Etikett: Visby

med Visby stads- och landsförsamlingar hålles i domkyrkans sakristia måndagen den 29 innevarande Nov. kl. 6 e. m., då följande ärende förekommer:
De icke klagandes hörande rörande redaktör A. Sandbergs öfverklagande af kyrkostämmans beslut den 25 sistlidne Oktober, hvad angår beviljande af 200 kr för presterligt biträde åt pastor.
Handlingarna i detta ärende äro för de icke klagande tillgängliga i pastorsexpeditionen trån och med fredagen den 26 innevarande November kl. 9—10 f. m.
Visby i Pastors-Expeditionen den 20 Navember 1897.
ORDFÖRANDEN.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 November 1897
N:r 184

Vid resa från Visby till smeden Gustafsons i Vesterhejde måndagen den 22 dennes förlorades ett paket, innehållande grå mattvarp samt hvitt och kulört tyg. Rättsinnige upphittare torde inlemna det till Gustafsons eller J. O. Petterssons filial, Söderport.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

Det är icke ofta ett fartyg, hvilket är så »berest», att det gjort en världsomsegling, besöker Visby hamn. Och än mera sällsynt är det väl, att vi få påhälsning af en «skuta», som gjort en sådan långtur ett par, tre gånger. Något sådant har aldrig förr inträffat, och det är alltså med en sällsynt nyhet »Alle handa» i dag kommer till sina läsare, då den berättar, att i Visby yttre hamn f. n. ligger ett fartyg, hvilket gjort minst två turer kring jorden, besökt alla dess haf och fört frakt till och från hamnar i jordens alla fem världsdelar.
Herrskapet antager förmodligen nu, att det frejdade fartyget är ett ståtligs tremastareskepp med väldiga dimensioner; men så är alls icke förhållandet. Fartyget är en medelstor, smäcker och kraftigt bygd skonare med det gudomliga namnet »Oden». Och f. n. lastar »Oden» trävaror här för befraktning på England.
Fartyget är svenskt — hemmahörande i Oskarshamn — samt bygdt därstädes år 1878, alltså ett rätt gammalt fartyg. Det äges af kapten Hagström i Oskarshamn. Utom »Oden» äger denne man fyra andra s. k. «långvägstradare», d. v. s. fartyg, som segla på främmande haf. Alla dessa fartyg äro goda seglere som haft den bästa segeltur en redare kan önska sig — endast ett af dem har på gamla dagar börjat att »krångla» litet. Det är ett år 1874 bygdt fartyg, hvilket förr varit mycket »turligt» men som nu de fyra sista åren i regel haft ett missöde per år. Nu senast seglade det i Kattegat öfver en fiskare.
»Oden» är det af »långtradarne» som haft bästa turen både med väder och vind och har det alltid haft fina frakter.
Dess manskap består af 7 personer och det mäter 169,31 registertons.
Och nu några ord om »Odens» resor på de skilda hafven.
Uppgifterna, som vid ett besök om bord lemnades oss af fartygets befälhafvare, kapten Lindström, stämma alla öfverens med skepps: journalens uppgifter. Kapten L. syntes vara en ovanlig skeppare. Han hade icke alls den fula ovanan att vilja drifva i tidvingsmän, som komma för att intervjua, en massa lögnaktiga historier, såsom andra skeppare så gerna vilja. Hade han en uppgift, som han mis tänkte kunna låta osannolik, så sade han genast:
— Förresten kunna vi se det i journalen. Se, här står det!
Och journalerna kunde han på sina fem fingrar, både dem, som han själf fört och dem, som hans företrädare på skutan upprättat. Han tyckte om sin skuta, kapten Lindström: — Ja, en docka är hon, en riktig vindthund på hafvet — sade han förnöjd.
— Har hon gjort någon särskildt snabbresa? — frågade vi.
— Ja, många, herrn. Det är så vanligt, att hon gör snabba resor, att jag icke just vet någon särskild resa som kan framhållas. Ett bevis på, att skutan är god må välligga däri, att hon ännu, trots sina 19 år, har tre år i franska Veritas.
— Det var ju charmant! — försäkrade vi, fast vi i vår okunnighet icke begrepo det fina i att ha »tre år i franska Veritas». Men något fint är det väl i alla fall, eljes hade nog icke kapten L. talat om det.
— Jo, jag skulle tro, att det är charmant — genomälde han emellertid. — Jag har under de år jag haft skutan ännu icke sett någon segla om henne. Och en gång har hon satt rekord för segling på främmande arvatten — det stod omtaladt i alla stora handels-och sjöfartstidningar.
