Etikett: Visby

och
försnillningarna på Gotland.
(Ur Aftonbladet.)
Många äro förvisso de fläckar, som den egendomliga — och egenmäktiga — institution, hvilken kallas arméförvaltningen, i dessa stortvättens dagar har att vaska bort. Den, som icke är minst betänklig, ehuru den nu någon tid skymts undan af andra, är emellertid den, som äger sitt upphof i de riksbekanta försnillningarna vid Gotlands infanteriregemente.
I snart fyra månader har det nu varit ganska tyst med denna tråkiga sak, eller alltsedan den ransakande krigsrätten i Visby i början af November förra året. Men just i dessa dagar har minnet af hvad med densamma hänger tillhopa ånyo uppfriskats genom krigsfiskalsämbetets memorial till krigshofrätten beträffande de i förskingringarna inblandade, och det kanske då också kan vara på tid att ännu egna några ord åt bedröfligheten, och det just ur synpunkten af arméförvaltningens ställning till densamma.
En insändare i denna tidning har redan väckt uppmärksamheten på det onekligen något egendomliga förhållandet, att vid krigsrätten i Visby såsom allmän åklagare tjänstgjorde arméförvaltningens egen ombudsman. Visserligen tyckes det framgå af det förda ransakningsprotokollet. att han skötte sitt åliggande med allt nit och icke underlät något för att om möjligt få alla omständigheter lagda i dagen. Igenting hade heller varit att säga om det här påpekade förhållandet, derest arméförvaltningen verkligen stått opartisk öfver och utom förskingringarna, men det lär väl icke råda något tvifvel om, att så icke är förhållandet, utan fasthellre att förvaltningen lika väl som en viss annan part, bildlikt taladt, borde hafva stått till venster om dombordet.
Hvad krigsfiskalen i sitt ofvan nämda memorial lägger förre öfversten von Hohenhausen till last, torde hafva fullt fog för sig, minst sagdt. Man kan ju icke heller på minsta vis klandra, att han gent emot förvaltningsdirektion och kontrollanter anför så många straffparagrafer som möjligt. Men beträffande just dessa torde dock kunna andragas flere förmildrande omständigheter, och den främsta och vigtigaste af dessa är just arméförvaltningens eget förfarande med förskingringshistorien.
Visbytidningen Gotlands Allehanda, som från första början mycket allvarligt och med kännedom tydligen om både ett och annat, som den ännu icke velat fullt ut med, behandlat ifrågavarande sak, har mer än en gång mycket tydligt låtit förstå, att arméförvaltningen är den, som, näst öfverste von H. och hans broder intendent, har den minst rena trasa att tvätta i denna byk.
På sin tid stälde tidningen till arméförvaltningen ett par mycket genanta frågor beträffande dess vetskap om förskingringarna långt före den dag, då de genom intendentens själfangifvelse blefvo bragta för öppen dag. Vi återgåfvo denna artikel och fogade dervid det tillägg, att det blott funnes ett sätt för arméförvaltningen att fria sig från de i densamma uttalade svåra anklagelserna, nämligen ge nom en öppen förklaring, hur med saken sig förhöll. Någon sådan förklaring har ännu icke, efter mer än ett halft år, afbörts och dermed har förvaltningen helt visst dömt sig själf. Ty saken var verkligen för allvarlig, för att vederbörande kunde haft lof till att med f. krigsministern Palmstjerna säga: »Vi dementera aldrig».
Efter den bedrift, som herr generalintenten, enligt krigsministerns eget uttalande från statsrådsbänken i lördags, förra året begick, då han till krigsstyrelsens schef gaf en så sväfvande uppgift, att denne förleddes att inför riksdagen komma med osanna uppgifter, är det mycket förlåtligt, om man nu börjar komma pä den tanken, att Gotlands Allehanda haft follkomligt rätt i, då den — i frågeform — framförde det påståendet, att arméförvaltningens afdelningschefer haft kännedom om förskingringarna i flere månader, kanske ett år, innan de kommo i dagen för andra.
Vi skola nu tillåta oss att friska upp minnet litet hos k. arméförvaltningen. Det har i tryck uttalats, och står ännu oemotsagdt, att en hög funktionär inom sagda förvaltning redan på våren 1894, då ny tillförordnad schef tillsattes vid Gotlands artillerikår, till denne vid hans uppvaktning yttrat, att »det var balang i kassorna der nere», och på denne schefs i förvånad ton uttalade fråga, hur man under sådana förhållanden ville sända honom för att blifva intrasslad i härfvan, tillagt, att han lugnt kunde resa, ty »det skulle nog rangera sig före 24 April 1895», hvarmed åsyftades tiden för öfverste von Hohenhausens afgång.
Och än vidare: Då en afdelningsschef af någon anledning märkt, att ej allt stod rätt till med intendenturen på Gotland och af denna apledning föreslagit en kollega inom samma arméförvaltning att verkställa en liten undersökning, har det ock sagts, att han fått det svaret, att »det struntar jag i», d. v. s. uttrycket var mera drastiskt, men låter sig ej gerna närmare i tryck återgifvas.
Detta har, som nämts, redan förut sagts af den nämda Visbytidningen samt återgifvits af en mängd andra blad. Arméförvaltningen kan icke vara i okunnighet derom, men den har det oaktadt icke haft något att förmäla deremot.
Vi skola nu för dagen ytterligare foga något till det ofvan sagda, och vi skola också för vår del taga oss friheten att göra det i frågeform. Alltså:
Hade man icke långt före 11 Maj 1895 i arméförvaltningen kommit till full klarhet om, att falsarier förelågo vid intendenturen på Gotland, och hade man icke till och med tämligen noga fixerat beloppet, d. v. s. approximativt?
Hvad vidtogos då för åtgärder? Gjordes något för att genast anställa en grundlig revision för att förhindra att staten vidare bestals?
När balansen blef offentlig, befann den sig till allra största delen på civila departementet och till obetydligare del på intendentsdepartementet.
Nog är det egendomligt, att arméförvaltningen varit nog sömnig att låta bestjäla sig på närmare sextio tusen kr. Man vet ju, att den nu sitt straff aftjänande intendenten gång på gång ingifvit kassarapporter, upptagande nästan otroligt stora kassabehållningar och ändå några dagar senare rekvirerat på vederbörligt sätt ytterligare betydliga belopp. Och man har ingenting sett! För vanligt förstånd är detta ofattbart. Sammanställer man detta senare, fullt ådagalagda förhållande med hvad som i öfrigt försports om arméförvaltningens tillvägagående rörande förskingringarna och som vi härofvan repeterat och uttalat, ser det fastmer ut, som om falsarierna fått fortgå med arméförvaltningens tysta medgifvande, i det hoppet att någon räddande engel skulle för intendenten Karlsson och öfverste von Hohenhausen visa sig »före 24 April».
Vi ha ansett oss böra ånyo framdraga de ofvan nämda ganska besvärande omständigheterna. Ty det synes oss fara värdt, att hela den exempellösa bedrägerihistorien annars kund> anses utagerad med det, att de åtalade personerna, mer eller mindre skyldiga, ådömas ansvar och ersättning, en ersättning, som det nog lär blifva rätt-svårt att utfå. Då hade rättvisan haft sin gång; »de skyldige» hade fått sitt moraliska och ekonomiska straff, och det allmänna rättsmedvetande vore tillfredsstäldt.
Men det allmänna rättsmedvetandet blifver icke tillfredsstäldt, förr än just arméförvaltningen i denna sak också ställes till ansvar eller visar klara papper.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 2 Mars 1896
N:r 34