Det fanns en tid, då namnet Johan Adolf Säve inom våra teologiske kretsar var bekant, icke för sina glänsande framgångar, men för sina otroligt ihärdiga motgångar i befordringsväg. Icke dess mindre gick snart det namnet uti vidsträcktare kretsar, och den namnkunnighet han i dessa vann var lika sällsynt, som hedrande, ty han vann den under ett fjerdedels sekel som en af presteståndets få oförsagde kämpar för representationsreform, för protestantisk utveckling inom kyrkoläran, för framåtskridande inom det verldsliga samhället. Och lägger man härtill hans namn som vår snart sagdt ende reformatoriske teolog, hvars ungdomsskrift och ålderdomsskrift bära samma prägel, finna vi lätt, hvarför han under 13 år förblef en lönlös medlem af Upsala universitets teologiska fakultet och hvarför han, oaktadt tre förslagsrum, aldrig fått bestiga någon af de svenska biskopsstolarne; men icke förty har hans verksamhet skänkt honom ett rum bland minnesvärde svenske män, långt framom många af dem, som i lifstiden funnits värdigare är han att bekläda kyrkans embeten.
Johan Adolf Säve föddes i Roma prestgård på Gotland den 20 Mars 1800. Hans fader, sjelf sonson af en till Visby inflyttad tysk handlande, var då kyrkoherde i Roma, blef sedan gymnasiirektor och riksdagsman och hade i tvänne äktenskap flere söner, hvilkas verksamhet gjort namnet Säve kändt och hedradt. Äldste sonen var den år 1872 aflidne lifmedikus Säve, på sin tid en af Stockholms mest bekante praktiserande läkare, den andre i ordningen är föremålet för denna lefnadsteckning, den tredje var länge svensk konsul i Åbo, den fjerde är den verksamme samlaren, f. d. antiqvitetsintendenten P. A. Säve, den femte är den förste professorn i nordiska språken vid Upsala universitet, dr Carl Säve. — Fadern besörjde sjelf hufvudsakligen sina båda äldsta söners undervisning, men lät dem dock före afgången till universitetet tillbringa ett år i Visby skola. Studenter i Upsala 1815, tillbragte bröderna derpå några är med konditionerande; 1821 blef Johan Adolf filosofie doktor och två år derefter teologie kandidat samt docent i dogmatik och moralteologi. Redan 1825 var han äldste docenten inom teologiska fakulteten och sedån han 1827 aflagt teologie licentiatexamen och låtit prestviga sig, samt på förordnande flere gånger förestått såväl den dogmatiske som den kalsenianske professorns embete och åren 1828 och 1830 utgifvit latinska lärdomsprof, borde väl hans befordran vid universitetet ha varit en gifven sak. Men, såsom vi redan nämnt, den ene efter den andre drogs före honom och han nödgades också slutligen för sin utkomst söka befordran i kyrkans tjenst utom universitetet, hvilket, trots alla teologie licentiaternas privilegier, för Säve icke hade annat erkännande än — förslagsrum och slutligen titeln extra ordinarie adjunkt. Mången. såg häri, på den tiden, personliga motiv. Måhända behöfver man ej uppleta andra än ortodoxa. Säve hade intresserat sig för Hillska uppfostringsskolan, hade på uppdrag af det för en sådan skolas bildande i Sverige stiftade sällskap besökt Hazelwood ir England och under åren 1829—30 både i England och Frankrike studerat det högre undervisningsväsendet; han hade under vistelsen i utlandet om skolsaker skrifvit bref, hvilka offentliggjorts i tidningarne, allt under den oppositionele riddarhusmedlemmen David Frölichs skydd, och slutligen hade han 1831 låtit trycka ett både för sin och för vår tid förtjenstfullt arbete om Universiteterna i England. I denna skrift bekänner han sig vara en ”latitudinarius”, och yttrar, att föremålet för en
bildningsanstalt till allmänhetens gagn icke kan vara ”att inskärpa ett system af teologiska meningar eller gynna ett visst parti af kristna religionsbekännare, ty kristendomen sjelf, sådan den faktiskt uppenbarat sig, lämpar sig till den rikaste mångfald af subjektiva uppfattningar, bekännelser och religionsbruk, af hvilka intet för sig kan göra grundade anspråk på absolut giltighet, då likväl alla gemensamt på olika vägar föra menskligheten framåt till den andliga förädlingens mål”. Att denna sats icke står att finna i Upsala mötes beslut är skäl nog för vår hårdnade ortodoxi att finna den kättersk, och det var vid denna tiden icke fråga om någon annan kyrklig häfstång bland våra akademiska teologer, än ortodoxien. Då ännu hade i dessa kretsar pietismen icke kommit till heders; men Säve fick äfven upplefva en sådan tid, och med oförminskadt nit skref han då, redan sjutioårig, emot ”bägge dessa slag at en förvänd kristendom”, framvisande i synnerhet det obibliska och till sina följder förderfliga i den ortodoxa och pietistiska uppfattningen af arfsynden och nåden, enligt hvilken all känsla af skuld och sjelfansvarighet måste utplånas. Han erinrar ock derom, att ”pietismen, såsom grundande sig mera på en from bängifvenhet, tro och känsla, än på förnuftsundersökning och vetande, är oförenlig med sann vetenskap” och anser det derför skadligt, om vid våra universitet ”den pietistiska riktningen toge ötverhanden”. I en annan skrift af föga äldre datum (1868) ställer han på vår kyrkliga utveckling detta anspråk: ”Det tillhör det upplysta presterskapet och kyrkomötet, att väl vårda folkets andliga egendom, den evangeliska sanningen och ljuset, men också att ej motsätta sig de förbättringar i kyrkoläran, som tre århundradens framskridna bibeltorskning så högt påkalla”, Så pa det sant protestantiska ”kätteri”, som gjort det omöjligt att af Säve göra någon kyrkans pelare, på samma gång det, sammanhållet med hans samvetsgranna och kärleksfulla lifsarbete i kristendomens tjenst inom kyrkan, ger oss bilden af en svensk teolog, som insett att kristendomsuppfattningens utveckling, lika litet som mensklighetens i allmänhet, med något år på 1500-talet nått sin absoluta afslutning.
