Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Vamlingbo socken ligger på västra sidan av ön.
Gårdsnamn: Anderse, Augstens, Austre, Bilds, Bjärges, Bosarve, Bottarve, Fridarve, Frides, Gervalds, Hallvards, Hägvier, Kastelle, Kvarne, Kyrker, Lingsarve, Mickels, Nore, Petsarve, Prästgården, Rembs, Rofinds, Sibbjäns, Sigfride, Sigrajvs, Sigmunde, Sippmanne, Stenstugu, Storms, Svalstäde, Tume, Västlands, Ängvards.
till lediga kyrkoherdebeställningen i Garda pastorat har domkapitlet uppfört i första rummet kyrkoherde P. R. Kullin i Vamlingbo, i andra rummet v. pastor A. Sandblad i Barlingbo och i tredje rummet komminister M. A. Lindfors i Lojsta.
Gotlands Allehanda
Fredagen 20 December 1889
N:r 149
Att förra kyrkovärden Zacharias Larssons, Bilds i Vamlingbo, efterlemnade maka Christina Maria, född Nilsson, efter en längre tärande sjukdom, stilla och fridfullt afled den 16 dennes efter en lefnad af 74 år, sörjd och saknad af barn och barnbarnsbarn, varder på detta sätt slägt och vänner tillkännagifvet.
Gardru och Lars Zachrisson.
Gotlands Allehanda
Fredagen 20 December 1889
N:r 149
En julnatt på Östersjöns is.
— Ett Guds under! Ett Guds under! ropade den andre presten. — I hvilket land och stift ligger edert prestagäll, ty på vår ö och i vårt stift fiavas inga socknar med namnen Öja och Hambre.
— Vi äro således på en ö — sade herr Kristen — äfven mitt prestgäll ligger på en ö, den heter Gulland.
— Gulland, det är Gotland — sade pastor loci — då är ju min broder i Kristo en dansk prestman, ty Gotland ligger under Danmark.
— Ja väl gör det så — genmälte gotlandspresten — och af Guds nåd är jag — eburnu ovärdig — dansk prest, men är icke min bror detsamma och äro vi ej i Danmarks rike, i danskt land? inde — Nej, värdaste broder! Jag är icke dansk utan svensk prest och vi stå här på svensk grund och botten, Denna församling heter Böda, är belägen på Öland och hör under Kalmar stift. Häritrån och till Gotland lär, efter hvad jag hört af mina sockneboar, vara 11 sjömil, eller dryga 7 svenska mil, Min berr bror har under natten gjort en både lång och vådlig resa, men Herrans allsmäktiga hand bar underliga hulpit Eder fram och var nu i hans namn välkommen! Både min herr bror sjelf, hans dräng och hästar måste efter en slik farlig långfärd vara i stort behof af hvila och förfriskning och det tilibjuder jag eder i mitt hus. Följ nu mig till prestgården, men först måste jag med några ord underrätta mina sockneboar om den underliga tilldragelse, som fört eder hit och låtit oss uppbyggas af eder vackra, sant kristliga predikan. V:sserligen lät utförandet ovanligt för våra svenska örop, men tack vare edert utmärkt tydliga, klara och rediga uttal, kunde vi förstå hvad I talade. Besynnerligt att språk tillhörande två folk, som äro så bäteka på hvarandra, äro så lika. Måuane det ej bevisar att svenskar och danskar äro i gruaden ett folk och månne ieke den underliga tilldragelsen, som här timat, är en bebådelse om att en gång tider skola komma då danska prester skola preoika i Sverige och svenska i Diuisärk såsom hvarandras högt värderade embetsbröder och det olyckliga hatet mellan folken blott vara ett sorgligt minne? Men kom nu värdaste broder.
Med dessa ord tog den gamle vänlige presten sin långväga gäst under armen och, sedan han för sina församlingsbor berättat huru underligen Guds allmakt ledsagat dit den danske embetsbrodren öfver det isbelagda hafvet, förde han honom till sin prestgård, der herr Kristen satt i god ro vintern ut, lärde sig svenska språket och svenska kyrkobruken samt under vinterns lopp ännu en och annan gång predikade för Böda-boarne, som tyckte rätt väl om honom och nästan började en ny tidräkning från den juldagen den danske presten kom öfver isen från Gotland för att predika i Böda kyrka på julmorgonen.
