(Ett och annat från Visborgs slätt.)
Eder ödmjuke tjänare undertecknad har nu för syndens och de nittio dagarnes skull under 22 heta dagar fått utbyta pennan mot svärdet eller rättare geväret. Men för att tiden ej skall bli för lång, skalljag, med min ädle redaktörs benägna tillåtelse, ändå på fasterna från bajonettfäktningen en och annan gång ägna mig åt penufäktning äfven nu.
Och att jag då väljer ämne från krigarlifvet torde icke förundra.
Om »soldatens glada lif» har en välsignad massa större och mindre versmakare satt ihop vackra verser att läsas och sjungas i alla mun- och tonarter. Men den evige må veta, att krigarlifvet är så lagom hörligt, bara man får känna på det. Och de som smetat ihop de der vackra verserna måtte antingen vara kronvrak allihop eller också ena stora filurer och mycket rädda för att säga sanningen.
Och för att herrskapet inte ska tro att det är jag som far med lögn och arghet i detta stycke, skall jag i denna epistel ge er en liten beskrifning på hur dagen användes och folket få arbeta här ute på Visborgs slätt.
Så här börjar det. Man ligger och sofver oskuldens lugna sömn — så lugn som den kan vara på en hård brits och under ideliga attacker från »snarstuckna» myggor. Om man är riktigt förhärdad, så drömmer man kanske t. o. m. om frid på jorden och kaffe på sängen, när man vaknar. Då — ett, ta, tre — hörs en förfärligt obehaglig musik ate i lägergatan. Doft och aflägset höres den först, sedan allt närmare, starkare och larmande. Man spritter upp ur sömnen och drömmen och gnuggar sig i ögonen. Det var reveljens väckande toner som gjorde slut på nattens hvila och kallade skaran af unga fosterlandsförsvarare in spe att rusa upp ur sina iden och i siva plagg. Det blir ett surr, ett lif, ettstim utan ände under en half timmes tid. Så höres åter en trumsignal, och larmet tystnar så småningom. På två led ordnas krigarämnena inne i barackerna; halttroppscheferna hålla upprop och så här det ut på planen framför barackerna. Här taga kompanischeferna emot sina kompanier och korum hålles, Litet rostigt men icke desto mindre kraftigt ljuda salmens ord:
»Din klara sol går åter opp, Jag tackar dig min Gud».
Och så, när sången och bönen äro slut, bär det ut på slätten. Två timmars exercis.
»Höger om och veuster om. Framåt marsch, höger om marsch, venster om marsch» — o. s. v. i all oändlighet och utan förändring.
I sanning omväxlande och själsodlande. Den enda rörelse som vi sätta värde på är den, då befälet kommenderar »lediga» eller »på stället hvila- som det hette i gamla testamentets tid.
Men går marschen illa och är befälet af den äkta sorten, då blir det tunnsådt med ledigheterna, hvaremot språngmarscherna bli desto talrikare.
Klockan 8 på morgonen hålles frukost. Matsedeln är rätt primitiv. Sill och potatis den ena dagen och potatis och sill den andra eller för att vara allvarsam, sill och potatis eller sill och ärter.
Efter frukosten sker uppställning kl. 9, och nu får man bokta som en backhare till kl. 12 på middaagen. Samma ljufiiga, snillerika höger- och vensterom-promenad. Samma vändningar, samma ovett och samma hetta.
Icke savnt, krigarlifvet är ju härligt ! !
Andra dagar hålles gevärsinstruktion, andra åter målskjutningsöfningar. Och dessa timmar äro de bästa vi veta.
När klockan slår tolf, rycker manskapet in för att hvila i fyra och en half timma. Det kännes skönt att få hvila då, skall jag säga berrskapet; och man biir d åter vid humör och tycker att krigarlifvet ändå är rätt skapligt.
Middagsmålet är lika enkelt som frukostmålet. Ärter och fläsk en dag; kött och potatis en annan — samt sluringen, den odödliga, vidtberyktade slurivgen. Denna kost kunde vara kraftig och närande nog, om den lagades af fullgoda ingredienser. Men så är ej alltid fallet utan tvärt om; jag tvekar ej att säga det. Och väl vore om tillsynen öfver leverantörerna vore något noggrannare än hvad nu är fallet. Jag tvekar ej att säga detta — till den kraft och verkan det hafva kan.
Nå väl. Eftermiddagen åter exercis eller fälttjänstöfningar; dessa senare mycket nyttiga och instruktiva samt särdeles omväxlande och derför allmänt omtyckta.
Och så gå dagarne, den ena lik den andra. Ingen darra, allt efter kommando och efter tramman. Ens arma själ — om man har någon — blir lat och sömnig, och man blir en maskin, en automat utan egen vilja och egen tenke.
Sist kommer kvällen, när trumman kallar oss hem, då vi åter sjunga och bedja Gud bevara konung och fädernesland samt krypa i säng, trötta och möra i hvarje led, och sofva tills nästa morgons revelj åter rycker oss ur Morfei armar.
När söndagen kommer, blir lifvet härute lite mera gladt, alldeles som när solen tittar fram för en kort stund ur molnen. Men hur en söndag ter sig härute vill jag en annan gång skildra.
Nu får det vara nog för i dag.
Trumman kallar till middagens kulinariska njutningar.
O. du härliga, fettfria, magstärkande sluring! Vi komma nn i täta led att njuta af din must och för att selan utfylla iklorna i magen med en eller ett par smörgåsar från marketenteriet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Juli 1897
N:r 103