Emellertid fick licentiaten Säve nöja sig med ett pastorat långt upp i Norrland, mellan 62:a och 63:e breddgraden, och då hans helsa mer och mer led af de stränga vintrarne och han, på grund af sina författningsenliga meriter, sökte transport till en sydligare trakt, gick det honom länge alldeles som förut vid universitetet: han blef namnkunnig för sin motgång. Slutligen gick det så långt vid en pastoratstillsättning, dervid Säve blifvit förbigången, att biskop Hallström till presteståndets protokoll utför i bittra ord öfver ”tullverkets inflytande vid tillsättande af kyrkans embeten”, en då ganska genomskinlig anspelning. 1836 hade Säve tillträdt Tuna pastorat i Hernösands stift; först 1858 fick han transport till Mariestad i Skara stift, sedan han redan tre gånger erhållit så många röster till biskop, att han nått ett rum på förslaget första gången 1847 i Hernösands stift, andra gången 1851 i Kalmar stift, tredje gången 1858 i Visby stift, der han förklarades hafva erbållit andra förslagsrummet, ehuru hans röstantal var jemnlikt med dens, som uppsattes å det första. Teol. doktor ”de jure” vid kröningen 1844, erhöll han 1850 af nåd Nordstjerneorden; prost hade han blifvit 1837 och vid prestmötet i Hernösand 1838 hade han fungerat som vice preses, liksom han senare, vid prestmötet i Skara 1865, var preses. Men den verksamhet, som mest gjort honom känd i vårt land, är dock riksdagsmannens, hvilken under tio riksmöten tagit hans kraft i anspråk.
Säve kom 1840 första gången till riksdagen, såsom en af Hernösands stifts ombud i presteståndet, hvilket då lyste med namnen Wingård, Tegnér, Agardh, Heurlin, Samuel Ödman, Geijer, Anders Retzius, Gumezelius, Thomander m. fl. Det var Säve, som djerft öppnade diskussionen inom ståndet vid denna märkliga riksdag, genom sitt ”med allmänt nej” mottagna förslag att genom ett särskildt utskott uppgöra plan för riksdagsarbetet för att förkorta riksdagstiden. Redan i motiveringen till förslaget stälde sig Säve bland repregentationsreformens anhängare, och han klagade både då och ofta sedermera öfver det opresterliga i presteståndets verksamhet. Hans andra uppträdande gälde inrättandet af folkskolor, det tredje hemmandet af bränvinsfloden, det fjerde lärdomsskolornas reorganisation, det femte afskaftande af ”qvarlefvor af en lagstiftning, som stod i uppenbar strid mot tidehvarfvets fordringar” o. s. v. Om Hans Jansons bekanta förslag till en svarsadress på trontalet yttrade Säve, att han fann det vara ”med lika mycket allvar, som sans författadt”, med ett ord innan riksdagen räckt många veckor, var Säve noterad som en ”liberal prest”. Han blef ledamot af lagutskottet och arbetade med mycken ifver och mycken värma. Under riksdagens lopp har han icke mindre än 213 gånger i plenum begärt ordet. I representationsfrågan stod han ännu på klassvalsståndpunkten och tänkte sig fem stånd, fördelade på två kamrar. Det är egendomligt nog att. lyssna till, hur han för 33 år sedan klagar, att vi icke hafva några ”provincialständer”, hvilkas lämplighet såsom valmän till första kammaren han framhåller — ”men deras dag lär väl ej så snart uppgå!” — Vid följande riksdag samma utskott, samma arbetsamhet, samma politiska hållning. I representationsfrågan hade han nu gått ett steg framåt och försvarade det s.k. ”reformvännernas förslag”, hvilket i form af reservation mot konstitutionsutskottets förslag kommit under öfverläggning, till stor harm för presteståndets majoritet, som lät i synnerhet Thomander uppbära skarpa tillmälen för ofoget att, såsom ”reformvännerna” gjort, till ett antal at 150 riksdagsmän af alla stånd samlas å ett rum och diskutera riksdagssaker. Till denna samling hade äfven Säve slutit sig. Debatten inom ståndet räckte i två dagar, hvarefter förslaget föll med 13 röster mot 35. Nästa steg var den kongl. komitén, som alstrade det 1848 aflemnade kungliga förslaget till ny riksdagsordning. Äfven nu stred Säve manligen för reformen; förslaget blef hvilande, och Säve stred ånyo derför, men förgäfves, 1850. 