Stor var oron och bestörtningen i Öja och Hamra, der messfall inträffade på sjelfva juldagen, särdeles vär det förspordes att berr Kristen på julaftonen rest från sitt hemvist för att tara till Hamra, men under det förfärliga urvädret, som rasat julnatten, försvunnit utan att något spår kunde upptäckas vare sig efter honom, drängen eller skjutsen. Gråt och jämmer rådde i Öja prestgård. Fru Judit Johansdotter och barnen begräto maunen och fadren såsom död, fastän hans kropp ej kunnat återfionas. Prestmors första bestyr blef att begära predikobjelp af grannpastoraten Vamlingbo och Grötlingbo för de öfriga 8 predikodagarne under julen (ty då höllos 4 helge- och predikodagar jul och påsk), tills »Generalprosten» Mäster Tor Rasmussen och »General(dom-) kapitlet» hunnit förordna prest till Öja. Juldagarna blefvo alltså det året bedröfliga i Öja prestgård, men kort efter det julens predikodagar voro förbi anlände ett par djerfva öländske fiskare, som mot hederlig vedergällning åtagit sig det besvärliga och vådliga uppdraget att färdas öfver till Gotland med helsningar och bref från herr Kristen till hans familj och med vårvindarna och första öppet vatten återväude han sjelf, till stor glädje för de sina, sina pastoratsbor och många andra vänner.
Oita talade både herr Kristen och hans dräng om deras vådliga isfärd; men om orsaken till att den fick ett lyckligt slut kunde de ej komma öfverens. Herr Kristen sade att Guds allmaktshand skyddat och ledsagat dem och uppsände ofta en varm och innerlig tacksägelse till sin himmelske herre och mästare, i hvars ärende han hade rest, på hvars bjelp han förtröstat och som ej låtit hans förtröstan komma på skam.
Han sade:
— Af egen erfarenhet har jag fått lära sanningen af det språket i Guds ord: »En rättfärdig mans bön förmår mycket, när den allvar är», och ehuru jag visst icke vågar kalla mig en rättfärdig man, så vet jag dock att jag ej älskat och öfvat orättfärdighet och att den bön jag på mina knän bad på hafvets is gick från hjertat. Att Gud i sin himmel hörde min svaga bön, derom är jag öfvertygad, ty bönbörelsen följde strax. Kvoapt hade jag slutat min bön innan Per varsnade det välsignade skenet, som förde oss lyckligen till land, till goda, hederliga menniskor och jag fick lära att äfven bland svenskarne, som varit våra bittraste fiender, finnes redbarhet och kristlig kärlek.
Per sade:
— Nog gjorde kära fars bön mycket, men icke allt, Det var tydligt att den onde Necken, som råder öfver haf och strömmar, dref sitt gyckelspel med oss. Aldrig reser jag mernågon julnatt eller annan högtidsnatt cch allraminst med kära far, så from han ock är, ty just de fromma vilja gastar och troll helet åt. Hade jag ej varit klokare än kära far och enott ut och in på mina kläder och skött tömmarna, så hade vi varit på isen ännu, eller der tått vår graf. Det skall ingen taga mig ur hufvudet.
Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145
i Vamlingbo söker Garda pastorat.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 11 December 1889
N:r 144
Tioårsfest. Förliden söndagsafton hade goodtemplarlogen å Klintehamn anordnat en fest i folkskolelokalen derstädes till minne af goodtemplarordens införande i Sverige.
Den talrikt besökta festen öppnades meå bön och sång, hvarefter skolläraren Lingström i ett kort sammandrag redogjorde för ordens införande i vårt land, huru den första logen, kallsd »Klippan», på initiativ af en energisk nykterhetsvän kommit till stånd samt huru orden genom inre och yttre strider utvecklat sig till den ståndpunkt, den för närvarande innehar.
