Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Etikett: Othem
Othems socken ligger vid Gotlands östkust, omkring Slite och vid sjön Bogeviken.
Gårdsnamn: Barshage, Busarve, File, Klints, Kviende, Långume, Norrbys, Närs, Othemars, Prästgården, Spillings, Stenstugu, Ytlings, Österby.
Gotlandsfotbollen. På grund av utrymmesskäl blev en del idrottstext överstående från gårdagens nummer, däribland följande notiser och resultat från de gotländska serierna.
Othem statade med 8 man – VIF protesterar. VIF spelade i Othem på söndagen och det tycks dra ihop sig till ett litet efterspel till detta möte. VIF-ledningen ämnar nämligen hos fotbollförbundet påtala det förhållandet att domaren blåste till spel trots att Othem endast hade åtta man på planen. På grund av att en bil försenats saknades tre man i Othem laget och sedan man väntat en stund beslöt man sätta in en reserv. Denne lämnade emellertid planen kort efter det startsignalen blåsts men spelet fortsatte. Fotbollförbundet får nu avgöra hur det skall förfaras med matchen. VIF hade ett kraftigt övertag i första halvlek och tog ledningen med två mål, inspelade av Sjöberg och Larsson. I andra halvlek blev det 2-1, då Othem slog in en långboll mot VIF-målet. Broman och Lundh missförstodo varandra och\’ följden blev att bollen rullade i nät. Några minuter före full tid kom dagens andra diskussionsämne i form av en straff för Othem, som väckte förundran hos båda parter. Medan det borde ha blivit frispark för VIF, något som domaren förmodligen också avsåg till en början, ändrade han sedan sitt domslut därhän att det blev straff för hemmalaget, som vänsterbacken slog in och därmed räddade en poäng åt Othem.
Domherre var Kjellberg, Slite. AIK vann klart över A 7 med 5-1 i eftermiddagsmatchen på Gutavallen. AIK var klart överlägset och Glyn ordnade i första halvlek 2-0. Därefter kom A 7:s vi med artilleristernas enda mål och sedan kom AIK med flera bidrag till målskörden. Allan Persson gjorde tredje, Inge Claeson fjärde och Glyn Persson sista målet. Reservlagsserien: Slite-Fårösund 1-5 Klintehamn-VIF 2-5 AIK-A 7 inställd.
Juniormatchen Gute-VIF slutade 0-0. De uppskjutna matcherna. Fotbollförbundet har nu bestämt tider för diverse uppskjutna matcher. I Div. I spela Alva och AIK den 7 nov. och A 7-Hablingbo den 31 okt., båda uppskjutna från 29 aug. Den 7 nov. spela också Slite och A 7 både A- och reservlag. Matchen AIK-I 18 i reservlagsserien, som inställdes 5 sept., blev w. o. till AIK. Juniormatchen A 7-1 18 spelas 3 okt. och I 18-AIK 10 okt. Gotlands polisman och åklagare tävlade i går för sjunde gången om landsfogdens i Gotlands län vandringspris i pistolskytte. Tävlingen hade samlat 26 deitagare, och de bästa resultaten blevo: 1) H. Olovsson, Visby, 153 poäng. Olovsson fick härmed sin tredje inteckning i priset och erövrade det för alltid. 2) C. Edström, Visby, 143 p., 3) S. Karlsson, Visby, 140, 4) E. W. Åkerberg, Visby, 137, 5) H. Jönsson, Rute, 137, 6) T. Högfeldt, Visby, 136, 7) H. Jarlheden, Visby, 135, 8) H. Strage, Visby, 134, 9) A. Hammarström, Fårösund, 133, 10) E. Örnfeldt, Fårösund, 131, 11) J. Lesley. Hemse, 131, 12) S. Erlandsson, Visby, 125, 13) H. Ullman, Visby, 125, 14) landsfiskal Nordbeck, Hemse, 122, 15) 1-1. Gutefeldt, Visby, 119 poäng. Tävlingen omfattar tre sexskottsserier på 7,65 Waltherpistol och högsta möjliga poängtal är 180. Inteckning i vandringspriset fick \’år 1937 fjärdingsman H. Jönsson, Rute, med 139 p., 1938 H. Olofsson, Visby, 150 p., 1939 dito 153 p., 1940 stndsfiskal H. Ullman 148 p., 1941 H. Jarlheden, Visby, 152 p., 1942 W. Remén, Slite, 141 p. Till gårdagens tävling hade priser skänkts av fjärdingsmännen i Slite, Löfquists möbelaffär, Lindsströms järnhandel, Johanssons urmakeriaffär, Sylve Norrbys bokhandel, Schenholms eftr., färghandlare H. Karlsson, urmakare Sten Magnusson, Tempo, kontorist Karl Heller, Knut Falcks eftr., Östergren & Arvidsson, J. Ridelius bokhandel, Lindblads bosättningsmagasin samt handlanden Hj Pettersson, Roma.
