Det är en god och vis lefnadsregel, att, hvarhelst det ske kan, söka förena det nyttiga med det nöjsamma. Det var väl med tanken härpå, som man beslöt sig för att för deltagarne i de nu pågående feriekurserna gifva den trädgårds- och ruinfest, som i förgår afton firades i frimuraresamfundets trädgård och i S:t Nikolaus kyrkorutn.
Men icke blott detta var anledningen — att åt de i trägna studier inbegripna akarorna af folkets lärare och lärarinnor gifva en stunds förströelse och hvila.
Tanken med festen var nog äfven, och kanske i första hand, den att vänskapsfullt välkomsthälsa de aktningsvärda män och kvinnor, hvilka, i syfte att blifva än mera skickliga och dugliga att fostra folkets barn, samlats hit att förskaffa sig förnyade och förkofrade kunskaper i det mänskliga vetandets olika grenar.
Vid half nio-tiden på aftonen började festdeltagarne samlas i frimuraresamfundets härliga trädgårdspark, där de mottogos af inbjudarne.
Redan från första inträdet i trädgården blef man festligt stämd af de härliga omgifningarna och af den lyckade skläreringen. Vädret var också det allra bästa: dagens kvalm och hetta hade några timmar före festens början svalkats af ett lätt regn, som gjort luften hög och ren.
Och när. festens timma slog, silade sig mellan trädgårdens rika löfverk det dämpade ljuset från hundratals kulöta lyktor upp mot den rikt stjärnströdda Augustihimlen.
Det var något säreget med det intryck, omgivningarna gjorde på de i festen deltagande, Här var det ej, som oftast eljest vid våra ruinfester, hufvudsakligast främlingen som föll i beundran och hänryckning öfver något lika nytt som skönt, Här var förtjusningen och förvåningen öfver omgifningen gemensam för alla. Ty ytterst få, äfven bland de i staden bosatta deltagarne, hade förr satt sin fot inom detta åt det hemlighetsfulla broderskapet, frimurareorden, oljost helgade område. Men välviljan hade för denna gång för tjusta blickar öppnat en terra incognito, där det i sanning var godt att vara.
Hvilka ljuseffekter, hvilka sagostämningar! Bland yppig grönska och i rikt svällande buskager skimrade de kulörta lyktornas blida ljus, Längre bort mellan gångar och gröna löfhvalf låg kvällens skymning, mild och vän, skönt genombruten af glittrande stjärneljus. Och bredvid låg drömmande den allvarsamma ruinen, medan lyktornas dämpade ljus irrade skyggt af och an mellan harmoniskt sköna pelarrader och förvandlade den öde helgedomen till en sagans andeboning, En liten klooka klingar, och kring de under ett sekelgammalt väldigt valnötsträd dukade borden med förfriskningar samlar sig deltagarnes stora skara.
På en provisorisk talaretribun framträder stadsfullmäktiges ordförande kronofogde Aug. Bokström och hälsar gästerna välkomna.
Han erinrar om, hurusom samhället i dessa dagar har glädjen hos sig som kära gäster se talrika deltagare i de kurser för fortsatt vetenskaplig utbildning, som med landstingets medverkan nu för första gången kommit till stånd på vår ö. Samhället hade önskat att i någon form gifva uttryck åt sin högaktning och sympati för dessa gäster och för deras stora och sköna lifsäppgift. Formen hade blifvit denna fest, engel till sin form men bjärtlig till sin mening.
Tack vare de frisinnade styresmännen för det samfund, hvilket äger denna trädgård, hade det gifvits tillfälle att få vistas på ep mark, som eljest ej är för allmänheten tillgänglig. Och så äro vi, sade tal., samlade här i den forna härliga klosterträdgården, som med sin yppiga vegetation sluter sig till det gamla dominikanertemplet, hvilket, då det stod i all sin glans och prakt, manade fädren till bön och andakt och lärde dem den gamla gutalagens första, stora bud: »Förneka hedendomen och bifalla kristendomen», och som änou vittnar om kraften af våra förfäders trosnit, men äfven om förgängligheten at all jordisk storhet, klokskap och kraft. Jag hälsär eder, slutade tal., samt och synnerligen hjärtligt välkomna.