Sedan derpå en Davids psalm afsjungits, uppträdde medicine kandidaten Berlin med ett sakrikt föredrag, hvilket inleddes medels ett populärt påvisande af betingelserna för matsmältningen och blodbildningen. Härvid framhölls födoämnenas olika karaktär af näringsoch värmebildande, samt skärskådades de tra ämnesgrupperna: kolhydrater, fett och ägghvita hvilkas bestämmelse är att värma och nära kroppen. För dessa är alkoholen främmande, och häraf leddes talaren logiskt in på frågan om spritdryckarnes närande och värmande förmåga. Undersökningen ledde derhän, att de voro onyttiga i bägge fallen. Värme kunna de visserligen framkalla, uppjaga och ur kroppen fördrifva på bekostnad af de värmekällor, som redan i kroppen förefinnas; men tillföra honom ett uns ar värme förmå de icke. Genom att reta nerverna förorsaka de en utvidgning af och en ökad blodtillströmning i de yttre, iotill huden liggande blodkärlen; häraf blir huden varm, likasom vid häftiga, på nerverna retligt verkande sinnesrörelser, och en örfil har liknande verkan. Men denna värme utströmmar nu genom hudens porer, och likasom en ventil af den heta ånga, som genom honom utströmmar, upphettas, så upphettas ock huden af den genom henne utstrålande värme, som kroppen göres förlustig. Alkoholen riktar alltså ej kroppsvärmen, utan beröfvar spritförbrukaren en värme, den spriten ej sjelf kan ersätta, men väl af en ökad mängd af verkligt värmebildande ämnen måste ersättas, om ej spritkonsumenten skall duka under. Att alkoholen icke är ett medel att rekommendera mot yttre köld, sökte talaren bevisa medels fakta, hämtade från expeditionerna i polartrakterna, dervid visat sig, att bruket af rusdrycker rent af varit dödsbringande, men förhållandet vore enahanda i tropikerna, och huru då kunna inbilla sig, att dessa drycker på mellanrummet hos oss skola vara af oskyldigare art.
Vid sjukdoms- och andru särskilda fall, då en hastig uppirifning af värme och kroppskratt påfordras, är alkoholens bruk berättigadt — icke såsom ett njutningsmedel i det dagliga lifvet. .
Mötet afslutades af skoll. K. Pettersson, som från socialmoralisk och kristlig synpunkt fäste uppmärksamheten på den solidariska ansvarighet vi såsom medborgare i ett politiskt och kristligt samhälle böra häfda, samt att bruk af sådant, som leder till missbruk och är en frestelse till olyckor och brott för svaga och lättsinniga karaktärer, sålunda af oss bör motarbetas i hvarje fall, som detta, då icke heller det måttliga bruket är till något egentligt gagn. Till sist nedkallades Guds välsignelse öfver nykterhetsarbetet.
Då loge sedan sattes, intogos några nya medlemmar.
Mårtenstiden härute på mellanbygden hafva vi festat på »Mårtensankor i st. f. på »Mårtensgås», ty gässen äro mycket tunnsådda i dessa trakter. Är ankan icke klassisk som gåsen, så smakar hon ej sämre för det
Mot folkets fruktan för vintern här det alldeles »åt skogen». De tåga på vedauktionen och »ropa» på pinnarne såsom gälde det guld. Skall denna vedfeber fortfara, så torde snart priset på skogens alster bestämmas pr kilo. Sudergutarne spå snar vinter; jag spår blida dagar, och kunde denna spådom blottt lifva hoppet hos någon frusen fysik så vore ändå något dermed vunnet.
Priset på fyrkarne står tämligen högt öfver allt härute, men maken till Hamraboarnes sågo vi aldrig, ty detta pris har hvarken rim eller reson. Men nu för tiden, då många arbetsföra söner och döttrar öfverlemna åt fattigvården. att till deras gamla orkeslösa fäder och mödrar afbörda deras tacksamhetsskuld ör en gång njuten kärleksfull uppfostran och vård, är det icke underligt att fattigvården varder dryg. Ett sådant onaturligt sjelfsvåld borde dock aldrig understödjas.
En dansk skonert har i dagarne uti s. k. Noreviken utanför ostkusten af Vamlingbo, intagit omkring 100 tolfter plank, tillhörande konsul Öfverberg i Visby och utgörande sista delen af ilandbergade lasten efter derstädes förliden höst förolyckade engelska ång. »Eskdale». Med ett jämförelsevis ringa arbetsmanskap lyckades det, tack vare det rådande behagliga vädret från land, att på omkring ett dygn utfrakta trävarorna till fartyget. Omedelbart efter intagandet af lasten i söndags afseglade fartyget till bestämmelseorten.
Ett våldsamt slag på munnen så att en tand utslogs erhöll en arbetare från en sydlig socken häromdagen af en sin granne för det han påpekade för denne olämpligheten af att förtära starka drycker, alldenstund han vid tillfället var tämligen »påstruken».
