Etikett: Västerhejde

Några anteckningar.
Man synes också mer och mer ha lärt sig inse betydelsen af att åstadkomma så stora kvantiteter gödningsämnen som möjligt för jordbeukets behof. En stor del af de gotländska landtmännen stiftade på ett ganska egendomligt sätt sin första bekantskap med de artificiella gödningsämnena. Det inträffade nämligen, att år 1856 strandade ett till Stockholm destineradt fartyg, som var lastadt med gödningsämnen, hufvudsakligen guano, vid Gotlands kust. Hela lasten blef sedermera där för ett mycket billigt pris försåld. Ett stort antal landtmän köpte af samma vara, funno den bra, och sedan Visby affärsmän börjat föra sådan i marknaden försummade man icke att köpa mera, om än man använde den på det sätt, som vi redan i början påpekade.
Bättre åkerbruksredskap kommo mer och mer till användning. En del af dessa voro emellertid ännu allt för kostsamma att bli den stora allmänhetens egendom. Ett af de förnämsta redskapen var plogen. Visserligen var ännu icke denna på långt när af den fullgoda beskaffenhet, som man sett senare års plogar vara, men den gick i alla fall bra när det gällde att köra upp ängar och marker, som dikats och utlagts för odling.
Ängsodlingen hade dock ännu icke på allvar tagit sin början. Vid naturliga ängar inskränkte den sig till illa verkstälda röjningar, men utan användning af gödning; och de artificiella besåddes vanligen på nyupptagen jord, som först till ersättning för odlingskostnaden blifvit mustsugen genom några sädesskördar, sällan med urval af passande gräsfrö och merendels alltid utan plan.
Betesmarken lät man i regel sköta sig själf. Den var också i allmänhet otillräcklig för det större antal kreatur, som i anseende till knappt foder inomhus tidigt på våren och sent på hösten tog densamma i anspråk.
Här och där sökte man förbättra betesmarkerna genom afsvedjning antingen af på dessa växande ljung eller också gräs. I någon mån lyckades man återställa dem genom detta förfaringssätt. I all synnerhet var detta förhållandet när det gälde att åstadkomma ett godt fårbete.

III.
Ladugårdsskötseln har under senare årtionden varit en af de faktorer, som på ett synnerligen kraftigt sätt ryckt upp det gotländska jordbruket, såväl som ock landtbruket i grunden öfver allt i landet. Denna stod emellertid vid den tidpunkt, hvarom vi här tala, på en ganska låg ståndpunkt. Man brukade ännu i allmänhet den gamla seden att svältföda sina kreatur på vintrarne, för att sedan låta dem försöka taga skadan igen på sommaren. Därför var man mycket beroende af sommarbetet.
I allmänhet födde man allt för många kretur vid för knappt bete. Nyttan af kreaturen, huru goda än dessa kunde vara, blef därför icke på långt när hvad den skulle kunnat bli. Afkastningen var dörför ganska knapp. Ännu hade icke afvelsverksamheten på allvar tagit sin början. Det var hufvudsakligen de äldre kreatursraserna, som man ännu använde sig af. Vid de större gårdarna hade man däremot börjat förbättra afveln genom import af djur, särskildt af engelsk och skotsk ras.
Under slutet af 1850-talet vidtog hushållningssällskapet en åtgärd, som visade sig vara af synnerligen nyttig beskaffenhet, nämligen den, att bilda ett försäkringsbolag för kreaturen. Under närmast föregående år hade nämligen en mycket svår lungsjuka varit rådande bland nötboskapen och hästarna, så att stora massor dödt. Intresset visade sig därför synnerligen stort. Redan vid de första åren anmäldes icke mindre än 1,122 st. oxar och tjurar, 1244 st. kor samt 652 st. ungnöt. Sammanlagda försäkringsvärdet för dessa uppgick till kr. 207,969, ett efter den tidens förhållanden ganska betydelsefullt belopp.
Man använde vid sagda tid i allmänhet oxarna som dragare. Antalet hästar var därför jämförelsevis ringa.
Åtskilliga mindre jordbrukare samt torpare begagnade sig af korna. Voro dessa dåligt fodrade ledo de ohyggligt af ett dylikt tillvägagångssätt men om de däremot erhållit god fodring eller gått på ett godt bete, kunde de mycket väl stå emot och med fördel användas på detta sätt.

IV.
Redan under 1850-talet började man med de sedermera så gouterade landtbruksmötena, som anordnades här och hvar på därtill lämpliga platser. Ett af de första af detta slag afhölls 1857 på den Gotländska myrodlingsbolaget tillhöriga Tjouls gård i Lummelunda socken. Denna var då nybygd och för öfrigt en mönstergård af första ordningen. Här voro deltagarna i tillfälle att se, icke allenast huru en väl ordnad ladugård skulle se ut både till sitt yttre och inre, utan äfvenledes ett välskött åkerbruk med vackra och lofvande rotfruktsgrödor.
Vid samma landtbruksmöte utdelades åtskilliga priser för foderodling och trädgårdsskötsel. Däremot omtalas icke redskap eller kreatur såsom varande vid densamma utstälda.
Däremot hade man anordnat en profplöjning, i hvilken ett flertal landtmän och deras söner deltogo. Denna var afsedd att höja intresset för plöjningskonsten inom länet. Längre fram införde man äfvenledes kreaturen på dessa möten och expositioner.
Man finner detta af redogörelsen för det landtbruksmöte, som i sammanhang med Hushållningssällskapets sommarmöte 1862 afhölls på Stenstugu egendom i Vesterhejde. Samlingen af hästar var här ganska stor, och befunnos en del af dessa vara ganska goda ecemplar. Nötboskapen var däremot mera fåtaligt och på samma gång äfvenledes svagt representerad.
I ännu högre grad gälde detta om får och svin, af hvilka djur endast ett eller annat medelmåttigt och föga representativt djur förekom.
En nyhet, som Hushållningssällskapet vid samma tillfälle hade infört, var att goda och ändamålsenligt redskaper utdelades som pris. En särskild redskapsutställning hade äfvenledes anordnades, så att landtmännen skulle bli i tillfälle att taga del af hvad som på detta område förefans. Dessa redskaper hade forslats från Visby till Stenstugu.
Ingenting kunde vara nyttigare och nödvändigare för de gotländska landtmännen. Hvad de framför allt behöfde var goda redskaper. Sedan man med sådana på ett ordentligt sätt kunde köra upp jorden och man äfvenledes kunde förse denna med tillräcklig godsel, erhöll man äfvenledes rikligare och bättre skördar.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 21 januari 1915
N:r 16