— När jorde Oden sin första långtur?
— Det var under de för:ta två eller tre åren. Hon gick då mellan Vestindien. och Europa samt sedan från Antwerpen till Australien flera gånger. Under fera år har hon gått med kustfrakt på Australiens och Ostafrikas kuster samt ätven på amerikanska kuster.
— Hur lång var längsta bortvaron?
— Sju år. Det är i år första året Oden går på kortare resor i inhemska eller europeiska farvatten.
Efter sjuårsturen, då den första världsom lingen fullbordades, gick fartyget från Au stralien till San Fransisco och därpå en tur mellan Nya Zeeland och San Fransisco. Det var på den turen hon satte sitt snabbseglingsrakord.
— Hur låvga hafva de ordinära resorna i regel varit?
— Mellan ett och två år.
— Hvilka frakter har fartyget iregel haft?
— I början, innan de stora lastångarne kommo, användes hon för socker- och kaffetrakter,. Till Afrikas kuster har det vavligtvis fört sådana förnödenheter, som Afrikas svarta söner behöfva, sedan den gryende civilisationen börjat öka deras anspråk. TI regel har man vid resor af sådant slag haft returfrakter af landets produkter.
— Men fraktfarten har väl ej varit.alldeles oafbruten. Fartyget kar väl behöft reparation?
— Ja naturligtvis. Men i fjor var det dock första gången skutan låg stilla under vintern för reparatiou. Han fick nytt däck då.
— När och hvart företogs den senaste långturen?
— Det var i förrårs och i fjor. Då gick hon från Oskarshamn till Liverpol, därifrån till Gibraltar för att lasta salt, Därpå gick hon till Rio Grande med last af torkadt kött — så till Panah i Karaibiska hafvet, till S:t Croix i Vestindien för att lasta kokosnötter. Med denna läckra last togs färden till London, därifrån gick resan till Köbenhavn och så hem till Oskarshamn.
— Har skutan någou gång varft ute för någut svårare missöde?
— Nej, aldrig hvad jag vet. Som sagdt, hon har haft god tur, den skutan.
— Någat öfventyr har den väl ändå haft,
Kaptenen log. Han företod att undertecknad gerna ville ha något »saftigt» att afsluta intervjuen med.
— Jo, åja … sade han. — Något spektakel har den väl varit ute för — men inte något så särdeles anmärknivgsvärdt. Så hände t. ex. en gång, sedan jag kom ombord, att … ja det kan göra detsamma.
— Nej berätta!
— Jo, det var på min första resa med henne till Kingslyne i England. Vi lågo i K. då ett förfärlig åskväder bröt lös. Jag har varit med om åskväder i tropikerna — men detta var det värsta jag varit ute för. Jag vågade ej gå och lägga mig — något kunde ju hända. Bäst som jag så satt, kom en skräll och en stöt så att jag for af soffan — ja jag satt just, där herrn sitter nu, och trillade på magen på golfvet … På morgonen, då ovädret var öfver, funno vi att åskan splittrat toppen på stormasten så att den såg ut som en kvast. Knoppen var klufven midt i tu — den ena halfvan låg kvar på däck och den andra hade farit om bord på en bred vid liggande dausk skonare. Man behöll den halfvan som ett minne af Odeus stormast och af »Thors bockar».
Vi sågo misstrogna ut, när historien var färdig. Det såg kaptenen och småleende gick han till ett litet skåp.
— Se här — sade han — är den halfvan af knoppen som blef kvar. Den här mässingringen satt äfven därpå. Herrn ser, att den varit försatt i smältande tillstånd af blixten.
Vi sågo och trodde.
— Skutan har haft sju kaptener före mig; jag är den åttonde. Vill herrn veta namnen på dem så hette de Pettersson, Rive, Danielsson, Svensson, Johanssou, Hallström, Bökman och så jag, Lindström.
— Tack, kapten Lindström — sade vi och skakade en redlige sjöbjörnens hand till afsked.
— Tack själf för titten.
— Det var så sant — en sak till: hur finner ni Visby hamn.
— Inte vill jag just berömma den, inte — den är tämligen förarglig. Har nu varit här tre gånger, men kan inte riktigt »ha» mig här.
— Tack då. och farväll Lycke på reijsen, kapten. Det blir ju bara till England nu?
— Ja, men sedan kan det nog blilångtur.
— Jo, jo — skutan har det taget, hörjag.
Ja, lycka då till i dubbelt mått! Bär Sveriges sjömansära öfver hafven och visa, att vikingalynvet fins kvar i de gamla vikingars land.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