Ett egendomligt kringgående af lagen, har en person i trakten gjort sig saker till, alldenstund han, då hundskatt bief infördisocknen, »skickade» sin hund i väg till en slägting i en annan skattefri socken. Men när jagttiden kom »lånade» han åter hunden på några dagar och så åter i väg med honom blott för att slippa betala skatten. Vår man, som tyckte idéa var god, lär dock ej så oantastadt slippa ifrån saken.
Snö föll härstädes i söndags på morgonen i ganska riklig mängd, hvilken dock efter hand bortsmälte. Senare på dagen drog en ganska häftig hagelby öfver trakten. Under desenaste nätterna har här på söder rådt lindrig frost.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 13 November 1889
N:r 131
inom Gotlands län för nästkommande år 1890 förrättas:
I norra fögderiet:
I södra fögderiet:
Gotlands Allehanda
Måndagen 4 November 1889
N:r 127
En bro på allmänna vägen vid Lummelunda bruk behöfver fortast möjligt anläggas.
Tillförseln af gäss från norra Gotland blir i år mindre än vanligt, enär gåsafveln varit som flerstädes inom riket för öfrigt mindre gifvande: i medeltal 3 ungar efter hvarje gås.
Barnmorskebygningen i Stenkyrka är färdig, men ha vi ej hört, att någon sökt den lediga ackuschörskebefattningen denna gång heller. Om ej vid ansökningstidens slut någon ansökan ingått, får väl församlingen sätta ut bättre lockbete (större lön) att få platsen besatt.
Postsparbanken i Tingstäde har ännu ej haft en enda insättning.
Till »Ejnars»: »Enkan och de faderlöse» kan er korrespondent tillägga, att i Visby fins en fattig slägting till aflidna fru Fredrika Lundin, hvilken person fått sig doneradt 5,000 kr. — en sak som arfvingen ifråga blott genom förfrågan hos herr Hansson fick reda på. Detta då genom ett handbref af Tit. H. Oaktadt flere förfrågningar genom posten hos hr Hansson om arfsmedlen har hr utredningsmannen funnit det rådligast att ej svara ens.
Personer som i och för affären sökt honom påstå han haft »ondt om tid».
En gång skylde han på att sterbhuset haft sina pengar hos handtverksbanken och derför ej tillgängliga, en annan gång att en aflidne fabrikör Lundins skuld på 10,000 kr. dykt upp och skulle honoreras, oaktadthr L:s dödsbo var utredt innan makan dog.
Vamlingbo, 28 Oktober.
Från den i dag hållna kyrkostämman härstädes kan förtjena att antecknas en fattigvårdsfråga. Kommunen, som fått sig ålagdt af k. bef. att bekosta f. urmakare Hultins från Öland fattigvårdsunderstöd, alldensturd han, vid tiden för fylda sextio år var bosatt och mantalsskrifven i socknen, beslöt att genom fattigvårdsstyrelsen hos k. bef, söka att få nämde Hultins barn, som delvis lära befinna sig i tämligen välbergade omständigheter, att betala ifrågavarande understöd. En annan person i socknen som begärt fattigförsörjning skulle till den minstbjudande upplåtas för erhållande af underhåll och vård på kommunens bekostnad.
Intrång i näringsfriheten. Från Sveriges allmänna handelsförening hade till stämmans ordförande ankommit en skrifvelse med anhållan att stämman måtte höras i frågan om inskränkning af rättighet för idkande af landthandel på det sätt att kommunerna skulle äga rättighet att bevilja eller afslå sådan anhållan.
Denna fråga föranledde ej till något stämmans beslut.
Kom så hundskattefrågan i ordningen, som detta år utgått med 10 kronor för hvarje hund inom kommunen och beslöts att för nästkommande år denna skatt skulle utgå med fem kronor. Skatten ville en del stämmoledamöter hafva till belöning för utrotande af rofdjur (örn, hök och kråka) men efter omröstning föll. detta förslag, hvadan hundskatten skulle tillfalla kommunalkassan.
Till brandstodsskrifvare för fyra år återvaldes den nu afgående hemmansägaren N. L. Olsson, Nora.
Såsom ett exempel på godt förhållande emellan husbonde och tjenare kan anföras att kyrkoherde Kullin och hans fru i går, då tvänne af deras tjenstebjon ingingo äktenskap, bekostade en enkel bröllopsfest, hvartill brudparets närmaste slägtingar och vänner jämväl voro inbjudna.