Knappt hade talarens sonora stämma tystvat, förrän från templets dunkel och från trädgårdens gömelen färgade eldflammor sprungo fram. Och medan från tempeltinnar och gröna snår ljuset flammade och lyste, klingade från en dold manskör — hvari sångsällskapet N, N bildade hufvudstommen — tonerna af den tfriska, förtröstansfalla sången
»Härliga land,
frihetens stamort på Jorden,
hell dig, du drottning i Norden!
Fädornosland, födersenland!»
Sången tystnar, eldarne falna ner, och åter dväljas skarorna i denna stämningsfulla, obestämda belysning, som af dem alla så rättvist beundras. Men åter klingar klockan. Stiftets grånade schef, biskop von Scheele beträder tribunen. Alla lyssna med spänd uppmärksamhet till den freidade vältalarens ord.
Han går i minnet tillbaka till en blid sommarafton, som han för fem år sedan tillbrakte vid Chatauqua-sjön, på andra sidan af vårt jordklot, en afton lika fager som denna festafton. Där, på den platsen, var det som idén till de feriekurser, som numera hvarje år anordnas på många ställen i vårt land, väcktes till lif. Och under den fagra aftonens stjärneljus, då som nu vid kulörta lyktors sken, samtalades om den stora, nya tanke, som brutit fram under namn af föreläsningar, och som sedan under detta namn blifvit känd öfver hela världen. Under detta samtal vågade jag knapt, sade tal., uttala de underliga tankar som rörde sig i mitt bröst. Jag tänkte på en anvan plats, där solen — liksom vid Ohatauqua — speglade sig i ett vidt vatten och där det fans minnen af en stor, en härlig forntid — mitt gamla kära Gotland; jag önskade få upplefva den stand då äfven där idén med Chatauqua-föreläsnin garna blefve förverkligad. Denna tanke hade sedan dess varit talarens käraste, och nu har den förverkligats, harn djärf den än kunnat förefalla.
I tankedigra, minnesvärda ord framhöll tal. vidare feriekursornas ofavtligt stora betydelse för dem, hvilka de närmast äro ämnade för. Lyckliga de, som hos sig fått väckt begäret efter ljus, mera ljus. Dessa kurser hafva ett stort, ett ädelt mål.’ Och i sanning — det vore underligt, om man ej skulle sätta stora mål, då man har ett hem så skönt, så tritt som Sverige och Gotland. Särskildt kunna Gotlands söner vara stolta öfver sitt hem de kunna visa på minnen, ärorika som få, på makt och välde till lands och vatten, på upplysta lagar och på poesifylda sagor och sägner. Skulle ej sådana minunen, förbundna med en omgifvande skön natur och med det sublima intrycket af det fritt svallande hafvet, kunna skapa sinne för den tanke, som i feriekurserna fått ett uttryck.
Sedan talaren än vidare påvisat kursernas djupa innebörd äfven i fosterländskt afseende, i det att de-skapa män, som om faran hotar, skola kläda blodig skjorta för hem och härd, och förvägra flenden att — trots hvad olycksprofeter just i dessa dagar vilja påstå — taga en tam af vårt fria, sköna fosterland, slutade han sitt eldiga, kärnfriskt fosterländska tal med ett lefve för det vetandets ljas som bär lif och kraft i sig, med en förnyad välkomsthälsning till kursdeltagarne och med nedkallande af Guds välsignelse öfver dem.
Det var nog mera stundens stämning än ett förut uppgjordt program som bjöd sångarena att efter talets slut låta tonerna af »Hör oss, Svem» friskt och kraftigt ljuda i kvällen.
Man spridde sig nu för en kort stund i den lummiga trädgården för att samspråka och beundra de briljanta ljuseffekter, som åstadkommos genom inuti ruinen och från olika platser i trädgården afbrända bengaliska eldar.
Så äskas åter tystnad — borgmästare Een tager ordet.
Tal. erinrade att börja med om de många epokgörande uppfinningar på alla områden, som blifvit gjorda under vårt nu snart tilländagångna århundrade, uppfinningar hvilka delvis förr ansågos falla utom området för det praktiskt möjliga. Nu kan man ju fråga, om alla dessa framgångar förmått göra människan lyckligare, förmått föra mänskligheten framåt till det goda, sanna och sköna. Svaret härpå måste utfalla olika efter olika världsåskådning. Men hvilka fel och lyten vår tid än bar, är det dock visst, att det gifves många exempel på djupsinnigt arbete och på ädla krafter, som vigt sig åt ljusets tjänst. Och det måste vara så, om åu gifves en världsplan, som för mänskligheten frumåt och uppåt.