har ångf. Gotland gjort hit från Kalmar för att åter komma in i sina turer, hvilka af de senaste dagarnes oväder blifvit rubbade. Ångaren hitkom i dag vid 11-tiden medförande last, post och passagerare. Hvart Gotland härnäst skall gå är ännu icke bestämdt.
— Ångf. Tjelvar anlände till Norrköping kl. 12 i natt.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

i domkyrkoförsamlingen har i första rummet uppförts t. f. klockaren O. Bergström och i andra rummet klockaren och organisten, skoll. J. O. Johansson från Sevalla, Vesterås stift. I tredje rummet har ingen uppförts, emedan sökandena Svensson och Engqvist förklarats inkompetenta.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

Med last af fotogén, stenkol och koks har skon. Laurentius, kapten Olsson, ankommit hit från Stockholm.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

Befälhafvaren å i Visby hemmahörande briggen »Svante», kapten Högstadius, hade, skrifver Sundsvalls-P:n, till åtal anmält ombord å fartyget anstälde matrosen Dahlgren, kocken Albin Pettersson och jungmanen Hj. Eriksson för det de natten före förra tisdagen under den då rådande orkanlika stormen i samråd sökt och delvis lyckats sönderskära en större kabel, med hvilken fartyget var fastgjordt akterut vid en dykdalb i närheten af Hörningsholms sågverk.
Enligt kaptenens påstående var afsikten med deras förfarande att få fartyget vrak för att därigenom blifva fria från sin tjänst. Kaptenen uppgaf äfven, att, om dådet lyckats, hade »Svante» ovilkorligen drifvits ned på en i lä om densamma liggande ångare »Nicander» och möjligen ryckt äfven denna med sig ned på ett strax bakom varande grund.
Då saken i lördags var före inför rådhusrätten i Sundsvall, förnekade sjömännen hvad som lades dem till last. I följd af bristande bevisning blefvo de äfven frikända.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