Tvänne lastade ångare sökte under den ihållande nordostliga blåsten i onsdags skydd på vestkusten af Vamlingbo. Påföljande dag fortsatte de emellertid resan, den ena söderut, den andra åt norr.
Att vintern är i annalkande och att vi haft stark frost med tjock is på vattnet om morgnarne torde väl förut vara bekant. Såsom ett säkert kännetecken på köldens annalkande kan anföras att stora flockar at svanar och vildgäss i dagarne styrt kosan åt söder.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 30 Oktober 1889
N:r 125
Visby rådhusrätt.
Uppträdena sistlidne stortorgdag voro i dag ånyo före. Olof Hjalmar Larsson, Anglarfve i Träkumla, hade inkallat Olof Hagvall och Johan Hallgren som vitten, hvilka intygade att Larsson ej varit öfverlastad, hvilket deremot extra kon staplarne Enogström och Andersson ansågo att han varit. Larsson dömdes för fylleri och oljud samt motstånd mot polis att böta 50 kr. samt hans kamrat Per Karlsson 25 kronor.
— I målet mot plåtslagaren G. A. Viderström och hemmansägaresonen Albert Enogström, Anglarfve i Träkumla, rörande slagsmål, hördes två vittnen, som intygade att Engström ej varit berusad och ej heller gått anfallsvis tillväga mot någon, utan endast försvarat eig mot Viderström. Konstaplarne, som tagit dem i försvar, ansågo att de båda varit berusade. Viderström fick böta 15 och Engström 10 kronor.
— Rörande uppträdet mellan husbonden Lars Alfred Olsson, Orleifs i Alskog, och snickaren Adolf Jönsson Lönnroth, intygade vittnet Adolf Vestman, att Lönnroth varit den af Olsson förfördelade, såsom Lönnroth vid föregående rättegångstillfälle uppgifvit, hvadan åklagaren återtog sitt yrkande om ansvar mot Lönnroth och vände det mot Olsson, som dömdes att böta 30 kronor.
För våld mot arbetaren Dahlgren från Roma dömdes Karl Hemström att böta 20 kronor samt att ersätta målsägaren med 10 kronor.
Byggmästare Kihlberg var i dag afallmänna åklagaren instämd för det han utan vederbörligt tillstånd vid Mellangatan anlagt en bygnadssnickerifabrik med ångmaskin, hvilken inrättniog vore eldfarlig och menlig för grannarne. Aklagaren yrkade att Kihlberg måtte vid vite åläggas att borttaga åvgmaskinen. Svaranden bestred genom ombud att fabriken vore sådan eldfarlig inrättning, som omförmäles i § 54 bygnadsordningen. Bygnadsnämden, dit svaranden gjort anmälan, hade ej haft något emot ångmaskinens insättande i särskildt maskinhus samt hade för sjelfva fabrikens ordnande hänvisat svaranden till helsovårdsnämden, som emellertid ej ansett sig ha med saken att göra. Ångmaskinhuset låg föröfrigt genom gata skildt från andra bygnader, och svarandens mening hade varit att så fort sig göra låter flytta fabriken. Åklagaren begärde och erhöll 8 dagars uppskof för att styrka att fabriken i eldfarlighet vore likstäld med tändsticksfabrik.
Frikänd blef i dag på grund af bristande bevisning ogifta Johanna Rosengren från beskyllvingen för skörlefnad.
I bergningsmålet rörande finska förolyckade skonerten Kuopio afkunnades i dag utslag, hvarigenom kärandena N. Olsson, Nore i Vamlingbo m. fl. såsom bergare tilldömdes i ersättning en tredjedel utaf värdet å fartyg och last, den senare uppskattad efter besigtning till kr. 2,526: 50, hvarjämte svarandena ådömdes att utbetala rättegångskostnaderna.
Södra häradsrätten.
(Länsfängelset).
På rusdryckernas konto. Såsom vi för någon tid sedan omtalade införpassades till härvarande fängelse arbetskarlen Johan Olof Karlsson, hvilken 7 Oktober på aftonen med knif huggit brunnssprängaren Johan August Pettersson å Klintehamn. Rörande detta våld hölls i lördags ransakning.
