(Ur en amerikafarares anteckningar.)
Efter ett par timmars uppehåll i Queenstown ångade Gallis ut till hafs. Åter betraktade man de sköna stränderna, men ehuru vi ännu en half dag följde Irlands kust, lågo stränderna snart så, långt i fjerran, att man ej kunde iakttaga några enskildheter, endast observera att det var en strimma af landet.
Mera intresse gaf det då att observera de nykomna passagerarne, af hvilka många voro unga hustrur, med 2 eller 3 barn, som nu reste ut till sina män. De voro alla fattiga, men de foro nästan alla i andra klass; flertalet af andra klassens passagerare embarkerade just i Queenstown.
Snart såg man Ifrån första klass anlända en engelsk lord med fru och dotter, alla tre belastade med yllevaror och leksaker, men så utgjorde dessa också valutan för 2 pund (36 kronor), för hvilken summa den unga missen, änne en baby, till utomordentlig fröjd för säljaren hade handlat i en af de små. handelsbåtarne i Queenetcwn. Hon började en utdela dessa saker bland barnen i tredje klass och glädjen strålade så väl ur gifvares som mottagares och åskådaren ögon och mer än en tår glänste i de senare.
Men nu kom en egendomlig befallning till tredje klassens passagerare. De hade kort förut i tur och ordning haft företräde hos läkaren och on måste alla, som ej på de sista sju åren vaccinerats, underkasta sig denna operation, hvilken verkstäldes af sjuksköterskorna.
En resa på hafvet erbjuder just ej mycken omväxling. Uppe på däck spejas ifrigt utåt rymden och vattenytan, om ej något nytt föremål eller någon företeelse skall visa sig, men sällan nppfylles denna förväntan Under hela resan kunde vi ej få syn på mer än en enda kval; ja, d. v. s. vi sågo blott de vattenstrålar djuret vid andhämtningen uppkastar.
Det blef derför stor glädje, när vi en dag komme in i ett helt stim af ett slags tumlare med långt utdragen nos, bvilka öfver vattenytan och öfver hvarandra gjorde långa spräng. En ung norrman, mera förtrogen med hafvet och dess företeelser än vi, kallade dem späckhuggare, en af matroserna närode dem flyfisk.
De sades båda stark storm, och verkligen började andra dagens morgon en storm, som jagade passagerarna under däck och hvIlken på qvällen växtite nästan till orkan. Hvarje sak på däck måste surras, i hytter och salonger dansade lampkupor, karaffer, glas, tallrikar och koppar en vild galopp frän sina ståplatser ned på golfvet, en dans som sjelfklart slutade med deras egen förstöring. Men äfven menniskorna måste på visst sätt taga del i dansen. Att tänka på sömn var fåfängt; den förfärliga konserten af hafvets buller, maskinernas arbete, de oupphörliga tevisslingarna, de fallande porslins- och glassakerna samt omöjligheten att ligga stilla i sin bädd, allt detta håller den mest sömnige vaken. Rädslan är dock ej så stor, som man på land föreställer sig. I sin bädd känner man oaktadt rullningarna knapt som om man vore på sjön; kommer dertill att man år något sjösjuk, som vanligen är fallet vid sådana tillfällen, så orkar man på sin höjd tänka: De stackars matroserna. som skola arbeta under ett sådant väder! och bedja en kort bön. För öfrigt är man fullkomligt likgiltig.
Afton denna natt fick dock ett slut, Stormen hade, såsom det på sjömansspråket heter, bedarrat fram på morgonen och en varm och härlig dag uppgick öfver Atlanten. De surrade föremålen lösgjor. des åter, däcket befolkades, och ehuru hafs-vågorna ännu voro höga som små hus, inverkade detta dock föga på den stora ångarens rörelser. Efter en sådan natt äro, menniekorna mera meddelsamma än eljes, och lifliga samtal voro snart öfver allt i gång. Engelska, tyska, svenska, norska, bildade en ny språkförbistring och deu ena skämtsamma historietten aflöste den andra.
Mest roande var en gammal bondgumma från Vestergötland. Hon var 63 år och hennes man ungefär lika gammal. Hon gick omkring från den ena till den andra, och då hon slutligen i ett litat sällskap svenskor fick åhöra en engelsk lektion, försäkrade hon tvärsäkert, att tala kunde hon väl inte, för ingen kunde begära att hon skulle kunna språket utantill; men si läsa det kunde hon då, för hon hade sett att engelska var då liadana ord (bokstärver) som di svenska; och hade hon bara en bok, skulle hon snart lära sig språkets. En herre hade sagt till henne, att om hon bara kunde språket, så redde hon sig nog, och det mente hon skulle blifva lätt nog, bara hon fick en bok.