Visby handels- och sjöfartsnämd har afgifvit yttrande öfver det betänkande, som uppsatts af de af k. m:t därtill utsedde sakkunnige personer beträffande ändringar i stadgandena i k. förordningen angående hvad i afseende å passagerareångfartygs bygnad, utrustnipg och begagnande bör iakttagas. Ändringarna röra sig om de räddningsinrättningar och eldsläckningredskap, hvilka ångfartyg under resor med passagerare böra medhafva, och nämden anför i frågan följande:
Att börja med hafva de sakkunnige satt i fråga lämpligheten att till efterrättelse påbjuda särskilda bestämmelser i förenämda afseende i form af kungörelse innan ny författning utarbetats. Nämden, som ingalunda underskattar vikten af nya och mera omfattande bestämmelser i fråga om räddnings- och eldsläckningsredskap å passagerareångfartyg, hyser dock tvifvel huruvida icke i sammanhang därmed hela den åsyftade k. förordningen bör omarbetas.
Nämda förordning synes nämligen, enligt nämdens förmenande, vara i behof af sådan omarbetning i flera afseenden. Särskildt anser nämden, att det i den i förordningens 1 § förekommande klassindelningen af passagerareångfartygen borde företagas någon ändring. Första klassen omfattar, som bekant, sådana fartyg som begagna alla farvatten, under det andra klassen omfattar sådana, som på en sträcka af högst 71/2 geografiska mil gå utanför öppen kust eller utoraskärs, Det har synts nämden som om ett stadgande, hvarigenom t. ex. fartyg, hvilkas gå endast på sådana farvatten som sträckan Landsort Visby, skola, i fråga om utrustning m. m. likställas med fartyg, hvilka få trafiken världshafven, vore tämligen oegentligt. En klassindelning af passagerareångfartygen, afseende en delning af första klassens fartyg, är enligt nämdens åsikt ovilkorligt af behofvet påkallad.
Med afseende på det nu föreliggande förslaget ha de sakkunnige uppgifvit, att det utarbetats efter mönster från liknande bestämmelser i England och Tyskland. Härvid anmärker nämden, att det måste tagas i betraktande, att föreskrifterna i dessa länder gälla passagerareångare, hvilkas högsta medgifna passagerareantal är beräknadt efter antalet liggplatser och andra bekvämligheter, hvartill kommer, att det öfvervägande flertalet af dessa ångare äro oceangående och sålunda arbeta under väsentligt andra förhållanden än våra kust- och skärgårdsångare. För många af de ångare, som nu räknas till första klassen, flir det säkerligen förenadt med afsevärda svårigheter att bereda lämpliga och lätt tillgängliga platser för alla nu föreslagna redskap, och man synes verkligen med fog kunnpa fråga: hvar och hurudan plats på däck blir tillgänglig för passagerarne och deras effekter, sedan alla lifbälten, lifbåtar och andra båtar, pumpar med slangar, assuranssprutor, pytsar etc blifvit placerade på för dem lämpliga, lätt tillgängliga platser?
Föreskriften om pumparne på första klassens ångfartyg anser nämden för fartyg, som endast trafikera Östersjön, kunna modereras så, att pumpen bör lemra minst två gånger så mycket vatten som under vanlig gång erfordras till ångpannans matande. Bestämmelsen om två slangar synes vara afsedd att möjliggöra pumpens användning samtidigt på båda däcken. Nämden anser, att en slang, förvarad på lämplig plats och lätt åtkomlig för ankoppling till båda förskrufningarna, skulle vara fullt tillräcklig.
I fråga om stadgandet för fartyg af de tre första klageserna, att de skola medföra assuranssprutor, en af lämplig storlek vid hvarje nedgång uti salong eller hytter, hvilka sprutor alltid skola hållas fylda, enhvar med m’nst 20. li er vatten, anmärker nämden, att nedgångarne i fråga på de ångare, som trafikera våra kuster, icke utan obehag tåla belamring af så pass skrymmande pjäser. Detta slags sprutor komma dessutom lätt i olag och bli sänvänd bara genom af vattnet uppstående rost och äro i sjögång då de äro fylda med vatten, synnerligen opraktiska. Enligt nämdens åsikt vore det därför fördelaktigare, om fartygen försåges med färre assuranssprutor, men i stället med ett större antal vattenpytsar än som enligt förslaget skulle föreskritvas Pytsarne äro nämligen hållbarare, deras användning förstås af alla och de kunna vid behof genast fyllas med vatten från flera håll.
Med afseende på förslaget. att fartygen skola medföra ett visst antal lifbojar, beräknadt efter fartygets bruttotontal, anmärker nämdef, att lifbojar äro låugt mera praktiska än lifbälten men finner det ej vara lämpligt att göra bojarnas antal beroende af fartygets drägtighet. Lämpligast anser nämden vara att bestämma bojarnes antal i förhållande till det högsta antal passagerare fartyget har rätt att medföra, t. ex. 5 eller 6 proc. af sist nämda antal.
Mot det föreslagna stadgandet om medförande af lifbälten gör nämden den anmärkningen, att det bestämmer för litet antal dylika bälten för de at passagerare mest använda båtarus och för många för de minst trafikerade. Nämden föreslår att det för endast Östersjön trafikerande ångare må stadgas att lifbältenas antal på dem skall bestämmas till hälften af det högsta antal passagerare som får medföras å fartyget.
I anlednivg af det föreslagna stadgandet med afseende på båt, som är anbragt under däfvertar med anhuggna taljor, att undre taljblocken ej må vare försedda med hakar, anför. nämden, att det synts densamma icke vara lämpligt att i författningen inrymma ett sådant förbud, då en snabbt och säkert verkande anordning för båtars sjösättning ännu torde få anses som ett icke löst problem och möjligheten för dess lösning inskränkes genom det föreslagna förbudet.
Utlåtandet har öfversändts till kommerskollegium.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