Sedan polisprotokollet, som endast innehöll ett par vittnesberättelser, blifvit uppläst fick den häktade berätta, huru vid våldstillfället tillgått. Han gjorde det klart och redigt och gaf intryck af att tala fullkomlig sanning.
Den 7 Oktober hade Karlsson, hvilken en tid bortåt haft arbete med kanalgräfning vid Lilla Norrgårda i Sproge, begifvit sig derifrån till Klintehamn, bland annat för att hos en träskomakare Larsson beställa sig ett par träskor. Han hade vid tillfället en kassa af 25 kronor samt en ksppsäck, hvari låg en tredjedelsliterbutelj med bränvin, hvilket han ett par månader baft liggande orördt.
Utanför Krokstedts försäljningslokal hade Karlsson mött tvänne personer, målsägaren Pettersson samt en dräng Karlsson, hvarvid denne sistnämde till sin följeslagare yttrat, att »der går en fastländing». Tilltalade Karlsson och Pettersson hade då stanvat och börjat samtala om något känalarbete i Alfva, då Karlsson bjudit Pettersson en sup ur den medförda buteljen, hvilken tömts. Derpå hade de skilts. Karlsson hade hämtat sina träskor, köpt en fällknif och en rakknif, hvarpå han vid 1/2 4-tiden gått upp till bagare Johanssons gård, der Pettersson varit sysselsatt med något tillfälligt arbete. När P. fått betalt för detta, bjöd han den tilltalade på en flaska öl samt bad honom så följa med hem, Då de inkommit i Petterssons rum, hade Karlsson sedan det öfverenskommits att han skulle logera hos Pettereson, framtagit enliter bränvin han köpt samt Pettersson mjölk och ett bar kaffekoppar, hvarpå de båda druckit bränvin och mjölk tillsammans, till dess Karlson ej mera visste till sig. Det begångna våldet kunde han hvarken erkänna eller neka till, han mindes ingenting; han hade ej haft medvetande om att han blifvit häktad af länsmannen förrän han redan var nära staden. Så länge Karlsson var vid sina sinnens bruk, hade dock han och Pettersson varit vänner. Hur osämjan uppkommit kunde han, som sagdt, ej göra någon reda för, Han antog att det möjligen kunde haft sammanhang med att Pettersson sagt sig vara ovän med en karl, hvilken vid tillfället bjelpt ett folk flytta från ett rum i samma hus, der Pettersson bodde. Något ondt ord dem emellan hade dock ej fälts.
Petterssons uppgifter voro väsentligen olika. Han nekade för att på f.m. ha talat vid Karlsson, sade att Karlsson kommit upp till bagare Johanssons, frågat efter målsägaren samt begärt logis, hvilket han blifvit lofvad. Vidare sade han, att han under hela tiden ej varit berusad, ingen ordväxling hade heller ägt rum. mellan honom och Karlsson, utan hade denne, när Pettersson kommit in, efter att ha varit ute för att köpa kött, utan vidare huggit honom under högra ögat med ett hvasst tillbygge, då han genast förlorat sansen. Vittnena vid polisförhöret hade sedan sett Karlsson sparka Pettersson i förstugan.
T. f. domaren, v. häradshöfding Bergström, gjorde Pettersson uppmärksam på det osannolika i denna berättelse, som dessutom var mycket sväfvande och stundom motsägande. Karlsson bedyrade att han sagt sanningen. Åklagaren framstälde till Karlsson frågan, huru mycket penningar han haft med sig till Klintehamn. Karlson sade det varit något mera än 25 kronor; 6 kronor hade han köpt upp; vid häktningen innehade han blott något öfver 16 kronor. Hvart det öfriga tagit vägen kunde han ej erinra sig, och Pettersson förnekade att K. inne hos honom haft penningar framme.
Rörande sina lefnadsomständigheter berättade Karlsson att han var född 9 Januari 1866 i Ljungby församling af Kalmar län, der fadreo, som ännu lefver, är torpare under herregården Kranklösa. Vid 2 års ålder hade han intagits på socknens fattiggård, der han vistats till konfirmationen 1880. Uader fem år tjenade han sedan på flere ställen å Öland.
