De gotländska fälttjänstöfningarna.

I.
Många år ha svunnit hän sedan gotländskt infanteri och artilleri samlades till gemensamma fälttjänstöfningar, väl så många, att de af våra läsare, som kunna erinra sig något ditåt blott måtte ha en svag hågkomst deraf. Emellertid hafva nu under de två föregående dagarne dylika öfningar hållits i trakten kring Visby.
Dessa fälttjänstöfningar ha tett sig ovanligt intressanta för åskådaren, och allt efter som de framskridit utvecklat ett ovanligt lifligt skådespel.
Till en början meddela vi här förutsättningarna för striden:
Söndags afton landsattes en fientlig kår i Slite, hvilken hade order att genom Tingstäde och Bro rycka fram mot Visby; ett detachement var dirigeradt öfver Bäl — Hejdeby mot Visby. Det gälde nu för vestkåren — fienden kalla vi ostkåren — bestående af 6 kompanier infanteri, 6 kanoner, deraf 2 markerade, 1 fältbatteri och 1 positionsbatteri (kom ej till användning första dagen) under ledning af kapten Lindbohm att marschera öfver Hejdeby och tillbakakasta fienden hvar han kunde påträffas för skyddandet af egna trupper.
Ostkåren stod under ledning af öfverstelöjtnant Falkman; artilleribefälhafvare var kapten Kolmodin; som artilleribefälhafvare vid vestkåren tjänstgjorde kapten Fahnehjelm.
Det var måndag morgon. Himlen var tung och molndiger, bådande regn; solen tittade dock stundom fram mellan de sig söndrande molnen, som jagade hvarandra i vild fart uppå fästet. En stark vestlig vind blåste. Vestkåren, som nu satt sig i gång utom staden, hade naturligtvis sändt sina velocipedordonnanser i förväg för att öfverskåda terrängen och i tid varsko om något misstänkt syntes. Efter följde smygande utmed dold och skyddad mark förposterna och så ett par kompanier infanteri i spridda grupper, äfven de smygande med geväret i handen och packning på ryggen. Så gick det sakta och försiktigt framåt, tills plötsligen en ordonnans i rask fart kom vägen tillbaka. Han hade hört något misstänkt längre ned på vägen åt Österby och i skogsbrynet hade han tyckt sig se en gevärspipa olänsa…
Det var nog. Han stannade ett ögonblick, och medan befälhafvaren skärpte sin blick åt det fientliga hållet, dit han liksom några andra officerare riktade sin kikare, rådslog man om hvad som borde göras. Klockan var nu nära 1/2 10 på f. m., men… tyst! Der äro fiender! En del greps af en nervös spänning vid tanken på första angreppet. Men kapten L. förlorade icke fattningen. – Med rynkade ögonbryn tog han genom sin kikare ännu en gång terrängen i noga skärskådande… Ja mycket riktigt… och utdelade så sina order. Så snabbt som möjligt körde eget artilleri upp i skogsbrynet vester om kalkugnen vid Österby, medan infanteriet utvecklade sina krafter å ömse sidor af vägen.
Å, man hade icke misstagit sig! Öster om kalkugnen i terrängafskärningen påträffades fienden; klockan var nu 1/2 10 f. m.
Vestkåren öppnade genast elden från sitt artilleri, och fick svar. En mycket liflig artilleristrid vidtog, hvilken varade en half timme. Efter ytterligare en kvarts timmes strid fann fienden rådligast att draga sig tillbaka och retirerade mot Hejdeby, förföljd af en kraftig artillerield.
Vestkårens hela ’styrka var härunder i elden. En half timmes vapenstillestånd inträdde, hvarefter vestkåren åter formerades i marschkolonn med artilleriet i midten af hufvudstyrkan.
Ostkåren,som blef alldeles öfverrumplad af det kraftiga och varma mottagandet, retirerade skyndsamt mot Tibbles i Hejdeby, der den hämtade sig efter det oväntade anfallet, intog ny ställning med artilleriet ungefär ett par hundra meter från Tibbles gård och infanteriet i samt omkring gården.
