Etikett: Rone

ligger tvilveleutan det gotländska jordbrukets fram tida utveckling till väsentlig del förbor gad. Derför är hvarje bidrag till utredning och upplysning af frågan om dessa myrars mest gifvande kultiveringsmetod synnerligen välkommet. Ett sådant al ganska stort intresse finna vi uti Mosskulturföreningens senaste häfte, der grosshandlare D. A. Malmros redogör för sin mångåriga och till öfverraskande goda resultat ledande erfarenhet i detta ämne.
Hr M. skrifver:
Under åren 1846—1854 utdikades af Gotländska myrodlingsbolaget ganska stora myrtrakter, såsom Martebo, Elinghems, Rone m. fl. myrar, uppgående till öfver 13,000 tunnlands; areal, hvaraf dock den största — eller 8,000 tunnland, omfattande Martebo myr blef ofullständigt torrlagd, men deremot Elinghems och Rone myrar — tillsammans utgörande omkring 4,000 tunnland — ganska fullständigt med tillräckliga afloppskanaler.
Odlingen tycktes egentligen ej ha varit afsedd att i sin helhet utföras utaf bolaget, som endast lär haft för afsigt att med fördel afyttra de något utdikade myrarne, förnämligast till engelska spekulanter; men detta, såväl som odlingsföretaget i sin helhet, misslyckades, det senare bland annat derför, att företaget omfattade allt för stor areal i förhållande till penningetillgången, men hnfvudsakligast emedan endast bränningsmetoden tillämpades, enär man på den tiden icke kände till de konstgjorda gödselämnenas epokgörande verkan å mossodlingar. Å flere ställen erhöllvs dock ganska goda resultat, såsom å Martebo myr vid Tjouls i Lummelunda 11 tunnor raps och 350 lispund timotejhö pr tunnland samt vackra skördar af såväl rotfrukter som hvete, korn och hafre. Emellertid aftogo med de förnyade bränningarna skördarne allt mera, så att odlingen ej längre blef lönande, utan småningom nedlades nästan helt och hållet, och ända till denna dag har icke någon allmännare myrodling i större skala förnyats på ön, fastän de konstgjorda gödselämnena nu visat goda resultater, der de blifvit rätt använda. Man har, allt sedan myrodlingsbolagets stora företag misslyckades, nästan öfvergifvit hoppet om en lönande odling af Gotlands vidsträckta och goda myrmarker, som likväl i en framtid helt säkert skola blifva den häfstång, hvarigenom vårt jordbruk skall höjas till en ej anad utveckling. Visserligen möta! här som annorstädes åtskilliga svårigheter, hvaribland man särskildt framhåller de rådande starka och långvariga vårfrosterna, de torra försomrarne och slutligen den i myrarne vidt utbredda blekealfvens dåliga beskaffenhet såsom föga lönande för odling, hvilken senare uppfattning äfven gillats af vetenskapsmän. (Så har t. ex. herr Axel Lindström 1 en uppsats om Gotlands myrar — införd i Mosskulturföreningens tidskrift för sistl det år — derom yttrat sig föga gynsamt.) Denna uppfattning måste jag dock, hänvisande till här nedan anförda skörderesultat, bestrida såsom vilseledande; Ej heller utgöra nattfrosterna någon så svår finde, att odlingen derför bör öfvergifvas, hvilket inses deraf, att under åren 1851—1857, då stora myrodlingar företogos, skörden föga skadades af frosten, som deremot 1858 och 1859 gor stor skada på åtskilliga ställen. Sedan dess har frosten visserligen en och annan gång anstält förödelse å skörden på såväl fast mark som på myr, men dock icke så mycket, att några afskräckande förluster derigenom uppstått, och å väldikad myr, som rikligen blifvit försedd med fosforsyra och kali, har frosten ej gjort större skada än å fasta marken.
Den andra hufvudfienden, eller den på försommaren ofta rådande torkan, som härstädes mer eller mindre skadar nästan all vegetation, inverkar naturligtvis också menligt på myren, synnerligast på den sämre delen deraf, dock minst på blekemyren, som håller sig mera fuktig och bättre motstår torkan. Der tillgång i kanalerna på ständigt rinnande vatten finnes, förekommas de menliga följderna af denne fiende genom att uppdämma vattnet en och annan dag emellanåt under den torraste tiden Äfven kan — genom gödselämnenas djupa blandning med myrjorden — torkan rätt mycket motverkas, emedan växterna då mera söka sin näring på djupet, der fuktighet finnes.
På grund af den erfarenhet, jag förvärtfvat om mossodlingar på Gotland ända sedan 1851, då jag emottog förvaltn\’ngen af myrodlingsbolagets egendomar i och omkring Martebo myr, anser jag, att goda utsigter förefinnas, att sådan odling i allmänhet skall blifva lönande, om den rätt bedrifves, då såväl raps som de dyrbarare sädesslagen hvete och korn trifvas väl på myrjorden. Till stöd för denna åsigt vill jag anföra några af de resultat, hvartill jag kommit under odling af myr på min egendom Ihre, belägen vid utloppet af den år 1846 utdikade Elinghems myr, hvari jag odlat min andel eller 80 tunnland förut dödbränd och öfvergifven mosse, bestående af 6 till 8 verktum djup, väl förmultnad myrjord, hvilande på ett 6 till 10 fot djupt lager af bleke, som består af 95 procent kolsyrad kalk, mjukt som smör, eller sådan jord, som man i allmänhet anser föga lönande att odla.
Sedan på 12 famnars afstånd upptagits 3 fot djupa diken, upplöjdes jorden, hvilken såg ut som en ödömark nästan utan all vegetation och föreföll att icke äga något värde, till så stort djup, att omkring en tum bleke uppbringades i dagen. Denna frös sönder under vintern och blandades tillika med bleket från dikena så väl som möjligt med den grunda myrjorden. Sedan påfördes omkring 200 centner gödsel, bestående till hälften af kreatursspillning och till hälften af hafstång, samt 2 centner 20-procentigt guanosuperfosfat pr tunnland, som nedplöjdes och sedan medels tvärplöjning väl blandades med jorden. Derpå såddes raps, som lemnade 7 å 10 tunnor, eller hvete, som gaf 6 å 10 tunnor pr tunnland. Rapsen blef fullgod, men hvetet uppnådde ej mer än 13 1/2 å 14 lispunds vigt pr tunna. Af korn skördades vid enahanda gödsling från 7 till 12 tunnor med vigt från 11 1/2 till 12 3/4 ad I rapsen — utan särskild gödsling härför — utsådde timotej, röd-, alsike- och hvitklöfver lemnade årligen på treårig vall från 200 till 100 lispund hö, allt pr tunnland.
Som dessa skördar ej voro fullt tillfredsställande till följd af den ringa gödslingen, beslöt jag att öka densamma, hvarför, efter det jag till fullt djup år 1886 låtit upprensa den stora afloppskanalen för Elinghems myr, försök gjordes påföljande år med olika gödslingar å 6 tunnland nyodlad myr af ofvannämda slag, som besåddes med raps. Hela stycket gödslades med 200 centner till lika delar sammanblandad ladugårds- och tånggödsel samt å särskilda delar med följande artificiella gödsling, allt pr tunnland:

Fördelningen af skördemängden å de olika fälten är icke fullt exakt, men ej heller mycket afvikande. Den skördade rapsen växte å 4 1/2 tunnland och lemnade 66 tunnor, 16 kappar ren och torr vara, således 14 tunnor 20 1/2 kappar i medeltal pr tunnland, hvilket var mera, än jag vågade hoppas, då — till följd af ogynsamma omständigheter — gödslingen först kunde ske 18 och sådden 21 Augusti, som var en månad för sent. Också såg rapsen föga lofvande ut om hösten, men förkofrade sig betydligt på våren och sommaren trots den kalla väderleken.
Å försöksfältet d, som upplöjdes till följd af missväxt å rapsen, såddes 6 centner 17procentig thomasslagg pr tunnland, hvarefter stycket sent på våren besåddes med korn, som lemnade omkring 12 tunnor pr tunnland af endast 11 3/4 lispunds vigt. Såväl å rapsen som å kornjorden såddes tidigt på våren en del med 1 1/2 centner chilisalpeter pr tunnland, hvilket dock ej lemnade något märkbart resultat, hvarför antagligen ingen qväfvebrist förefans i jorden. Å alla försöksfälten lemnades en remsa tvärt öfver tegarne, hvarå intet kali såddes, och skörden tycktes härå vara 20 procent sämre än å öfriga fältet, som dock icke helt och hållet saknade kaligödsling, emedan tånggödseln torde innehållit omkring 80 skålpund deraf på tunnland. Af ofvanstående skördeförhållanden framgår, att guanofosfat, men i synnerhet thomasslagg, lemna vida gynsammare resultat äfven å kalkrik myrjord, än benmjöl, samt att en rirlig, rätt ordnad konstgödsling gifver mycket större nettobehållning än en sparsam sådan.
Jag tror, det är fördelaktigt att förse myrjorden med ett reserykapital af thomasslagg och kainit, utöfver hvad en vanlig skörd behöfver, på det näringsämnen ej må saknas för en rikligare skörd, då gynsamma förhållanden för öfrigt kunna framkalla en sådan. Vidare må förestående skörderesultat utgöra ett svar på, huruvida hr Axel Lindström m. fl. misstagit sig uti sina ofördelaktiga omdömen öfver blekemyrarne, om hvilkas förmåga att bära rika skördar det torde hafva saknats praktisk kännedom.
Å myren tänker jag införa följande cirkulation: 1) träda, 2) raps, 3) hvete, 4) ärter och rotfrukter, 5) korn eller hafre, 6) och 7) klöfvergräs; med en gödsling för hvarje skörd af 9 centner thomasslagg och 9 centner kainit pr tunnland, intill dess jorden fått ett öfverskott af dessa näringsämnen, hvarjämte lera och sand komma att påföras och marken täckdikas. Thomasslagg och kainit utsås om hösten för vårsäd och på våren å trädan, nedplöjas med tvåskäriga plogar till fullt djup, hvarefter gödseln genom tvärplöjning med årder samt harfning så mycket som möjligt blandas med jorden.
Sedan jag nu bestämt mig för försök med ofvannämda cirkulation och riklig gödsling, uteslutande med konstgödsel, torde jag möjligen framdeles blifva i tillfälle att framlägga resultaten deraf.

Gotlands Allehanda
Fredagen 11 Oktober 1889
N:r 117