Icke oväntat ingår budskapet, att den åldrige biskopen över Visby stift efter en tids avtynande skilts hädan. Med honom har en både inom och utom vårt lands gränser bemärkt man gått ur tiden.
De yttre konturerna av hans liv äro i huvudsak följande. Knut Henning Gezelius von Schéele föddes i Stockholm den 31 maj 1838. Föräldrarna voro prosten Knut Georg von Schéele i Bringetofta och hans maka Matilda Charlotta Gerelius. Modern tillhörde den i svensk-finska kyrkohistorien bekanta biskopssläkten Cezelius, vilket namn nu återupplevde i sonens. Efter studier i Växjö blev han student i Uppsala 1856. Under loppet av 1860 avlade han teoretisk och praktisk teologisk examen och blev 1863 såväl filosofie kandidat som filosofie doktor. Teologie kandidat blev han 1867 och teologie doktor 1877. Sin akademiska lärareverksamhet började S. 1865, då han blev biträdande lärare på den praktiska avdelningen inom teologiska fakulteten i Uppsala. 1867 blev han docent i teologiska adjunkt, med vilken befattning kyrkoherdejdeställningen i Hagby var förenad. Åren 1877 till 1879 var han kontraktsprost i Hagunda kontrakt. 1877 kallades han till extra ordinarie professor i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi och blev ordinarie professor i samma ämnen 1879. Från professorsämbetet kallades han till biskop över Visby stift, vilket ämbete han tillträdde 1886 och vari han kvarstod till sitt nu timade frånfälle, ehuru tilltagande ohälsa nödgade honom att någon tid förut lämna det praktiska utövandet av ämbetsverksamheten. Han avflyttade 12 sept. ifjor till Uppsala.
Här torde ej vara platsen att närmare ingå på enskildheter med avseende på biskop von Schéeles betydelse som akademisk lärare och hans insats i den teologiska forskningens tjänst. Nämnas må blott, att han utgav en ”Lärabok i teologisk symbolik”, som länge användes i Uppsala, samt att han var en bland medarbetarne i den av prof. O. Zöckler på sim tid utgivna Handbuch der theologischen Wissenschaften. Dock kan i detta sammanhang erinras om de mera vetenskapliga föredrag, med vilka biskopen inledde de vart femte år återkommande, lagstadgade prästmötens i Visby, som livligt torde stå för de vid dylika tillfällen närvarandes minne. Vem kan ivke när som helst på nytt genomleva sådana vårt stifts högtidsdagar? Ute strålande högsommarsol, som kom det färgrika Visby att nästan glöda i färger. Då och då fångade det stilla, blåa havet ovillkorligen blicken. På gatan människor, som skynda till sina olika sysselsättningar, makligt flanerande badgäster och vetgiriga turister. På bänkarna i läroverkssalen högtidsklädda präster, prästfruar och andra mötesdeltagare. Till höger längst fram borden för mötets sekreterare och tidningsreferenterna, böjda över sina papper, och orgeln, vid vilken klockaren tjänstgör. Till vänster notabiliteter, som hedra mötet med sin närvaro. Och i katedern, med vattengiaset till vänster och doktorshatten till höger, iförd sina många ordensdekorationer, biskopen själv, rak och spänstig. När man sedan såg honom sitta där dag efter dag utan att ett ögonblick förråda någon trötthet, undrade man, huruvida ålderdom, sjukdom och död kommit överens om att skona denne åldring. Nu är han dock borta. Det är som hade man svårt att tro det. Det är för mer än en av oss som om ytterligare något av det gamla Visby själv gått förlorat.
Det var vid sådana tillfällen man lärde känna biskop von Schéele från åtskilliga karaktäristiska sidor. Av det redan sagda framgår, att den ena var hans framträdande i den egenskap, vari han tjänat universitetet, vetenskapsmannen – något, som han själv gärna strök under. Oemotsägligen var han en charmant föreläsare. Orden flödade fram i en jäma ström, ty biskopen hade lätt att finna ord. Vad han för den lyssnande skaran framlade var en formellt ytterst skickligt verkställd utredning av något ett dylikt möte närliggande ämne. Däremot fick man icke intrycket av en andlig kämpe, som uppbjuder hela sin energi för att slå fast en sanning, från vilken han icke viker, kosta vad det kosta vill. Också har biskopen själv med hänsyn till sanningsbegreppet såsom ett enda väl medgivit dess ursprunglighet, men tillika karaktäriserat det såsomnaivt.
I förbigående kan här nämnas biskopens icke sällan använda allegoriska tolkning av bibelordet. Karaktäristiskt i detta hänseende var ämnet för hans föredrag i domkyrkan vid minnesfesten i anledning av Gotlands förening med Sverige vid prästmötet 1895: ”Gotlands jubeloffer vid 250-års-minnet av huru Gud hörde plitens röst, där han låg, och var med honom, så att han växte och vart en god skytt.”
Vid stiftets prästmöten lade biskop von Schéele även en annan karaktäristisk egenskap i dagen: den lysande representationsförmågan. Till Visby komma ju under somrarna gärna även långväga gäster. Fanns bland dem någon präst, tysk, engelsk eller fransk, inbjöds han att såsom ”hospes” deltaga i prästmötet. Och biskopen försummade härvid aldrig att hälsa hvar och en på det tungomål, där de uti födda voro. Ena ögonblicket talade han franska för att sedan övergå till tyska och slutligen fortsätta på svenska. En och annan vederfors härvid exceptionella hedersbetygelser. Så presenterades en gång för prästmötet en ung adjunkt vid tyska församlingen i Stockholm och blev satt i tillfälle att rikta några ord till det församlade prästerskapet – som sagt en osedvanlig utmärkelse för en pastorsadjunkt i detta land.
I detta sammanhang kan erinras om biskop von Schéeles utrikes resor. Gärna och ofta vistades biskopen utomlands på resande fot. Mål för hans resor voro Tyskland, Frankrike och Amerika. Även till det heliga landet förde honom hans väg. Till Amerika kom han för att uppliva förbindelsen mellan vår kyrka och Augustanasynoden. I Frankrike umgicks han med därvarande lutheraner, vilka också voro representerade i Visby vid prästmötet 1913. I Tyskland fungerade han liksom här hemma såsom ordförande för allmänna evangelisk-lutherska konferensen. I Jerusalem var han närvarande vid invigningen av därvarande tyska kyrka. Och Svenska Jerusalemsföreningen står i stor tacksamhetsskuld till honom för hans iver att väcka intresse för Palästinas land och folk även i vårt land. Däremot var biskopen snarast motståndare till försöken att åstadkomma ett närmande mellan den svenska och engelska kyrkan. Härtill bidrog säkerligen hänsyn till Augustanasynoden, då denna betraktar engelska kyrkan såsom en farlig konkurrent bland svenskarna i Amerika. Vad som säkerligen mest stötte honom var den strama högkyrkligheten hos flertalet engelska biskoper, som äro skäligen liknöjda för sin ställning i staten, men så mycket mer måna om sin andliga myndighet och som energiskt hävda sitt samfunds allmänkyrklighet med hänsyn till lära, gudstjänstordning och författning – allt sådant, som för biskop von Schéele tedde sig som ”svaga och torftiga barnaläror, vilkas följdriktiga ända är katolicism” (citatet ur ett föredrag år 1895).
Den representationsförmåga, som biskopen lade i dagen vid själva prästmötena, förnekade sig icke heller vid den sedvanliga middag, varmed biskopen undfägnade prästmötets deltagare. Det var en festlig anblick att se de många med gammalt silver och familjeporslin dujade borden i den omsorgasfullt underhållna biskopsgårdens trädgård. Den stora skaran gäster och det högtidliga ceremonielet förlänade det hela något furstligt. Samma representationsplikt fyllde biskopen gälna även vid andra tillfällen. Han såg häri en icke obetydlig del av de skyldigheter, som ålågo honom såsom biskop – såsom högste representant för den gotländska delen av statskyrkan.
Ännu en tredje egenskap hos biskop von Schéele kom fram vid prästerskapets sammankomster i Visby: ögonblicks- och stämningsmänniskan. Såsom exempel kan anföras det märkliga sammanträde för ett eller annat år sedan, som hedrades med – lektor P. Waldenströms närvaro. Icke nöjd med åhörarens passiva roll begärde och erhöll lektor W. ordet och framförde sina bekanta synpunkter i fråga om kyrkan. Men man kände, huru luften allt eftersom anförandet fortskred laddades me elektricitet. Och när han slutat, gingo de gotländska prästerna till kamp med en energi och slagfärdighet, som föreföll överraska den gode lektorn åtskilligt – åtminstone i en stad, där det finns så många utsökt vackra kyrkoruiner att beundra. Emellertid – vid middagen efteråt utbragte biskopen en första, ganska prononcerad skål för sitt prästerskap. Det kyrkliga vapenskiftet pro aris et focis hade icke förfelat att göra intryck på honom – ehuru han vid oupphörliga andra tillfällen upprätthöll den mest kordiala förbindelse med dissenters av olika schatteringar.