Ett par vintrar hade han sedan arbetat med grundläggning i Stockholm, kom våren 1888 till Gotland, der han arbetat vid Botvide i Öja, Mickels i Hablingbo och från slutet af Mars till Juli vid cementfabriken härstädes samt sist ute på vågbrytaren, innan han fick arbete hos husbonden Per Mattson, Lilla Norrgårda i Sproge. Der hade han, enligt Mattsons uppgift, uppfört sig väl, arbetsamt och nyktert.
För vidare utredning uppsköts målet till andra rättegångsdagen af rättens tredje sammanträde vid Skogs, d. v. s. till i morgon. Karlsson försattes emellertid på fri fot, enär rätten ansåg hans brott ej vara af den art att han längre derför kunda hållas häktad.
Gotlands Allehanda
Måndagen 28 Oktober 1889
N:r 124
Rågbrodden har tack vare den blida och tjenliga väderlek, som varit rådande alltsedan såddens verkställande, på södra Gotland frodats och förkofrat sig, så att man Ö de fleste åkerfälten utsläpt slagtfåren, och på åtskilliga ställen till ock med »storkreatur» på bete.
Sina kornstackar ute på åkern ha ännu ett par landtmän från Vamlingbo, der de under det i förra veckan ihållande regnvädret tagit en ej obetydlig skada, nära nog svarta till färgen som de nu se ut, och i hög grad »genomväxta», ty på toppen af stackarne ser man den allravackraste gröna brodd uppspira.
Dyr rättegång för — ingenting. En på söder bosatt person, som alltjämt visat sig vara särskildt älskare at processer, stämde för någon tid sedan sin granne om eganderätten till en liten bit gammal gärdesgård, blott värd några kronor. Målet, som efter många uppskof för bevisnings förebringande ändtligen blef afslutadt vid häradsrätten, fullföljdes med klagan hos hofrätten och derefter hos kungl. m:t, hvarest slutdom i dagarne fallit, som det säges till förmån för »grannem . Personer, förtrogna; med det långvariga målets kostnader, påstå att det kostat irättegångsväg flere hundra kronor, hvilket ju är vackra pengar att betala för en tvist om eganderätten till några »troderstubbar».
Olyckshändelse. Då en åldrig gamma häromdagen skulle hämta ett ämbar vatten från gårdens brunn, råkade hon, till följd af markens slipprighet i vätan, att snafva omkull med den påtöljd att hon afbröt ena lårpipan. Oförmögen att hjelpa sig upp, måste hon qvarligga på stället, tills hon omsider observerades af husfolket, då hon inbars, hvarefter läkekunnig person mäste efterskickas, som lade förband på det skadade benet.
Ertappade fisktjufvar. Ett par fiskare från en socken på östra kusten hade för kort tid sedan sina ålryssjor utsatta till fångst. Flere gånger å rad, då de kommo för att vittja dessa, funno de sina fiskredskap sönderslitna och naturligtvis — tomma. Att här förelåg något tjutknep anade de omsider, hvarför de beslöto att »passa på» tjufvarne. Den ene af våra ålfiskare begaf sig alltså en afton ned till stranden, der han tog sin observationsplats i en sg. k. strandbod i närheten af fångstplatsen. Tiden gick och omsider omfamnades vår »vaktare» af Morfei armar och låg snart försänkt i djup Sömn. Strax derpå ankommo äfven de objudna fångstmännen, och då de varseblefvo att det var »ugglor i mossen» bommade de säkert till boddörren utanför der »vaktarenm» låg och begåfvo sig så i båt ut till ryssjorna i förhoppning att nu kunna i ostördt lugn ransaka fångstredskapen. en ödet hade entorlunda beslutit, ty den andre fiskaren som äfven pu infann sig, gick först till boden för att söka sin kamrat, hvarest han fann dörren stängd utifrån och då han antog att kamraten således var ute med båten gick han in för att der invänta hans återkomst, men fann der till sin bestörtbing denne sofvande. Att väcka honom och gå ut var blott några ögonblicks verk hvarefter de båda så fort sig göra lät fingo tatt i en båt och grepo tjufvarne bokstafligen på bar gerning. Dessa som äfven voro två till antalet bade redan försett sig med åtskilliga exemplar af ål m. m. få de så oförhappandes blefvo öfverrumplade. Förlust af den olofligen tillgripna fisken samt en extra belöning bestående af några bastanta örfilar o. d. blef nu en följd detta sammanträffande, hvarefter tjufvarne helt hastigt lommade i väg, isitt sinne tackande Gud att ha sluppit undan för ett så godt pris som nn blef fallet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 16 Oktober 1889
N:r 119
Hoburgskretsen hade i Grötlingbo skolhus sitt höstmöte hvilket bevistades af kretsens alla zedlemmar. Mötet började med bön och predikan i kyrkan, der kyrkoherde O. Jakobason talade öfver Luk. 16: 10—12 v., särskildt framhållande i allvarliga och kraftiga ord »troheten i det lilla».
