Passageraresäkerheten på ångfartyg.

Visby handels- och sjöfartsnämd har afgifvit yttrande öfver det betänkande, som uppsatts af de af k. m:t därtill utsedde sakkunnige personer beträffande ändringar i stadgandena i k. förordningen angående hvad i afseende å passagerareångfartygs bygnad, utrustnipg och begagnande bör iakttagas. Ändringarna röra sig om de räddningsinrättningar och eldsläckningredskap, hvilka ångfartyg under resor med passagerare böra medhafva, och nämden anför i frågan följande:
Att börja med hafva de sakkunnige satt i fråga lämpligheten att till efterrättelse påbjuda särskilda bestämmelser i förenämda afseende i form af kungörelse innan ny författning utarbetats. Nämden, som ingalunda underskattar vikten af nya och mera omfattande bestämmelser i fråga om räddnings- och eldsläckningsredskap å passagerareångfartyg, hyser dock tvifvel huruvida icke i sammanhang därmed hela den åsyftade k. förordningen bör omarbetas.
Nämda förordning synes nämligen, enligt nämdens förmenande, vara i behof af sådan omarbetning i flera afseenden. Särskildt anser nämden, att det i den i förordningens 1 § förekommande klassindelningen af passagerareångfartygen borde företagas någon ändring. Första klassen omfattar, som bekant, sådana fartyg som begagna alla farvatten, under det andra klassen omfattar sådana, som på en sträcka af högst 71/2 geografiska mil gå utanför öppen kust eller utoraskärs, Det har synts nämden som om ett stadgande, hvarigenom t. ex. fartyg, hvilkas gå endast på sådana farvatten som sträckan Landsort Visby, skola, i fråga om utrustning m. m. likställas med fartyg, hvilka få trafiken världshafven, vore tämligen oegentligt. En klassindelning af passagerareångfartygen, afseende en delning af första klassens fartyg, är enligt nämdens åsikt ovilkorligt af behofvet påkallad.
Med afseende på det nu föreliggande förslaget ha de sakkunnige uppgifvit, att det utarbetats efter mönster från liknande bestämmelser i England och Tyskland. Härvid anmärker nämden, att det måste tagas i betraktande, att föreskrifterna i dessa länder gälla passagerareångare, hvilkas högsta medgifna passagerareantal är beräknadt efter antalet liggplatser och andra bekvämligheter, hvartill kommer, att det öfvervägande flertalet af dessa ångare äro oceangående och sålunda arbeta under väsentligt andra förhållanden än våra kust- och skärgårdsångare. För många af de ångare, som nu räknas till första klassen, flir det säkerligen förenadt med afsevärda svårigheter att bereda lämpliga och lätt tillgängliga platser för alla nu föreslagna redskap, och man synes verkligen med fog kunnpa fråga: hvar och hurudan plats på däck blir tillgänglig för passagerarne och deras effekter, sedan alla lifbälten, lifbåtar och andra båtar, pumpar med slangar, assuranssprutor, pytsar etc blifvit placerade på för dem lämpliga, lätt tillgängliga platser?
Föreskriften om pumparne på första klassens ångfartyg anser nämden för fartyg, som endast trafikera Östersjön, kunna modereras så, att pumpen bör lemra minst två gånger så mycket vatten som under vanlig gång erfordras till ångpannans matande. Bestämmelsen om två slangar synes vara afsedd att möjliggöra pumpens användning samtidigt på båda däcken. Nämden anser, att en slang, förvarad på lämplig plats och lätt åtkomlig för ankoppling till båda förskrufningarna, skulle vara fullt tillräcklig.
I fråga om stadgandet för fartyg af de tre första klageserna, att de skola medföra assuranssprutor, en af lämplig storlek vid hvarje nedgång uti salong eller hytter, hvilka sprutor alltid skola hållas fylda, enhvar med m’nst 20. li er vatten, anmärker nämden, att nedgångarne i fråga på de ångare, som trafikera våra kuster, icke utan obehag tåla belamring af så pass skrymmande pjäser. Detta slags sprutor komma dessutom lätt i olag och bli sänvänd bara genom af vattnet uppstående rost och äro i sjögång då de äro fylda med vatten, synnerligen opraktiska. Enligt nämdens åsikt vore det därför fördelaktigare, om fartygen försåges med färre assuranssprutor, men i stället med ett större antal vattenpytsar än som enligt förslaget skulle föreskritvas Pytsarne äro nämligen hållbarare, deras användning förstås af alla och de kunna vid behof genast fyllas med vatten från flera håll.
Med afseende på förslaget. att fartygen skola medföra ett visst antal lifbojar, beräknadt efter fartygets bruttotontal, anmärker nämdef, att lifbojar äro låugt mera praktiska än lifbälten men finner det ej vara lämpligt att göra bojarnas antal beroende af fartygets drägtighet. Lämpligast anser nämden vara att bestämma bojarnes antal i förhållande till det högsta antal passagerare fartyget har rätt att medföra, t. ex. 5 eller 6 proc. af sist nämda antal.
Mot det föreslagna stadgandet om medförande af lifbälten gör nämden den anmärkningen, att det bestämmer för litet antal dylika bälten för de at passagerare mest använda båtarus och för många för de minst trafikerade. Nämden föreslår att det för endast Östersjön trafikerande ångare må stadgas att lifbältenas antal på dem skall bestämmas till hälften af det högsta antal passagerare som får medföras å fartyget.
I anlednivg af det föreslagna stadgandet med afseende på båt, som är anbragt under däfvertar med anhuggna taljor, att undre taljblocken ej må vare försedda med hakar, anför. nämden, att det synts densamma icke vara lämpligt att i författningen inrymma ett sådant förbud, då en snabbt och säkert verkande anordning för båtars sjösättning ännu torde få anses som ett icke löst problem och möjligheten för dess lösning inskränkes genom det föreslagna förbudet.
Utlåtandet har öfversändts till kommerskollegium.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 November 1897
N:r 183

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *