslif, efter hvilka vi kunna uppleta några spår, finna vi denna rätt till sjelfförsvar modifierad -och inskränkt genom ett växande medvetande af en offentlig: rättvisa, »Blodsvitet», eller penningböter för personlig skada, var det första bemödandet af stammen såsom en helhet att reglera den enskilda hämden.
Den frie mannens lif och den frie mannens lem hade enligt. detta system hvardera sitt lagliga pris. »Öga för öga» hette det i den råa lagen och »lif för lif» eller ock för båda lämplig ekadeersättning. I ett annat: bruk från samma gamla tider se vi ännu ett ytterligare steg, taget till’ erkännande af brottet såsom begånget icke blott mot individen utan mot samhället i dess helhet. Priset för lif eller lem betalades icke af gerningsmannén till den förorättades slägt eller hus. Sålunda hvilade lag och ordning inom hvarje liten grupp af engelska folket på det blodsband, som förenade dess slägter; hvarje skada ansågs såsom tillfogad af alla, som genom blodsband stodo i förbindelse med gerningsmannen, hvarje brott betraktades: såsom begånget mot alla den’lidande partens blodsförvandter — — — Det var blodsbandet, som gaf det fornengelska samhället dess både militära och sociala form. Slägtingar kämpade vid hvaraudrås sida i slagtningen, och inom hvarje liten krigargrupp manades hvarje individ af sin plikt mot sitt hus till ära och lydnad. Och likasom de stridde sida vid sida på fältét) så bodde de sida vid: sida på hemmets. grund. Harling bodde med Harling och Billing med Billing ; och hvarje »wick» (bugt) e!ler »ham» (hem) eller »stead» (stad, ställe) eller »tun» (tuna, stad) fick sitt;namn elter de, slägter, som der sambodde. Billingarnes hem eller »ham» blef Billingham och Harlingarnes stad eller »tuu» Harlington.2) Men i sådana nybyggen vidgades blodsbandet till det mera omfattande bundet af jordbesittning. Jordegendom synes hos den germanska rasen allestädes hafva åtföljt full frihet. Den friborneé masnen var strängt taget jordägaren, och utöfvandet af hans fulla rättigheter såsom fri medlem af det samhälle till hvilket han hörde, var oskiljaktigt förbundet med hans jordbesittning. »Den icke jordägande upphörde i alla afseenden att vara fri; om han än icke var någon mans slaf — — — Likasom hvarje invånare inom kolonien var angelägen att bibehålla sin afsöndring och sjelfständighet’ gent emöt sina medkolonister, så var hvarjs kolonivrädd om sitt oberoende gent emot andra kolonier. Hvarje litet jordbrukssamhälle var omgifvet af sin egen gräns: mark, ett bälte af skog, ödemark eller moras, som skilde det från angränsande byar, ering af allmänningsmark, på hvilken ingen af inbyggarne kunde göra anspråk såsom sin enskilda egendom, men som tjenade till afrättsplats för brottslingar 3) och ansågs såsom: ett specielt tillhåll för elfvor och lyktgubbar. Öm en främling kom genom denna skog eller öfver denna ödemark; bjöd bruket att han skulle blåsa i sitt horn, när han kom,4) ty om han stal sig igenom hemligen, ansågs han för en fiende och hvem som helåt hade rätfatt döda honom.» Gnuta lagens 13:e kapitel, Om Manndråp (af Mandrapi): »Kan så illa åtbära med fiendens (djefvulens) råd, att mann råkar dräpa mann, då skall fly med honom (dråparen) fader och son och broder. Om de-ej till äroj då fly med honom nästa fränder uuder fyratio nätter (dygn) till de kyrkor, som alla män hafva tagit i helgd, detär Fardhem och Tingstäde och. Atlingbo, der skall (hah) hatva frid och säkerhet (»helg ok heli») så i prästgård som kyrkogård. Men sedan det är utgånget (den tiden af 40 fr förfluten), ride då dit, der han vill band (fredskrets) hafva draget och drage (det) kring hemtorp (gårdar) tre och så långt i skogen från de tre torpen, att det möter i (når till) midten från andra hemtorp, som ligga på andra sidan skogen, om ban får lof af dem, som äga ägorna. Ej må band dragas om tiug eller köping och ej om mer än en kyrka, som han då söker till (hör messan läsas om högtidsdagarna),-Hafve sedan fred i sitt band och drage (uppgånge och utmärke) alltid uti den freden, som är näst efter påsk5); men intill dess skyddar honom det band, som han då drog när. nyss begått dråpet. Det kalla män »vatu bandu»y (våda fredskretsen). Det band, som ståndar draget under »at meli> (laga tid att åtala eller anföra klander, ett år), må ingeu »lasta» (klandra) sedan »at meli» är ute (förfluten). Råde mannen (dråparen) sjelf att (antingen) förblifva i sitt band eller fara utrikes till helga män siva synder att böta. Hafve åtta dagars »frest» (anståvdstid) att fara till skepps och fare så i frid pilegrimsfärd sin, och när han kommer åter hafve ock åtta dagars »frest» att fara åter till sitt band i frid. Varder man saker (skyldig till dråp) i den kyrkosocken, som han bor i, då fly han derur och drage band (uppgå fredskrets) annorstädes, der som bor hvarken moder, dotter eller syster (till honom), Aunan kyrka söke han (då), förty ej måga båda (dråparen och blodshämnarep) till samma (kyrka) fara. Tionden före han hälften dit, der ban besöker gudstjenster, men hälften ligge qvar vid den kyrkan, som hans gård hör till.
