Som vi i lördags meddelade bade vid Gotlands infanteriregemente den på de senaste 20 åren gällsynta händelsen inträffat, att tvänne beväringsynglingar af dem, hvilka fr. o. m. 13 d:s äro inkallade alt för fullgörande af första årets värnplikt undergå 68 dagars vapenöfning, vägrat att ikläda sig uniform och att i öfrigt ställa sig förmans i tjänsten gifna befallningar till efterrättelse.
Den ene af dem, Samuel Larsson, hade dessutom ej infunnit sig vid samlingsplatsen utan hade måst genom kronobetjäningens försorg hämtas till lägerplatsen å Visborgs slätt.
I lördags afton kl. 5 hölls krigsrätt å Visborgs slätt med de två vägrande beväringsynglingarne. Ordförande i rätten var major Lindbohm, bisittare voro kaptenerna Olsson och Thorén samt löjtnant Hj. Sillén. Förhöret leddes af vice auditör R. Wiman. Bom allmän åklagare tjänstgjorde fältväbeln, sergeant O. P.Segedahl.
När krigsrätten- satte sig, inträffade en egendomlig händelse. En af rättens medlemmar, kapten Thorén, vägrade nämligen på samma skäl, som de, hvarpå de båda ynglingarne vägrat att göra värnepliktstjänst, d. v. s. afreligiösa skäl, att afägga domareed. Han lät dock slutligen sina samvetsbetänkligheter fara, men det var först sedan rättens ordförande gifvit honom uttrycklig befallning om att aflägga eden; och han aflade den samma med den uttryckliga förklaring, att det skedde, emedan han måste åtlyda förmans i tjänsten gifna befallning.
Båda ynglingarne äro från Lau socken och tillhöra Hemsa kompaniområde. Man har med alla möjliga medel sökt taga dem ur deras föresats att ej ikläda sig uniform, och deras förmän, ända från majoren ned till korpralerna hafva gjort dem föreställningar om följderna af ett sådant vägrande, men allt utan resultat. De hafva envist framhärdat i att anse det som en synd, hvarigevom deras samveten skulle blifva kränkta, om de deltaga i värnpliktsöfningarna. Denne vägran blir emel: lertid än mer egendomlig. då de båda, såsom icke varande fullt vapenföra, äro antagna till särskild tjäns; som snickare och sålunda aldsrig komme att Ufvas i vapnens brok.
Den religiösa sekt de båda tillhöra är den s. k. helgeonistsekten eller »fribaptisterna».
Helgeonisterna lära såsom en trosartikel uppställa att medlemmarne icke få deltaga i vapentjänst, icke ens i krigstid. Och dessa läror är det som slagit så djupa rötter hos de båda ynglingarna. Deras »trossyskon» i sekten lära med stor energi hafva bearbetat dem och uppmuntrat dem att »vara fasta isin tro:, att icke »skämmas vid Jesu kors» och att atåligt lida förföljelsen för Hans namn.»
Sem en egendomlighet må meddelas att den ene ynglingens fader i sina värnpliktsår för enahanda förseelse utstått fängelsestraff. Hos denne yngling ligger det alltså »i blodet» som man säger.
De båda ynglingarne infördes en och en från arresten, der de hittills vistats. Den först hörde var ynglingen Peter Alfred Johansson, född i Lau 7 Oktober 1876. Han hade vistats i föräldrahemmet till 12 års ålder och sedan dels haft tjänst, dels arbetat vid kanalgräfvingar o. d. F. n, hade han arbete vid järnvägsanläggning.
Sedan auditören föredragit förhörsprotokollen och Johansson vitsordat deras riktighet, sporde auditören:
— Vägrar Johansson fortfarande att ikläda sig uniform och göra siu värnplikt?
— Ja.
— Af hvad orsak?
— Som jag förut sagt: Vi skola älska hvarandra och ej slå ihjäl hvarandra eller kriga med vår nästa.