Vestkåren, uppmuntrad af fiendens retirerande, följde efter och intog ny artilleriställning strax vester om Hejdeby kyrka, hvarpå åter en häftig artilleristrid ägde rum; då var kl. 1/2 12 f. m. Skjutafständet på artilleriet var 1700 meter och på infanteriet 1400 meter.
Under striden framryckte infanteriet på 3—400 meters afstånd och öppnade häftig eld. Emellertid började ammunition tryta för kapten Kolmodins artilleri, hvarför kanonbetäckningen ryckte fram, då order kommit från befälhafvaren öfverstelöjtnant Falkman att spara på ammunition. — Artillerielden aftog derför så småningom och skötos nu enstaka skott på vestkårens artilleri, som biöstade upp i skogen.
Icke heller denna gång blef striden afgörande, men då den afblåstes kl. 1 tycktes det som om ostkårens artilleri ådagalagt en viss öfverlägsenhet.
Ostkåren drog sig härpå ner till Råby, der den i småskogen redde i ordning till bivuak.
Striden, som sagdt oafgjord, var afblåst för denna dagen. Öfverste Lagercrantz, som med staben hade ledningen af fälttjänstöfningarna, reste nu in till staden för kejsarbesöket, hvarunder högsta befälet öfvertogs. af öfverstelöjtnant Meurling.
Emellertid fortfor solen att dölja sig bakom de regndigra molnen, litet emellan lekande kurragömma, i det den plötsligt visade sig och så åter försvann. Det var middagstid.
I bägge lägren på hvar sin sida af kyrkan vidtog man förberedelser till »skaffning», gem nog kunde vara behöflig efter 18—20 timmars fasta.
I en af granar inhägnad plats under bar himmel var middagsbordet dukadt på på bara marken. Der fans allt hvad man kunde begära! Visserligen var bordet litet obekvämt, visserligen besvärades man kanske plötsligt af någon envis rödmyra eller annat näsvist kryp, visserligen kom emellanåt ett stänk — men hvad gjorde det! I sällskapet rådde en sorglös och fiistämning trots föregångna strapatser, aptiten var god och den bästa kryddan dertill var skämtet. En timme den svann så ovanligt fort der mellan granarne med den delvis flacka och magra terrängen i förgrunden.
Men tiden gick och det började lida mot afton. I bivuakerna gjorde man sig hemtrefligt. Några regnskurar föllo. Posterna svepte kapporna tätare omkring sig, sågo uppåt himlahvalfvet, som småningom klarnade vid horisonten, och återtogo den afbrutna patrulleringen. I officersmessen voro officerarne nästan mangrant samlade, en del dryftande dagens strid, medan andra sågo in i framtiden, i det de undrade hur morgondagen skulle te sig; hos andra kotterier rådde skämtet och den ena historien aflöste den andra.
Det var den fridsamma och kamratlika sidan af fältlifvets annars reglementariska och stränga återhållsamhet, som nu vidtagit i den stilla, skymmande juliaftonen.
Man var icke längre fiender — endast vänner.
Utåt. vägen stodo ängarne saftigt gröna af nyfallet regn, medan de för högsommaraftnarne så egendomliga ångorna stego ur jorden… Det droppade från trädens grenar, ur hvilkas lummiga grönska svagt ljöd liten trött sångares godnatt till naturen…
Men tyst är det inte vagnshjul … de komma från staden.
Vän eller fiende?…
Naturligtvis vän! Vagnen kommer närmare och vi finna då att det är öns militärbefälhafvare, som med sin adjutant vänder åter. Det blir signal till aftonvard, efter hvilken sker slutligt uppbrott till hvila.
Nattens skuggor börja nu falla öfver nejden, medan luften begynner kännas fuktig… Man sträfvar litet hvar till sin »bivuak» för att efter några timmars välbehöfllg sömn åter reda sig till strid, till afgörande strid…
Men hvilkas höga gestalter är det som afteckna sina skarpa silhuetter derborta mot natthimlen? A, jaså öfversten med sin adjutant; han är ute och inspekterar vakterna…