»Ljus, mera ljust» voro skalden Goethes sista ord. Och dessa ord: »ljus, mera ljus, ljus åt alla», de utgöra äfven den vackra devis, som står ristad på den fana, hvarunder stora andar kämpa för ljus och sanning. Och vi kunna i dessa dagar glädja oss åt, att en trupp af dessa kämpar styrt sin kosa till vår ensliga ö. Hit har anländt en skara allvarliga män och kvinnor att ägna sig åt ljusets tjänst. Och här uteås i dessa dagar kunskapsfrön, som tacksamt mottagas af män och kvinnor, hvilka sedan skola utså dem på folkskolanvs vida tegar.
Tal. bad festdeltagarna att förena sig med honom i att ägna en liflig erkänsla, ett hjärt ligt tack åt de såningsmän, som här, åsidosättande den hvila de så väl kunnat behöfva ander sommarens solvarma dagar, offra tid och krafter på att hålla lärorika och bildande föreläsningar vid årets feriekurser. I detta tack ianeslöt han äfven professor H. Hjärne; hvil ken äfven var såsom inbjuden vid festen närvarande — emedan han var den man, som i vårt land föret väckte till lif och förverkligade tanken på feriekursers anordnande.
Talet beledsagades af ett kraftigt trefaldigt burra, hvarpå sångarna sjöngo Vårt land.
Strax därefter äskades ljud för folkhögskoleföreståndaren Teodor Holmberg från Tärna, som bekant en af föreläsarne vid kurserna.
Han besvarade närmast hälsningen till föreläsarena och tackade å egna och andras vägnar för den hedersbevisning som kommit dem till del, samt försäkrade att det var dem alla en glädje och en heder att få föreläsa vid kurserna, Han uttryckte vidare sin glädje öfver att hafva fått komma till denna sagans och minnenas ö, samt erinrade om, hur Valdemar Atterdag en gång kom och brandskattade vår stad och vår ö samt drog dädan. med deras skatter, hvilka dock hafvet sedan slöt i sin famn. Men Gotland kunde han dock ej bortföra. Väl slets det för en tid från Sveas bröst, men Svea återbördade snart sitt barn, och så länge ett Sverige finnes, skall — så hoppades tal. — Gotland glänsa som den fagraste ädelstenen i dess härliga kungakrona.
Han slutade med att uttala den önskan, det Gotland och Visby måtte gå till möte en framtid, lika lycklig och ljus, som deras forntid varit stor och ärorik.
Ytterligare hurrarop och glans från eldarne.
Å kurs- och festdeltagarnes från Gotlands Jandsbygd vägnar framförde skoll. K. Pettersson, Västergarn, i ett kraftigt och sympatiskt anförande ett tack för dem visad välvilja och gästfrihet, och kyrkoherde Rosenqvist från Södra Vi framförde deltagarnes från fastlandet tack.
Härmed var talens långa rad förbi, och deltagarne samlades inne i ruinen, där en del vackra sångnummer utfördes.
Först utfördes några stämningsfulla manskvartetter af sångsällskapet N. N. och därpå sjöng fröken Svenborg Enequist med klockren stämmg och ädelt föredrag Gounods »Ave Maria» Fröken Ina Laurin sjöng därpå känsligt och fint »Stjärnklart» af Josepheon, som bisserades. Följde så en duett af Myrberg, lika charmant till innebåll som utförande, mellan fröken Enequist och direktör Lambåre. Fröken E. sjöng därpå »Maanestraaler» af Kjerrulf, hvarefter N. N. med ytterligare några kvartetter afslöt den musikaliska underhållningen, hvars samtliga nummer mottogos med det lifligaste bifall.
Mellan numren afbrändes bengaliska eldar, hvilka åstadkommo underbart sköna ljuseftekter mellan hvalf och pelare och väckte åskådarnes förtjusning, hvilken tog sig uttryck i lifliga applåder.
Detta var den ljusa, glada testens sista del, och skarorna troppade härpå så småningom af, förvisso medförande ett angenämt intryck från sammanvaron med vänner och yrkeskamrater på en naturskön och af minnen och sagostämningar omsväfvad plats.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Augusti 1898
N:r 126