Gotlands Allehanda Tisdagen den 28 september 1943 N:r 223
F. hemmansägaren Johan Gardelin, Ytlings i Othem, vigdes under lördagen till griftero på Othems kyrkogård. Kistan inbars i kyrkan under det sorgemusik utfördes på orgeln. Begravningsakten inleddes med psalmen 557:1-3, och därefter höll officianten kyrkoherde Anders Wernberg griftetalet. Efter jordfästningsakten följde psalmen 557: 4-5, och under det kantor Elis Hanson spelade en orgelkoral av Bach fördes kistan ut till graven. En myckenhet blommor och kransar nedlades vid båren.
Gotlands Allehanda Tisdagen den 28 september 1943 N:r 223
att veta, huruvida Järla I. F., vilken stockholmsförening som bekant i morgon gästar Gotland, skall vinna klubbmatchen i orientering mot Visby I. F. Det gäller ångbåtsbolagets vandringspris, och där har Järla förut två inteckningar och behöver nu bara en till för att för alltid hemföra priset. Slite I. F. sköter banläggningen. Samma bana användes för övrigt av AIK och I 18, som samtidigt mötas i klubbmatch.
Ej mindre intressant bli uppgörelserna i division 1 i fotboll, där Othem, sgrn ännu har idel segrar, skall möta VIF – och kanske få sin första poängförlust – eller gå vidare obesegrad fram. VIF måste ha finfin målkvot vid eventuell seger, om laget skall kunna räkna med att få hamna överst på tabellen. Vidare blir det uppgörelser mellan AIK – I 18, Slite-Fårösund, Hablingbo-Alva, I 18—Gute. Hoppas det kommer att gå lugnare till på fotbollsfronten denna gång än i söndags.
Våra skyttar tävla bl. a. på pistol om Reichenbergska vandringspriset, och vid fältskjutning i Slite gäller det Rolf Pedersens vandringspris.
Gotlands Allehanda Lördagen den 25 september 1943 N:r 221
Min käre make, vår fader Johan Gardelin lämnade oss i dag i sitt 72 Levnadsår; djupt sörjd och i tacksamt minne bevarad av oss, släkt och många vänner. Ytlings i Othem d. 17/9 1943. LINA GARDELIN Barn barnbarn
Nu slut är smärtan du funnit frid, du lämnat hjärtan som sakna dig.
Gotlands Allehanda Måndagen den 20 september 1943 N:r 216
VIF vann välförtjänt, 3—0 mot AIK i går. Othem alltjämt etta i Div. I, 4—0 mot Fårösund. A 7—Alva IK 3—2. Hablingbo—Gute 6—2. AIK—Visby IF 3—0. Othem— Fårösund 4—0. Slite—I 18 IK 4—2. Man hade samtliga lag i farten i Division I på söndagen och resultatet i de flesta matcher överensstämmer ungefär med förutsägelserna. En överraskning var dock att AIK skulle bli helt utan mål i matchen mot VIF, där man i stället väntat ett jämnare resultat. VIF fick sitt första mål genom Ekenvik, som skickade in en lätt boll vid stolpen utom räckhåll för Schmidterlöw. AIK försökte energiskt att åstadkomma något avgörande under slutet av halvleken och laget hade fullt upp av chanser som emellertid missades. Efter en halvtimmes spel blev det mitt under AIK:s press 2—0 till VIF genom snabb kombination mellan Evert Olsson och Svärd, där den sistnämnde riktade kulan direkt i mål sedan han fått en bra crossboll. Man hade väntat en AIK-uppryckning efter pausen men i stället förföll laget till en osympatisk tjurighet, som ibland tog sig uttryck i uppenbar misshandel av motståndarna. En målvaktsspark, icke på bollen utan på en motståndares ben, medförde att VIF fick en straff och den lade Svante Svensson med eftertryck i nät. 3—0 till VIF, vilket sedan stod sig under resten av matchen. — När matchen Hablingbo—Gute skulle ta sin början konstaterades. det att någon domare inte infunnit sig och man fick hämta in en åskådare som domherre. Gute hade under en stor del av matchen övertag i spelet på planen men Hablingbos fasta försvarsmur var inte mycket att göra åt. Hablingbo fick sina chanser då och då och det blev i regel god utdelning. — Othem befäste ytterligare sin ställning i täten genom att vinna en kraftig seger över Fårösund. Matchen gick ungefär på samma sätt som i Hablingbo, ty Fårösund pressade friskt mot Othemsmålet men forwards kunde inte få i gång något samspel att tala om och Othemförsvaret gav inte med sig. Det blev rätt hårt spel ibland och planen lämnade en hel del övrigt att önska. — A 7 vann sin första match för säsongen med 3—2 och motståndet bjöds av Alva, som i första halvlek höll spelet väl uppe och även ledde med 2—1. Efter pausen kom A 7:s helt nyuppsatta elva bättre -överens och man rodde hem segern så småningom. Det stod länge 2—2 men under slutminuterna gjorde A 7 sitt segermål. — Slite tog två nya poäng i matchen mot I 18, som nu fått tillbaka sitt ordinarie lag men som inte hunnit med någon samträning. Östervallen är uppplöjd för omläggning, varför matchen spelades på den gamla planen vid Bogeviken, som givetvis inte fyllde fordringarna för en seriematch.
Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja. Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro. Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare. När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.
Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903. Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund. Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar. Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr. Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.
När färjebryggorna föllo samman av skröplighet. Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.
Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret. I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet. I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början. Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.
De första betongvägarna. Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil. Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna. En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.
Dammbindningen slog igenomså småningom. Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat. Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.
Männen i ledningen. I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva. I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.
Varnande röster mot förstatligandet. Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen. Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.
Gotlands Allehanda Fredagen den 10 september 1943 N:r 208
Pastorsämbetet i Othem har anhållit att lämplig person genom riksantikvarieämbetets försorg förordnas att bestämma färg på en orgelfasad i Boge kyrka. Riksantikvarieämbetet förordar att länsarkitekten anlitas och att amanuens G. Svahn-ström deltar i förrättningen samt framhåller att förslag till färgsättning bör underställas byggnadsstyrelsen så vida icke denna uppdrar åt länsarkitekten att avgöra frågan.
Gotlands Allehanda Torsdagen den 9 september 1943 N:r 207
hade igår anordnat ett samlingsmöte i Stenkyrka under ganska god tillslutning. Mötet öppnades av ordföranden, lantbrukare K. L. Pettersson, Hellvi, som hälsade de närvarande hjärtligt välkomna, varefter sjöngs en gemensam sång. Till sekr. för dagen utsågs Martin Stenkyrka, och till referent K. L. Pettersson, Hellvi. Vidare följde intagning av nya medlemmar. Ordf. meddelade att kretsrådet på eget bevåg ändrat platsen för mötet till Stenkyrka i stället för Lärbro, som tidigare bestämts. Vidare meddelades att ett tältmöte, som skulle ha hållit i Lickershamn i augusti, blivit inställt på, grund av ogynnsamma omständigheter. En av kretslogens medlemmar, som f. n. vistas å sanatorium, hade sänt ett telegram till kretslogen, vilket upplästes. Kretslogen beslöt hålla nästa möte i Lärbro söndagen den 21 nov. Folkskollärare Harald Fardelin framförde några synpunkter på godtemplararbetet och uttalade som ett önskemål att IOGT-scoutkårer bildas i Stenkyrka och Othem samt på Fårö. Efter förhandlingarnas avslutande serverades kaffe ute i det fria. I fortsättningen talade folkskollärare Fardelin om hembygden och vad vi gotläningar känna för densamma. Därefter framförde Stenkyrka SLIT-avdelnings amatör Vilh. Ekmans folklustspel \”Medan rågen mognar\” på ett utmärkt sätt och belönades med en hjärtlig applåd. Ordf. avtackade de medverkande, varefter mötet avslöts.