1853 invaldes Säve, liksom alla de föregående riksdagarne, i lagutskottet, men insattes derjemte i särskilda utskottet för bränvinslagstiftningen, och verkade der ifrigt för den nya sakernas ordning, som ock blef antagen. Nu hade han så stigit i presteståndets aktning, att han, som redan 1847 till protokollet klagat öfver de ”biskopliges” öfvermagt vid alla utskottsval, år 1856 fiick inträde i ett såsom ”ett strå hvassare” ansedt utskott, bevillningsutskottet, och under ihärdigt och samvetsgrant arbete, som vanligt, fongerade han i detta utskott både denna och de närmast följande riksdagarne, 1859 och 1862, då han valts till riksdagsman af Skara stifts presterskap. Men då han öppet slutit sig till det 1863 framlagda kongl. förslaget om ny riksdagsordning och 1865, i förening med kyrkoherden Otterström, utfärdat en adress till sina stiftsbröder till förslagets förmån, blef han vid 1865 års riksdag åter — ”nedflyttad” till lagutskottet. Men reformen vågade ståndets majoritet ej hindra, och de varma ord, Säve nu för sista gången riktade till ståndsbröderna om hvad prestens högsta kallelse är, behöfde han aldrig återupprepa. Majoriteten tröstade sig efteråt med att till protokollet framhålla sin numeriska öfverlägsenhet — utvisande så väl deri, som i sitt förutgående direkta beslut att ”afvakta frågans utgång hos Ridderskapet och Adeln”, att piesteståndet i sjelfva verket spelat ut sin roll inom representationen redan innan det upphört att deri ega säte och stämma.
Säve återkom dock ännu en gång till riksdagen, då han 1868 inträdde i första kammaren, vald af sin hemorts landsting. Men han afsade sig uppdraget efter riksdagens slut och grep i stället pennan för att yttra sig i det offentliga om ”ett öfverläggningsämne för kyrkomötet”. Hans skritt gälde det nya katekesförslaget, hvars brister han påpekade, särskildt hvad angår den ofvan berörda frågan om ”menniskans naturliga förmåga att fatta och uppsträtva till sin skapelses ändamål” och ”hennes fria deltagande i sin omvändelses verk”. — ”Man måste”, säger han, erkänna äfven resultaten af den nyare bibelforskningen, som i skarpsinnighet och grundlighet visst ej gifver den äldre efter.” Men detta är ett hårdt tal för dem, som nu föra den svenska statskyrkans talan, och icke mindre för dem, som till och med finna statskyrkans prester i allmänhet ”allt för lärda”, för att ega andeligt lif och derför i de svenska församlingarne utsända lärare, hvilka icke besväras af någon kunskap. Under det andeliga virrvarr, som härigenom uppstått i vårt land, kan det icke vara annat än tidsenligt att frammana för tanken bilden af ett lit och en verksamhet, sådan som Säves, hvars kristliga sinne och tro knappast ens någon tänkande motståndare lärer våga draga i tvifvelsmål. ’”Religionen”, så skref han 1870 i tidskriften Framtiden, ”religionen bör, för att vara rätt verksam, omfatta hela menniskan, således alla hennes anlag, förstånd och omdöme så väl som fantasi och känsla, och det är rent af omöjligt att böja alla menniskor till en blind tro, utan man måste söka inverka på deras förnuftiga öfvertygelse”.
Dr Säve afled i Mariestad 25 februari 1873. Han gifte sig 1836 med en dotter af den såsom författare af ”Vesterås Stifts herdaminne” bekante prosten J. F. Muncktell och hade i detta äktenskap fyra barn. Äldste sonen, Hjalmar, utnämnd rektor i Karlskrona, afled 1871 vid 32 års ålder, efterlemnande ett godt namn som skolman och läroboksförfattare; andre sonen, Teofron, är lektor. I sin familj, liksom i sin församling, var den gamle fadern älskad och vördad; allvar och saktmod var devisen i hans sigill och pregeln på hans uppträdande.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 23 Oktober 1875.
N:r 84.