höll i onsdags afton sitt årsmöte i domkyrkans sakristia i närvaro af rätt många föreningsmedlemmar och andra intresserade.
Vid mötet föredrogos års- och revisionsberättelserna, af hvilka bl. a. framgick att den föreningen tillhöriga hushållsskolan undor året haft 8 elever. Tre hafva under året afgått och hafva 3 nya i deras ställe antagits. En del af året har föreståndarinnebefattningen vid skolan upprättbållits af fröken Gyllensköld samt senare delen af året af fröken Fougstedt som f. n. innehar befattningen.
Af revisionsberättelsen inhämtas, att föreningen tillhöriga inventarier betinga ett värde uppgår af kr. 2,934:22 och fastighetens värde till kr. 18,242:46. Tillgångarna hafva under året ökats med kr. 220:14, och behållningen vid årets början var kr. 1,032:19. Inkomsterna under år 1896 uppgingo till kr. 9,106:71, hvaremot utgifterna belöpte sig till kr. 9,475:47. Behållningen vid årets slut var kr. 663:43. Ansvarsfrihet för det gångna året beviljades styrelsen på revisorernas hemställan.
Till revisor valdes jägmästare Sylvan och kamrer J. E. Ihre med läroverksadjunkten K. Johansson som suppleant.
I styrelsen skedde ingen förändring då ingen af dess medlemmar var i tur att afgå.
Sedan dessa ärenden undangjorts, vidtog diskussionen öfver de till mötets behandling uppstälde frågorna.
Första frågan var: «Intaga man och kvinna någon principielt skiljaktig ställning med hänsyn till sedlig renhet?»
Frågan inleddes af borgmästare Hen som i ett intressant föredrag skärskådade frågan från dess olika synpunkter, och till sist kom till den slutsatsen att den samma kunde besvaras med nej, ur såväl religiös som sedlig synpunkt. Och till samma ståndpunkt kom inledaren äfven vid frågans bebandling från den mera konventionella sidan.
I frågan yttrade sig, utom inledaren, biskop von Schéele och d:r Norelius.
Den andra frågan, som inleddes af biskopen, lydde: »Hvilken uppgift för kristlig diakoni är den vigtigaste, på samma gång som kanske den mest förbisedda?»
Efter en sakrik utredning af frågan kom inledaren till den åsigten att den s. k. barnkrubbeverksamheten vore den form af kristlig diakoni som är den vigtigaste. Men vigten af denna verksambet har i vårt samhälle bittills alldeles förbisetts, ja de flesta hade icke ens en gång tänkt på att denna form af kristlig diakoni verkligen existerade. Så borde emellertid, enligt inledarens åsigt, icke längre få förblifva. Och biskopen förordade igångsättande af en barnkrubbeverksamhet med mönster från andra platsers institutioner af samma art. Vid barnkrubban, som skulle stå under öfverinseende af dertill lämplig och kompetent persoa, skulle antagas unga flickor, hvilka till sin uppgift finge att vårda och tillse barnkrubbans små skyddslingar, På detta sätt kunde dugliga och pålitliga barnflickor utbildas och finnas att tillgå för familjer, hvilka sätta värde på att få lämpliga och! pålitliga tjänare i hvilkas händer barnen kunde anförtros.
En stunds diskussion öfver frågan uppstod, och tycktes de i den samma uppträdande talarne icke i allt vilja dela biskopens åsigter i ämnet.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Till sist höll stadsmissionär K. Thelander i domkyrkan ett sedlighetsföredrag öfver 3 Mos, 11:44,45.
Föredraget inleddes och afslutades med bön och psalmsång.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Febuari 1897
N:r 31