— Tillhör J. statskyrkan?
— Nej… ja, det gör jag förstås
— Tillhör ni något frikyrkligt samfund då?
— Ja. Baptisterna,
— När öfvergick ni dit?
— I Augusti 1896.
— Har ni begått Herrans nattvard?
— Ja.
— Hörde J. ej vid inskrifoingsförrättningen någon paragraf (§ 31 värnpliktslagen) uppläsas, deri det talades om lydnad för af förman i tjänsten gifven befallning och om följderna af att ej efterkomma den?
— Det mins jag ej.
— Ingen har fordrat att ni skall bära vapen. Ni skulle ju bli snickare. Icke kan det strida mot den gudomliga lagen?
— Nej. Men det är i samma tjänst och jag understöder dermed dem, som öfvas i att mörda.
— Märkvärdigt. Kan ni icke älska edra medmenniskor och vara snickare på samma gång?
Intet svar.
— Ni vill sålunda ej tjäna kunglig majestät och kronan?»
— Det har ban icke sagt. Han vill icke göra krigstjänst — är det icke så? — genmälde kapten Thorén.
— Jo, så är det — sade Johansson.
Härefter fick Johansson draga sig tillbaka, Han hade under hela tiden varit mycket blek, och darrade nu så, att en närvarande officer måste lemna honom en stol att sitta på.
Ynglingen Samuel Larsson infördes nu. Han var en fullständig kontrast till sin kamrat. Han var stor och kraftig — Johansson är liten till växten. Hans uppträdande var lugnt, ja trotsigt och det föreföll, som om han haft stort inflytande på sin kamrat, ty då han kom in, repade Johansson åter mod.
Larsson är född 24 December 1876, äfven han i Lau. Han har med undantag af en tid på 21/2 år vistats i föräldrahemmet.
Samma frågor stäldes till honom, och han gar i hofvodsak samma svar som kamraten. Särskildt lade vi märke till hans svar på auditörens anmärkning om, att han ej behöfde begagna vapen utan att han skulle bli snickare — att de dermed understödde dem, som göra omedelbar krigstjänst. Detta svar tycktes de båda ynglingarna gemensamt hafva läst öfver.
— Hvad var anledningen till, att ni ej infann er vid samlingsplatsen för ert kompani inryckningsdagen?
— Dels hade jag så långt att gå dit (5 mil omkr.) och dels ville jag ej gå till något, som jag ej kan göra för mitt samvetes skull.
— Det första skälet tyckes ha vart vigtigast efter som ni tar det först.
— Ja, förstås. Ty hade jag varit i närheten, kunde det nog ha händt, attjag infonnit mig.
— Men Ni visste, att Ni ej kunde slippa undan?
— Ja, det har jag sett på andra, hvilka gjort likadant som jag. Men jag hade varit villig göra hvad som helst som är fredligt, för kronan.
— Ja, ni få ju bli snickare, är det inte fredligt?
— Jo, men jag menar ej så. Ty derigenom biträder jag ändå dem som lära sig att kriga, och det är lika syndigt. Ty om en person stjäl och en annan gömmer det stulna, så blir gömmaren äfven fast. Och på samma sätt är det här.
Förhöret var nu slut. Vid frågan om, hvad som gjort, att de båda ynglingarne förklarats icke fullt vapenföra, upplystes att Larsson hade ondt i ett knä och att Johansson var plattfotad. Larsson sökte som en förmildrande omständighet anföra sitt här omnämda lyte, något som dock ej kunde upptagas.
Åklagaren yrkade ansvar å dem enligt 84 paragrafen strafflagen för krigsmakten, och efter en stunds öfverläggning dömdes de båda ynglingarna för sin förseelse till hvardera 3 månaders fängelse.
De motogo domen lungt, ja, man såg dem, då de från arresten afhämtade sina sängkläder och förde dem till manskapsbaracken, der de tills vidare få vistas, le och vara glada.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 17 Maj 1897
N:r 75
