En insändare i Sv. Db. skrifver:
Genom pressen har i dagarna gått en intressant notis under rubriken: Hvad de tyska rekryterna veta om Bismarck. En tysk officer hade frågat 66 rekryter hvad de visste om, Bismarck. 22 visste intet, en trodde att han bodde Paris etc. ete. Denna notis erinrar om följande:
Vid beväringsexercisen vid ett svensktlandtregemente för ett par år sedan frågade löjtnanten: »Hvad heter vår kung?»
En god del af plutonen såg konsternerad ut. – Somliga försökte med ett blygt: »Gustaf», majoriteten af bondynglingarna bestämde sig dock för Oskar. »Nå, än drottningen, hvad heter hon?» Tjuguettåringarne blomman af folket med världens bästa folkskola, togo sig en lång funderare. Några föreslogo Ulrika Eleonora. — Det låter som ett skämt, men så gick det till där. Man behöfver ej påpeka att läs- och skrifkunnigheten var så klen, att man kände sig betydligt skeptisk motstatistikens vackra omdömen.
Härom dagen omtalade en person, som nyligen besökt Visby, att han påträffat en del folkskolebarn lekande vid stadsmuren och då frågat dem, om de hört om Visbys eröfring af danskarne under Valdemar Atterdag. Ingen hade hört om deras stads eröfring eller kände det ringaste om Visbys största minnen.
Då frågade samme person dem om Jeriko och dess murar, och nu kunde alla berätta den märkliga händelsen.
Ofvanstående fakta peka på ett rent af förfärande missriktning i vårt folkskoleväsen och väl vore, om man i stället för att lyssna till öfverdrifvet smicker från allt för lätt af ytan (d. v. s. ståtliga skolhus och utmärkt skolmateriel) bedragna främlingar i tid insåge att våra folkskolor ännu ej, trots lofvärda ansträngningar, till följd af slentrian och pedantiskt rabbel kunna meddela de elementära kunskaper man mäste fordra af hvarje svensk.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 November 1897
N:r 176