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108

FÖDDA.

En Son.
Slite den 5 Juli 1895.
Anna och Gustaf Bergengren.

En dotter.
Visby den 10 Juli 1895.
Hilda och O. E. Jakobsson.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Juli 1895
N:r 105

Vid biskopsvisitationen

i Othem inspekterades först Othems förenade folk- och småskola, hvarvid anmärktes att undervisningen i modersmålet borde bättre tillgodoses. Biskopen framhöll äfven behofvet af starkare disciplin. Lofgifningen bade varit stor, men ansåg sig läraren icke hafva gått öfver sin befogenhet. Slöjden var väl ordnad, trädgårdsskötseln deremot försummad. Skolrådet uttalade en önskan att barnen framdeles måtte öfvas i trädgårdsskötsel. Biskopen framhöll önskvärdheten af årligt anslag till skolbiblioteket. Fortsättningsskolan hade varit någon tid instäld, men beslöt skolrådet att till kyrkstämman framlägga ett förslag att antingen en särskild fortsättningsskola skulle inrättas i Othem eller ock den i Slite varande skulle alternera mellan Slite och Othem.
Othems kyrka behöfde omses i ett och annat afseende, men var på det hela taget. i godt stånd. Den delvis bortfallna rappningen på tornet skulle bättras. Smärre reparationer på kyrkans tillhörigheter borde vidtagas. Ett särskildt dopkärl för hemdop borde anskaffas.
Öfver det sätt, hvarpå undervisningen i Boge skola sköttes, uttalade biskopen sin glädje. Barnen hade god öfning i gymnastik. Biskopen påpekade önskvärdheten af slöjdundervisning. Trädgårdsskötseln var väl tillgodosedd. Det tillfredsställande sätt, hvarpå undervisningen bedrefs, innebure ett ökadt skäl för inrättande af fortsättningsskola. Skolrådet ville snarast möjligt söka verka för saken. Sockenbiblioteket hade årligt anslag.
Biskopen uttalade sin belåtenhet med Boge kyrkas yttre skick; pelarne i den större portalen borde dock kompletteras. En märklig runsten hade lemnats till fornsalen och en söndrig fana från 1600-talet skulle till densamma hembjudas. Mess skrudarne voro obrukbara, men skulle om möjligt repareras. Behofvet af uppvärmning i kyrkan framhölls. Templets inre behöfde repareras, men f. n. funnos ej medel dertill.
I folk- och småskolorna å Slite var undervisningen förtjäntsfullt bedrifven.
Kyrkornas och skolornas räkenskaper, kassor och värdebehandlingar lemnades utan anmärkning.
På söndagen höll biskopen visitationstal öfver Ebr 12: 1-2 och förhördes sedan af kontraktsprosten nattvardsbarnen samt anstäldes samtal med de äldre församlingsmedlemmarne. Vid kyrkostämman betonades ytterligare hvad under specialvisitationen framhållits.
Pastor berörde i sin ämbetsberättelse den för våra läsare bekanta striden om söndagsskolan inom Othem och meddelade att följden af skolans lösryckande från skolrådets inseende hade blifvit att många föräldrar sända sina barn till metodisternas söndagsskola, då de anse den mindre separatistisk än skollärarens. I allmänhet syntes intresset för de okyrkliga rörelserna inom församlingen hafva svalnat. I sedligt hänseende hade någon märkbar förändring till det bättre eller sämre knappast inträdt; möjligen hade dryckenskapen något tilltagit.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 Juli 1895
N:r 104

Småskollärarinnetjänsten

i Hejnums församling sökes af Charlotta Sandelin från Sanda, Agda Hallgren från Vänge, Amanda Jansson från Östervåla, Augusta Söderström från Kölsjö, Emelie Svallingson från By och Helena Gadd från Slite.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Juni 1895
N:r 85

Auktion i Slite.

Onsdagen den 22 Maj från kl. 10 f. m. låter herr Erik Klaesson, Slite, i anseende till afflyttning från orten, genom auktion försälja hela sitt lösörebo, såsom bord, stolar, soffor, sängar, kommodar, speglar, 1 byrå, 1 skänk, 1 symaskin, glas och porslin, kökssaker, 1 besparingsspis, kokkärl, laggkärl, 1 spinnrock, div. snickareverktyg, 1 hyfvelbänk, 1 filbänk, något sängkläder och linne, jämte mycket annat, som icke uppräknas. Betalningsanstånd. till den 1 September.
Slite den 15 Maj 1895.
J. A. ÖSTERGREN.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Maj 1895
N:r 75

Från landsbygden.