I utövandet av stiftsstyrelsen var biskop von Schéele en mycket fordrande herre. Stiftets söner, som kände sig kallade till det heliga prästämbetet, sökte sig därför så gott som undantagslöst in i fastlandsstift. Och en aldrig sinande ström av prästerliga emigranter kom på samma sätt fastlandsstiften till godo. Följden blev en oerhört tryckande prästbrist här på ön. Endast i någon mån kunde den avhjälpas genom att till prästerlig verksamhet på Gotland viga förtjänta män ur andra samfund – som dock knappast roande marknaden, sedan de väl kommit in i ämbetet. Men icke ens detta var tillfyllest. Tomrummen måste fyllas med s. k. predikobiträden. Åtskilliga bland dessa hava varit milt sagt undermåliga – vilket icke varit ägnat att höja den gotländska kyrkans aktier.
Med aldrig svikande regelbundenhet förrättade biskopen visitioner ute i församlingarna och utvecklade därvid en fenomenal vigör. Efter frukost kl. 7 f. m. kunde han vara i full verksamhet till middagen kl. 6 e. m. för att sedan ytterligare sysselsätta sig med visitionsärendan ända till långt in på natten. I övrigt, det må särskilt nämnas, verkade biskopen för att kyrkor och kyrkogårdar skulle hållas i värdigt skick. Även införandet av uppvärmning i kyrkorna låg honom om hjärtat. Beklagligtvis möttes han i detta stycke här och var av den mest fullständiga brist på förståelse. Gärna övertog biskopen vid sina skolbesök själv förhöret utan att det ville riktigt lyckas honom att slå en brygga över svalget mellan den forne universitetsprofessorn och små gotländska landsbarn. Mycket arbetade han för införandet av högre skolformer. Statistiska uppgifter från Gotland äro alltså i detta hänseende lysande i jämförelse med andra stift. Men det bristet alltför mycket i hänsyn till de lokala förhållandene, varför grunden under denna praktbyggnad är tämligen vacklande.
I den märkliga riksdagen 1865-66 deltog biskop von Schéele såsom reprerentant för sin ätt och lämnade därvid sitt bidrag till den gamla ståndsrepresentationens avskaffande. Under en följd av år (1900-11) var han ledamot av riksdagens andra kammare. Fortfarande var han i allmänhet att finna på den frisinnade sidan. Nyare strävanden, som syntes ha framtiden för sig, funno genast en målsman i honom. Så t. ex. ägnade han sina krafter åt arbetet för nykterhet, för fred o. d.
Många yttre utmärkelser kommo biskop von Schéele till del. Yale universitetet i Amerika kreerade honom till juris doktor. 1913 blev han filosofie jubeldoktor. 1885 blev han ledamot av Nordstjärneorden, kommendör av första klassen av samma orden 1889 och fick 1895 stora korset. Dessutom var han kommendör med stora korset av Mecklenburgska Griporden, riddare av preussiska kronoorden, Johanniteriddare samt hade stora korset av kungl. sachsiska Albrechtsorden.
Det är ingen givet att bäcka in i en medmänniskas hjärta. Här har avsikten också blott varit att samla några spridda drag för att så verklighetstroget som möjligt teckna bilden av den bortgångne stiftschefen. Ett ord, som härvid oupphörligt velat tränga sig över läpparna är ordet ”kyrkofurste”. Men ett kyrkligt ämbete i och för sig, till och med ett biskopsämbete, är i dessa tider icke ägnat att ställa sin innehavare högt. Också har biskop von Schéele heller sina ordensdekorationer än den biskopliga skruden. Men därjämte förvarvade han berömmelse i de stycken, som äro tillgängliga för demokratiskt tänkande kretsars uppfattning.
Närmast sörjande står vid båren hans maka, med vilken han ingick äktenskap 1868, en dotter till framlidne bruksägaren Carl Edvard Ekman på Finspång och hans maka, född von Schéele.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 April 1920
N:r 79