Vid närmare förfrågan, hvad som lockat de båda gamla ut på den äfventyrliga färden, berättade hon:
— Vi hade ett ställe i Mark, det var väl inte stort inte, men vi hade redt oss. Jag har en son i Amerika och en dotter gift hemma. Hon bor bara en bit ifrån vårat. Si jag har en lång tid velat till Amerika och i fjor var det väl meningen vi skulle resa, men då kom doterbarna min; och hängde sig om halsen på mig och sa’: Mormor, ni får inte resa! och då kunde jag rakt inte. Men så i år kungjorde vi auktion på sakerna våra, och stället skulle dotera och mången ha; men när jag skulle resa (nu grät gumman), då följde barna mej en hel fjerdingsväg, och di hängde mej om halsen och grät så, och di sa’: Mormor, ni får lof att lofva, att ni snart kommer igen.
— Nå hvad skall ni i Amerika nu? Har er sen det bra?
— Ja, det vet jag då inte; men vi ska’ resa till Chicago.
Och mer visste hon ej.
Ett par dagar senare berättades om henne en historia, som när man väl hade sett gumman en gång, kom hoar och en att dra på munnen. Hon hade af ett par passagerare fått tillsägelse, att på sjön måste man vara fin och hafva blanka skor. Mycket riktigt hade hon fått fatt i en blauksmörjeask, men borste hade hon ingen och ingen kännedom om huru blank-smörjan skall användas.
— Hur ska’ jag kunna smäda på det här, det är ju alldeles härdt?
— Ni ska spotta på det, svarar en annan.
— Tvi! tvi! Jag har ingen spott . . Vänd till gubben: Spotta du!
Detta blef ej heller till nöjes, gumman blef ond.
— Du är då en så’n krake så. Ar det inte jag, som får styra med allting, dn duger inte te’ så mycket som spotta en gäng. Når jag kommer till Amerika, reser jag ifrån dig och tar en annan karl, det är säkert; fins här ingen som kan spotta åt mej?
Ett var välvilliga medresande fullgjorde nu den vigtiga tjensten åt henne och gumman smorde på med sina händer, under mycken undran, att det ej ville blifva blankt, men när hon hållit på en stund, kom hon under fund med att hon ej kunde slösa bort det som fastnat vid händerna, hvarför hon tog fram ett par hvita filttofflor och började torka händerna på dem; det gör alltid någon nytta, sade hon.
Hade denna gumma något at Xantippa och något af ett stort okunnigt barn i sitt skaplynne, så gjorde jag åter bekantskap med en annan, en, som en författare af folkbilder skulle kunnat använda till en ny Margit Kampen eller dylikt.
Hon var från Dalarne och hade lefvat ett långt, stilla, ensligt lif. Hennes rean bade dött i unga år och hon och hennes enda lilla dotter hade alltsedan ensamma bebott en liten stuga under träget arbete för sin utkomst. Flickan växte, kom nr skolåren och fick lära sy kläder samt stryka. Vanligt arbete fick hon lära i hemmet, och så reste hon för 14 år sedan till Amerika. Här hade allt gått henne bra. Hon hade blifvit gift och sjelf blifvit moder samt kommit i goda omständigheter. Hon hade rätt ofta säadt penningbidrag till den ensamma modern, men ej förr än i år haft så, att hon velat taga henne till sig. Nu hade hon sändt biljett. Modern kände ingen tvekan, ingen ängslan; utan betänkande sålde hon allt sitt och for. Hon hade alltid val it så klen till helvan, att grannarna sagt henne, det hon aldrig skulle komma fram, men nu ej varit sjösjuk, ej illamående en enda dag.
Hvilken onämnbar glädje och tacksamhet darrade ej i hennes röst då hon förtäljde mig allt detta. Huru vemodiga ljödo ej orden, då hon talade om hem och vänner der uppe i Orsa, huru varma och hoppfulla då hon talade om den älskade dottern.
Nu komma några svenska ungdomar fram till oss: de skockade sig omkring oss och det var synbart, att de unga flickorna hyste mycken aktning för dalqvinnan. De voro alla frän olika landskap. Flickorna från Värmland, gossarna från Småland. De voro vid god halsa och glads mod och förklarade hurtigt: att här hylla inga ledsamheter inte.
Nu ljöd från akterdäck en svensk sång, sjungen så som endast en konstnär kan sjunga. Det var också en svensk operasångare, som nu reste till veetern för att om möjligt samla guld med Bin sång, något, hvilket han sjelf påstod skulle lyckas honom hemma först sen han blifvit gammal och grå och ingen röst hade qvar; men, tillade han, innan dess skulle jag hafva svultit ihjäl.
S. A.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 16 Januari 1889
N:r 7