Slite, 2 Maj.
Skolmöte. I onsdags, höll Slitekretsen af Sveriges Allmänna Folkskollärareförening sitt ordinarie vårmöte i Helvi skola, hvarvid morgonbön med bibelläsning hölls af läraren å platsen, hvarpå omedelbart med småskoleafdelningen lektion i bibl. historia förekom af lärarinna Hilma Johansson i Lärsro. Intresset för dagen var dock mest samladt omkring den lektion herr Mörnby, d. y., höll i sång efter Chevémetoden. Arbetet utfördes med schvung och ådagalade, såsom ock i kritiken framhölls det denua metod utgör den enda genomarbetade, urspruugliga och genom raden af öfningar konsekvent till målet förande, hvilken kunde användas både för noter och siffror, enkannerligen för de mindre musikaliska af både lärare och barn. Eu stunds disskussion uppstod om noters eller siffrors företräde.
Hr Söderdahl i Rute gaf noterna obtingadt företräde som framtidens musikspråk, som mera fyllande krafvet å allmän bildning, som förberedande till spelning, i hvilket hr Mörrby, d. ä. instämde.
Hr Elfner: Man kan använda noter och ändå följa Chevés metod. Men då komma skalorna! — Talade i ett längre anförande för siffrorna.
Hr Hall i Fleringe. Här får ej folkets möjliga kraf å noter fälla utslaget. Hvad som gör en melodi till hvad den är, är ej tonernas höjd, utan deras inbördes förhållande; noterna angifva höjden, siffrorna inbördes förhållandet, och nu torde det ej vara svårt att fälla utslaget. Noterna tillhöra mera fackbildningen. (Talade vidare för gehörsångens plats i folkskolan).
Hr Lyth i Hangvar: Chevémetodens starkaste sida torde ännu vara den, att den bereder stor lätthet för de halfva tonstegens tagande.
Programmet för dagen utfyldes vidare af sång, tal för våren, kaffedrickning och varpkastning.

Norra Gotland 4 Maj.
Vidskepelsen tycks vara synnerligen svår att utrota. Ännu finnes, en ej så ringa del af befolkningen som tror på tillvaron af ett slags »rå». Så är förhållandet med ett här på norr boende fruntimmer, hvars bostad, enligt hennes egen utsago, tidtals hemsökes af dylika öfvernaturliga väsenden som genom ett förfärligt larm ge sin närvaro tillkänna. Det tycks, säger hon, som arbetades det på en likkista, ty jämt och ständigt höras hammarslag, som tillkännage att »trollen» äro i verksamhet och snart skola de väl ha sitt hemska arbete färdigt, men hvad då skall blifva följden är väl henne ännu förborgadt. Det säges att hon stundom lägger bredvid sig i sängen en väldig yxa, för att, om så skulle behöfvas, kunna möta ett öfverfall af det fördömda otyget.

Akta de små! En fyraårig gossse, son till en hemmansägare i en af Gotlands nordligaste socknar, råkade häromdagen falla i en på gården befintlig brunn, men varsnades, lyckligtvis, af en af husfolket som i sista ögonblicket kom den lille tilll hjälp.

Vårsådden har nu här ute tagit sin början. Höstsädesbrodden ser lefvande ut och landtmannen väntar endast att snart ett vederkvickande regn skall falla och gifva grönska åt betesmarkerna. Fåren äro utsläppta här och der, men finna änna ej tillräcklig föda.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Maj 1895
N:r 69

Från landsbygden.

Slite, 1 Maj.
Ett trettioårsminne firades i Boge sistlidue söndag. Skolläraren Mörrby, alltid intresserad för sång och musik och verksam för den sköna konstens utöfning. har alltsedan han blef lärare härstädes eller under en tid af 30 år samlat ungdomen till sångöfning på söndagseftermiddagarne. Sångkören, alltid ung, fastän den är 30 år gammal emedan i densamma årligen ingår någon ny röst, ville i någon mån visa sin omtyckte lärare erkänsla för troget arbete och beredde honom derför en glädjande öfverraskving förenämda dag, då sångöfning var utsatt. Skolsalen hade blifvit festligt smyckad, hvarförutom en prydlig gungstol med kläde, smakfullt förfärdigadt af några bland sångföreningeus medlemmar, stod vid katedern, vittnande om körens tacksamhet. Gåfvan från så kära vänner gjorde ett glädjande intryck. Aftonen förflöt under omväxling af sång och tal, lemnande efter sig ett värdigt minne.