Derefter fortsattes det egentliga mötet i skolhuset, der tvänne lektioner höllos: af lärararipnan Lina Pettersson, Vamlingbo i hufvudräkning med småskolans andra årsklass, och behandlades talet 20 med multiplikation och division, såväl af benämda som obenämda tal, på ett allsidigt och lifligt sätt; af folkskollärarinnan. Berta Berglund, Sundre, med folkskolans högsta afdelning i svensk historia om »Visby forntida storhet och fall».
Den sistnämda lektionen inleddes med afsjungandet af sången: »Du gamla, du friska du fjällhöga nord», hvarefter berättades för barnen, när Visby storhetstid inträffade, orsakerna till Visby storhet, huru Visby storhet visade sig, orsaken hvarför Waldemar avföll Visby, Waldemars list, huru Waldemar pluu-\’ drade staden, Waldemars återresa, och minnesmärken efter Visby storhet. Sedan utfrågades hvarje .atdelning och förevisades för barnen planscher öfver ruinerna och korset i skolbetningen med åtföljande förklaringar. Lektionen sfslöts med uppläsandet af Malmströms dikt: »Gotland».
Efter lektionerna följde ett kort samtal, derunder framhöllos af några, med afseende på den senare lektionen, att denna hellre bort ansluta sig till läseboksstycket Gotland, än att kallas en svensk historielektion. De fleste ansågo ämnet berättigadt att vara en svensk historielektion och påpekade behöfligheten af en utförligare behandling afsärskildt Gotlands historia i våra skolor.
Lektionen, genomandad af poesi och känsla, utfördes med lif och intresse och gjorde ett godt intryck på barn och äldre.
Efter middagsrasten, under hvilken flere sångstycken afsjöngos, fortsattes förhandlingarne med diskussion öfver frågan: »Är det lämpligt att i början af höstterminen i folkskolan anordra hvarannandagsläsning för att befrämja jämnare skolgång».
Frågan föranledde ett lifligare meningsutbyte och enade man sig till sist derom att der förhållandena så påfordra är hvarannandagsläsning i folkskolan en 3 till 4 veckor i början af höstterminen att förorda hufvudsakligen af följande skäl: 1) det är en fördel för läraren att alltid hafva ett gifvet antal lärjungar närvarande; 2) läraren kan mera helt få egna sig åt den från småskolan uppflyttade afdelningen; 3) barnen vänjas vid bestämd ordning, allt förutsatt att skolrådet håller på att barnen i hvarje atdelning infinna sig i skolan på de för dem bestämda dagarne och att intet särskildt lof, utom de lediga dagarne, beviljas.
Derefter upptogs till behandling frågan: »I huru många lexlag bör man hafva skolan fördelad i kristendom?» I denna fråga enades kretsen om följande i så få lexlag som möjligt, helst ett, enär ämnet kräiver stilla andakt.
Till sist behandlades frågan: »Hvad bör slöjdundervisningen för flickor omfatta och hvilken tid bör dertill anslås?»
Efter en stunds liflig diskussion antogs följande inga lyxartiklar böra förekomma, förrän barnuen vunnit färdignet i nyttigare och nödvändigare ting såsom stickning och linnesöm; tiden för slöjden bögst en eftermiddag i veckan.
En lärarinna upplyste att hon i sin skola följde fröken pr pd slöjdmetod och funnit den vara mycket lämplig och rekommenderade den för andra skolor.
Till kretsens ordförande för nästa år valdes skolläraren P. Hartman, Hamra och till sekreterare skollärare H. Dahlqvist, Fide.
Nästa möte hålles i Sundre skolhus i Juni månad, då lektioner hållas af skolläraren N. A. Ohlsson, Grötlingbo, i modersmålet och af lärarionan Maria Ronstedt, När, i åskådning.
Mötet afslöts på öfligt sätt med bön och psalmsång.
Gotlands Allehanda
Måndagen 7 Oktober 1889
N:r 115