Gotlands Allehanda Måndagen den 6 september 1943 N:r 204
Robert Ahrling blev mästare vidårets DM i tälttävlan. A 7 tog lagsegern i den krävande tävlingen. Över hela landet hällos i går DM-tävlingar i fälttävlan och för gotlänningarnas del hade A 7:s IF anordnat tävlingen ute i Othem och Boge, där de 81 deltagarna fingo åtskilliga svårigheter att brottas med. Trots att orienteringen gick över de gamla välkända File haidar var det många som försinkade sig svårt på detta inledande moment och sedan blev det etter värre när man på slutet kom till specialgrenarna. Det var med andra ord en tävlan för de topptrimmade och det blev också en gammal elitman som segrade, nämligen AIK-aren Robert Ahrling, som dock inte kom bland de tio bästa i den fria orienteringen, men som 1 stället blev dagens näst bästa skytt och delade tätplatser t de övriga grenarna, punktorientering och handgranatkastning. A 7 tog lagsegern med AIK som tvåa. Vädret var det bästa tänkbara och en bjärt kontrast till förra söndagens rusk. Orienteringsbanan mätte c:a 12 km. och var som sagt ganska knepig, vilket givetvis tillfredsställde storhejarna i högsta grad. Starten gick vid ett torp intill vägen en km. norr om Tingstäde träsk och första man kunde starta redan kl. 8,50 tack vare att arrangörerna kunnat ordna med extra kommunikationer för de tävlande. Huvudparten utgjordes f. ö. av militärer; det civila inslaget inskränkte sig till ett 15-tal man. Första kontrollen var en liten hästskoformig myr 3 km. sydost och redan den blev en stötesten för många. Här gällde det att gå försiktigt fram annars riskerade man att hamna ute i \”tomma intet\”, ty det fanns ingenting som fångade upp inom rimligt avstånd. Tiderna variera också mellan knappa 20 min, och 1 1/2 timme på denna första sträcka och det fanns också dem som måste ge upp redan på detta tidiga stadium. Kontroll 2 låg 2 km. rakt söderut i sockengränsknäet och även den beredde stora svårigheter eftersom tunen var borttagen, men i stället ersatt med cementstolpar på var 100:e meter. Tredje leg 2,200 m. sydväst i en liten glänta och sedan blev det en långsträcka igen med 3,3 km. till skärningen mellan bäck och ås 300 m. väster om punkten 16,5. Tredje och fjärde sträckorna gingo således inne i Hejnum socken och på femte sträckan sneddade man också över en hörna av Bäl. Slutmålet för den fria orienteringen låg 2,500 m. sydost från bäckkröken i småskogen innanför ett fält. Här fingo de tåvlande omedelbart hugga in på punktorienteringen längs den snitslade bana, som förde i en slinga österut mot sjöstranden. Redan orienteringen medförde som nämnts en rätt kraftig gallring. Vid första kontrollen kunde vi konstatera att favoriterna skötte sig utmärkt med undantag av fjolårsmästaren serg. Nyström och Erik Olsson, VIF, som gjorde en del slingerbullar på de villsamma hedmarkerna.
VIF-Löfqvist tog god ledning i orienteringen. Vi parkerade sedan vid orienteringsbanans slut i spänd väntan på första man. Han kom in på slaget 11 och var nr 13 Olle Andersson, en av \”outsiders\” som orienterat jämnt och bra. Kl. 11,04 kom en av storfavoriterna, löjtnant Arnell, som blev mästare i militärens DM för några månader sedan, och i sitt släptåg hade han fänrik Dahlin, som påstod att han forskat en halvtimme efter andra kontrollen. Båda hade låga startnummer. En annan överraskning var nr 17 furir Olsson, A 7, som låg bättre till än Andersson. Kl. 11,12 anlände en klunga på 5 man och här var löjtnant Almqvist bäst med startnr 36. Det dröjde dock inte länge förrän VIF:s Löfqvist med 61 på bröstet slog ned i lägret efter att ha klarat banan på 1,44. Honom kunde ingen hota utan han begav sig in, på punktorienteringen med ett ganska bra försprång. Löfqvist, AIK, och Ahrling hade 2,03 i tid på fria banan. Punktorienteringen blev en marighistoria och det var säkert många som grubblade förtvivlat över \”de 14 punkterna\”. Här skickades de tävlande fram och tillbaka i terrängen söder om Klinteberget och här spejade man intensivt efter allt som kunde tänkas förekomma på kartan. Iblan-i fanns det dock anhalter mitt i djupa skogen och då gällde det att hålla reda på hur långt man stegat. Det var som sagt inte mindre än 14 punkter och snitslingen sträckte sig över c:a 6 km., vilket föreföll vara i drygaste laget. Det gällde också att inte söla för länge, för löptiden räknades fortfarande fram till slutmålet, som låg vid Gyleviken. Löptiden i minuter räknades som poäng och varje missad millimeter i punktorienteringen medförde tillägg på 3,4 poäng. Samma tillägg blev det också för varje missad meter i handgranatkastningen, men här var det avsevärt lättare att lyckas hundraprocentigt, då man hade ett längdkast och två precisionskast på 70metersbanan. Drygt dussinet deltagare hade fullträff och 0 poäng i denna gren.
