Etikett: Visby

blifva upptäckterna allt talrikare. För några år sedan påträffades, som bekant, i en grotta, »Stora Förvar» å Stora Karlsö, synnerligen märkliga fornlemningar från stenåldern. Grottan, hvars nära 4 m, mäktiga kulturlager från denna tid fullständigt undersökts af doktorerna Hjalmar Stolpe och L. Kolmodin i Visby, hade under en längre tid varit af menniskor använd till bostad, såsom framgick af, förutom olika slags sten-, ben- och hornredskap, den stora mängden djurben samt de på olika djup befintliga primitiva eldstäderna, bestående af hällar och i krets lagda stenar, som äro svärtade af sot. Doktor Stolpe har konstaterat, att flere hålor i kalkberget å Stora och Lilla Karlsö innehålla fornsaker och sålunda i gamla tider användts som bostäder. Hillills har dock endast Stora Förvar blifvit utgräfd.
Medan ännu undersökningen af denna pågick, anträffades en liknande stenåldersboplats på själfva Gotland, i dess sydliga del.
Fornlemningen, belägen på gränsen mellan Hafdhems och Näs socknar, å ägorna till hemmanen Burge i den förstnämda och Rangsarfve i den senare socknen, samt genomskuren af den s. k. västra landsvägen mellan Hablingbo socken och Burgsviks hamn, är nu genomgräfd och undersökt af folkhögskoleföreståndaren kand. Hans Hansson, hvilken äfven om sina forskningar utgifvit en af belysande teckningar af gjorda fynd åtföljd berättelse, hvari han till sist sammanfattar sina slutsatser sålunda:
Af de fornsaker, som denna undersökning bragt i dagen, synes att stället någon tid varit boplats för människor,; som där kvarlämnat oanvändbara rester efter sina måltider, eldstäderna, där dessa anrättats, söuderbrutna och bortkastade redskap, vapen och husgeråd samt ett och annat oskadadt föremål, som tappats bland affallet. Såsom jag förut an tydt, är det troligt, att platsen ej varit en blott tillfällig bostad, utan att inbyggarne där haft sitt stadigvarande hemvist under någon längre tid. För min del är jag böjd för den åsigten, att de ganska länge varit där bosatte, ty i annat fall skulle ej en sådan mängd af t. ex. lerkärlsskärfvor hunnit hopas. Dessa måste anees representera åtskilliga hundratal lerkärl. Om: min nyss uttalade förmodan är riktig, att hvarje eldstad hat motsvarats af en hydda, kan man däraf också sluta till det antal familjer, som bildat det lilla forngotländ ska kustsamhället, Kanske bortåt ett halft tjog. Och då man väl på den tiden ej på en gång hade någon större samling af husgeråd, torde en rätt lång tid behöfts för >konsumtion» af så pass mycket lerkärl, för att nu icke tala om andra saker. Mot en längre tids vistese där skulle möjligen kunna tala fornsakslagrets ringa mäktighet i jämförelse med det flere meter djupa kulturlagret i Stora Förvar; men man måste då också jämföra ytvidden, som här är ofantligt mycket större än där i den trånga grottan. Det finns sålunda goda skäl, som tala för den me ningen, att platsen varit befolkad under någon längre tid, åtminstone åtskilliga år. Att bebyggarne varit ett folk, som ännu stått helt och hållet på jägareus och fiskarens ståndpunkt, framgår af de gjorda fynden och blir ytterligare bekräftadt, därest en fullständigare nudersökning af djurbenen konstaterar frånvaron af alla våra vanliga husdjur med undantag af hunden.
Den mesta födan hämtades ur hafvet, som vid den tiden helt säkert gick ända upp till boplatsen. Med ljuster, krok och nät fångades fisk; med den flintspetsade pilen dödades sjöfågeln; med spjut och harpun anföllos sälarne, som säkerligen förekommo synnerligen talrikt. Ännu dag bedrifves vid kusten af Näs-borna »kutskytte». För att skaffa omväxling i matsedeln jagades skogens djur, bland hvilka vildsvinet var en farlig motståndare men också gaf den läckraste steken, Stundom lyckades man måhända fälla ett skogens högdjur, en svåtlig älg, som förutom kött till föda fick lemna sin pels till kläder, sina ståtliga horn till spjut- och harpunspetsar.
Så kommer den frågan: Hurlång tid har förfintit, sedan Gullram (slättens namn) var uppehållsort för dessa människor, som sakuade all kännedom om metallers bruk? Svaret på denna fråga torde ej med någon större grad af säkerhet kunna gifvas örrän flere dylika boplatser blifvit på Gotland funna och undersökta samt geologien lyckats någorlunda exakt bestämma den tid, som där åtgått för landhöjningen från det s. k. Litorinahafvets maximinivå till den nuvarande nivån. Enligt docenten H. Munthe, hvilken godhetsfullt lämnat mig en del upplysningar i denna fråga, ligga de högsta Litorina-strandvallarna på södra Gotland (i Hafdhem) på cirka 15 meters höjd öfver nuvarande hafsnivån. Under det sannolika antagandet, att det högsta Litorinagru set på Gotland tillkommit samtidigt med det högsta gruset af samma slag i Norrland, blir den tid, som åtgått för landhöjningen inom båda dessa områden lika lång. Antages vidare, att höjningen under hela tiden varit densamma som nu — den nutida höjningen är för Norrland känd —, skulle man för hela höjningen få en tid af 8,000 år, med en sekulärhöjning för södra Gotland af 17 cm. Då Näs-fyndorten, som förut är nämdt, ligger omkr. 11 m. öfver hafvet. skulle enligt denna beräkning en tid af 6,000 år hafva erfodrats för fyndortens höjande till dess nuvarande nivå. Denna siffra förefaller kanske mången alltför hög — och möjligtvis är den äfven så —; men jag vill dock erinra om en åldersuppgift i fråga om de af doktor Wibling undersökta stenåldersboplatserna i Blekinge. Jag har den visserligen endast efter en tidningsnotis, men antar denne varaungefär riktig. Genom beräkningar, liknande de förutnämda, men, som det tyckes mig, något mera exakta och bindande, har doktor Wibling kommit upp till en ålder af 10,000 år för dessa fornlämningar. Har Blekinge varit bebygdt så länge, kan nog Gotland hafva fått sina första invånare för 6,000 år sedan.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 Juli 1897
N:r 114