Varder man saker i samma hemtorp, som han bor i, då fly han genast dädan och drage annorstädes band, om han vill hafva fred, förty ej måga båda bo i samma hemtorp. ’Om ogutiiskr man dräper ogutniskan man, då drage band liksom gutnisk om han bor å egen gård på Gotland. Bjude åt mannen (blodshämnaren) bot om han orkar sedan »at meli» är ut: gånget (år är förlupet) och låte »atmeli» alltid (vara) deremellan och bjude tre gånger under tre år; men den-andre vare tadelfri man (»mandr oskemdr») ändock han tager (erbjaden bot) första gången (den erbjudes). Vill han ej taga första gången och ej andra, tage då tredje, när.tre år äro förflutna. Vill han ej då taga, då, skall (saken) förekomma &å ting för allt folk (»Gutn al ting,» landstinget). Tage ändock om han då vill; vill han ej, råde hela folket (bestämma) boten, och han föråpgnen) vare saklös man, Om den andre (blodshämnvaren) säger »frest» (anståndstid) ej värw liden, men han säger vara liden, som mannsbot bjuder, då hafver han vitsord, som säger vara lidet med de tre mäns intyg, som voro med honom:i gården och bjödo. bot tre gånger under tre år och styrge med tolf mäns ed att alltid var »at meli> emellav. Vill man (=dråparen) ej bjuda bot och alla freste (anstånds-) tiderna äro lidua, då skall land (landstinget) dömma honom fredlös och inom måvads »frest» uttaga mausboten och han vare saker (fälles) till 6 mark silfver åt målsäganden och andra 6 mark åt landet. Sådant fälles ock de till, som ej hålla sig inom sitt band och gälle ingen förbön att ej allt skall uttagas.»
Så långt Gutalagen om maundråp. Enligt 15 kap. i samma lag vär gotländsk manns-bot (böter för dråp af en gotländsk man) tre mark guld för icke gotländsk: man 10 mark silfver och för träl halftemte mark penningar. På 1200-talet, då Gutalagen i dess nuvaraude form uppsattes, svarade penningemarken mot en half mark silfver. , En mark silfver, 16 lod, motsvarar 32 kronor, en mark penningar motsvarade då 16 kronor. Euo mark guld motsvarar minst 8 mark silfver eller 256 kronor. Gotländske mäns mansbot alltså omkring 768 kronor, icke gotländske mäns 160 kronor, trälarnes 72 kronor. Böternawvoto såledesejobetydliga. Ej alltid förmådde väl dråparen och dess slägt utreda böterna med lösöregods eller penningar, stundom måste nog fast egendom tagas dertill. »Kanske finna vi här orsaken till att, innan laga skiftena gjorde ändring deri, somliga hemman hade ägor liggande låugt borta, midt in i andra gårdars ägovälden; dock torde ock ofta dessa afsides liggande ägor genom gifte kommit till gården såsom »mund», bortgift mös arf eller medföljd från dess födelsehem.
1) Liksom på «Gotland Gutn-al-tinget» (alla Gutars ting).
2) Vi hafva fullt motsvariga gutniska ortnamn i Hablingbo, Atlingbo, Bardlingbo mi: fl.
häntydande på att ättlingar af Hagbard, Atle, Bard områdt dessa trakter och gifvit dem namn efter sina slägter.
3) Gotland har på äldre tider haft betydligå skogar; både gutalagen och en stor mängd ortnamn intyga sådant.
4) Gårdsnamnet Skällkorns (Källunge) torde af ett sådant bruk fått sitt namn.
5) Bland de allmänna frederna; som gutalagen i 9:de kap. omtalar, var påskfreden, som borjar 14 dagar efter påsk och räckte i 10 dygn.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 15 Juni 1886
N:r 48.