Skogsstridernas teknik tillämpades iskjutningen. Skjutningen däremot var det svårare att komma till rätta med; mest därför att den var upplagd efter nya linjer och metoder, som det moderna skogskriget inspirerat till. Alltså korta håll och snabb eldgivning, helst från stående. Man borde kanske inte ha tagit steget över mot detta nya så kraftigt som man nu gjorde med 8 skott i stående på fyra figurer under 35 sek. och 12 skott i liggande på 6 figurer och 50 sek. De korta skjuttiderna förde med sig att en del använde geväret å la kulsprutepistol och slösade ammunition, medan de som lade sig vinn om att sikta ordentligt inte hunno med. På första skjutstationen hade man fyra mål med hjälm, fjärdedelar och tredjedelar på 65-105 meter i stående och på den andra stationen hade man sex grupper med samma slags figurer på 60-140 meter. Ahrling sköt utmärkt när han kom ned i liggande på andra stationen och nådde 15 tr. av 20 med samtliga figurer träffade. Hans resultat stod sig ganska länge, men på slutet blev han i alla fall slagen av furir Åke Thor, som efter sex och en halv timme i skogen klämde in 16 tr. på de tio figurerna.
Jämn strid om andraplatsen. På anslagstavlan vid målet stod löjtn. Almqvist en god stund som tätman och mn väntade med spänning på VIF-Löfqvists punktorienteringsresultat. Med 24 mm:s fel kunde han passera Almqvist, men protokollet utvisade obönhörligt 26 mm. I stället kom löjtnant Linderoth med en jämn resultatserie och gick förbi med knappa två poäng, så det var en verkligt jämn strid i toppen. Så småningom spred sig ryktet om Ahrlings goda prestationer i skjutning och hans fullträff i handgranatkastningen och när han sedan visade prov, på att han lärt sig punktorientering ordentligt så var saken klar. Underrättelseväsendet var perfekt ordnat, ty det fanns signalister bakom snart sagt varje buske och resultaten från varje gren ringdes omedelbart in till en uppsamlingscentral som bearbetade det vidlyftiga siffermaterialet. Tack vare att det blev god spridning på deltagarna så hann man undan bra, det enda som tog tid och krävde omständ\’iga kartmätningar så var det punktorienteringen, men också här benade man ut resultaten så småningom. Som tävlingsledare fungerade kapten Erhardt och han hade både kårchefen, överste Kempff, och överstelöjtnant Edlund som intresserade åskådare under dagen. Orienteringsbanan hade lagts av löjtnant Lindström och även löjtnanterna Böös och Tengelin hade en god del i förtjänsten av att tävlingen gick väl i lås. Även för pressens del var allt ordnat till, det bästa. Vid 5-tiden förrättades prisutdelningen av kapten Erhardt, som överlämnade Riksidrottsförbundets plaketter till mästarna i lag och individuellt. 2:e t. o. m. 9:e man erhöllo SMI:s silvermedaljer och även ett antal bromsmedaljer utdelades jämte hederspriser som skänkts av firmor och enskilda.
Gotlands Allehanda Måndagen den 6 september 1943 N:r 204
Genom utslag den 9 september 1935, som vunnit laga kraft, har Söderbygdens vattendomstol i anledning av besvär över en den 15 september 1934 avslutad syneförrättning rörande företag, kallat Slite kloakledningsföretag och avseende avledande av spillvatten från Slite i Othems socken av Gotlands län fastställt plan för företaget. Hos vattendomstolen har sökanden till företaget, Slite köping, anhållit om medgivande att på det sätt frångå nämnda plan, att ett däri för avloppssystemet A ingående bräddavlopp finge utföras utan föreskriven rensnings-brunn och att i följd härav spillvattnet från nämnda system finge genom en ledning av viss närmare angiven beskaffenhet ledas direkt ut i havet. Erinringar mot ansökningen skola, vid äventyr att vattendomstolen eljest icke är pliktig att fästa avseende vid deras innehåll, framställas i skriftlig inlaga, som i två exemplar ingives till I vattenrättsdomaren senast den 2 oktober 1943. Ett exemplar av handlingarna i målet hålles tillgängligt hos ordföranden i byggnadsnämnden i Othems socken, Slite, såsom aktförvarare. Kallelser och andra meddelanden till parterna införas i Gotlands Allehanda samt hållas tillgän li a hos nämnde aktförvarare. Stockholm den 31 augusti 1943. Av vattenrättsdomarämbetet: Anton Thelln.
Gotlands Allehanda Lördagen den 4 september 1943 N:r 203
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/02/19380311-07-01-idrott.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/08/19430910-06-01.jpg\")