Hablingbo, 2 Maj.
Eldsvåda utbröt sistlidne tisdag middag hos hemmansägaren Jakob Olofsson, stora Hafvor i Hablingbo. Han hade nyss lagt sig att hvila en stund, då hustrun, som varit ute och gifvit kreaturen foder, kom inrusande med rop att elden utbrutit på taket af manbygnaden Den sorgliga händelsen kallade till en början grannarna till hjälp. Här gjordes nu alla ansträngande försök att dämpa den, tro ligen af någon gnista från skorstenen uppkomna elden. med tillhjälp af en i gården befintlig spruta. Den gjorde fåfäng tjänst och då elden med hastighet spred sig, börjades genast med räddning af lösegendomen som ock till största delen bergades. Kyrkklockor na i tiablingbo och Alfva hade snart samlat en väldig folkmassa lika mycket från Alfva som Hablingbo och tack vare den goda vattentillgången, de många sprutorna, hvaribland kommissarien Enemans, och det stilla vädret blefvo de öfriga bygnaderna till o. m. de närmast stående flyglarne räddade. Om vinden varit vestlig och med storm hade tvifvelsutan hela Hafvor gård förtärts af det härjande elementet… Nu nedbrann blott manbygnaden så godt som till grunden. Ägaren gör dock på denna en förlust på 1000 kr., så mycket för lågt var den försäkrad.
Besigtning och värdering ägde rum redan förliden gårdag och ansågs den brandskadade berättigad att ur brandstods föreningens kassa erhålla ersättning för det förlorade med 2,137 kr.
Bort med spåntaken, först de med klufna spån och förglöm ej heller den nödiga sotningen i rätt tid!

Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Maj 1895
N:r 67

Argo

hitkom idag på f. m. från Slite.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 April 1895
N:r 64

Sjöförklaring

afgafs idag inför rådhusrätten af kapten Karl Nordström å i Lärbro hemmahörande skon. Karl Johan hvilken, som vi förut omnämt, sistlidne måndagsafton öfverseglades af tyske ångaren Elbe.
Karl Joban, som förklarades vara fullt sjöduglig och i godt skick, befann sig nämda afton utanför Ölands södra udde på väg från Storugns till Halmstad med last af kalk. Vädret var stilla och stark tjocka rådde, hvarför emellanåt stöttes i mistluren. Föröfrigt voro alla man uppe och på sina poster och skon. låg för bidevind. — Strax innan sammanstötningen skedde hördes i stillheten en ångares mistsignaler, men det var omöjligt urskilja hur den låg. Den besvarade emellertid ropen från Karl Johan. Så gingo några minuter, då kaptenen å skonaren, som jämte bäste mannen Gunnar Jacobsson och kocken Svante Endermark -— matrosen Herman Anderson skötte vid tillfället rodret — stodo förut och höllo utkik, stötte två gånger i luren med långa mellanrum för att tillkännagifva hur skonaren låg. Elbe gaf derpå en lång signal till svar — och strax derefter skedde sammanstötningen, hvarvid Karl Johan fick klyfvarbomen bräckt och förstäfven skadad.
Styrmannen å Elbe kom strax derefter ombord och förklarade olyckan så, att ångarens kapten befallt »full maskin» och styrt för om skonaren för att såmedels, som han trodde, undvika en sammanstötning, hvilket emellertid fick motsatt verkan.
Elbe, som styrde o. n. o., höll utefter Hoborgen på väg till Reval. Hade den kommit två famnar akter öfver Karl Johan, hade denne säkerligen gått förlorad.
Elbe inbogserade senare skonerten till Slite.
Sjöförklaringen beedigades af manskapet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 April 1895
N:r 63

I haveri

har inkommit till Slite skon. Karl Johan från Storugns, inbogserad af en Lübeckerångare »Elbe», hvilken i måndags afton under dimma råkade öfversegla skonaren, hvars förrigg förstördes.
Elbe afgick genast. I Slite ligger äfven en Gefleångare Drott, kapten Vretman, hvilken anländt från Stockholm för att öfvertaga i höstas strandade italienska skon. Addolaratas last af trävaror för att med den afgå till Cadiz.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 April 1895
N:r 62