ha i dagarne vid rifning af det vid Strandgatan belägna s. k. Bohmska huset och vid gräfningar i jorden under det samma blifvit påträffade, Vid det rifna husets södra gafvel synes en fem å sex fot hög väl bibehållen mur af det forna templet, och på dess väl bevarade yta finnas i sten huggna, väl bevarade konsoler. ’Omkring fem fot norr om denna mur har en öppning till en dörr eller ett hvalf påträffats och hörnstenarne såväl som murverket iöfrigt äro väl bibehållna. Utefter det förstnämda murfragmentet leder en ganska väl bibehållen trappa af ston — om den är af yngre datum eller om den tillhört den gamla helgedomen, kunde vi ej vid vårt besök på platsen afgöra. Följer man den blottade södra muren från gatan inåt tomten så långt den sträcker sig, låter allt iakttagaren ana, att muren fortsätter under närliggande hus i riktning mot Späcksrum. Äfven åt gatan i sträckning från söder till norr från den södra muren gå murfragment, hvilka dock äro mindre väl bibehållna och endast delvis eller alls intet blottade. Denna mur synes dock fortsätta ut under gatan samt sedan anknyta sig till en från Strandgatan i riktning mot Späcksrum gående tredje mur. Af den fjärde hafva hittills inga spår anträffats, men verkstälda gräfningar skulle – måhända bringa grunden till kyrkans fjärde mur i dagen — om man nämligen, får antaga att de funna fragmenten en gång tillhört kyrkans yttermur.
Tomten, på hvilket det nu rifna huset stått, synes ha blifvit fyld med sten och grus i en jämförelsevis ny tid; och man har icke långt till det antagandet, att, om denna fyllning under sakkunnig ledning blefve undanskaffad och bortförd, man möjligen skulle göra det intressanta fyndet af den forna S:t Jacobs kyrkas grundmurar, något som ju för forskare skulle ha en stor betydelse.
Under rifningsarbetet ha vidare anträffats välhuggna, bågformiga stenar, hvilka väl en gång haft sin plats i den nu grusade helgedomene hvalf och kryptor. Ett par huggna plattor i intressanta former hafva äfven anträffats.
När det Bohmska huset en gång bygdes, uppfördes det delvis på de då synbarligen i dagen liggande gamla tempelmurarne — man ser nu tydligt hvar dessa senare sluta och hvar husets mindre solidt uppförda murar taga vid.
Då vi togo det intressanta murfyndat i betraktande, berättades för oss af i närbelägna hus boende, att i husets källare eller på dess gård länge funnits en huggen sten, hvars form liknade en dopfunt och i ett af grannhusen finnes en större stenplatta med inskriptioner, men hvilken platta f. n, använde som häll i — ett afträdeshus.
I det gamla husets ställe skall nu på platsen uppföras ett nytt hus, och grundläggningsarbetet därpå har redan börjat. Den gjorda upptäckten torda dock vara af så stort intresse, att antikvitetsakademiens ombud bär först borde taga fyndet i betraktande innan det åter får gömmas undan forskarens och i dylika ting förståendes blickar.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183