Vamlingbo, 31 Mars.
Olyckshändelse. Häromdagen var en person i trakten sysselsatt med malning i en väderqvarn. Det började allt mera friska i med blåsten, så att vår man nödgades bromsa verket för att ta ref in å qvarnseglen. Bäst som han var i farten med detta arbete tog qvarnen i gång, så att mannen, som ej fort nog hann komma undan qvarnvingen, af denne fick ett så våldsamt slag i bakre delen af” hufvudet, att han föll till jorden och svimmade. Sedan han omsider återfått sansen, lyckades han ånyo hejda qvarnen i dess lopp och begifva sig, blodig och skadad som han var, till sitt i närheten belägna hem, der han blef förbunden så godt sig för tillfället göra lät och måste genast intaga sängen; någon fara för lifvet lär dock icke förefinnas, — En gumma, som skulle sönderstycka en sockertopp, begagnade dervid som verktyg en väldig köksknif i stället för yxa; men olyckan ville att hugget, som var illa måttadt, i stället träffade venstra handens tumme, som nästan bokstafligen blef afhuggen, under det sockertoppen förblef »helskinnad». Blott några skinntrasor sammanhöllo den skadade lemmen, hvilken i största hast blef förbunden af en läkekunnig person.
Ett hotande tillbud till olycka uppstod äfven för ett par dagar sedan under arbete med timmersågning i ett sågverk, som drifves med vindens kraft. Under det klingan befann sig i full fart skulle sågmästaren smörja densamma, enär den var varm, men var dervid så oförsigtig, att sågklingans tänder fattade tag i tröjärmen, hvilken sönderslets, till all lycka för mannen, som denna gångislapp unden med sinailemmar i behåll och en stark varning att för framtiden bruka mera försigtighet vid sådant arbete.
En lustig episod vid ett husförhör kan berättas: En ung pastor höll husförhör i en socken i södret. Han sporde de närvarande hvcm den förlorade sonens far var. Ingen kunde besvara frågan. Slutligen bröt en munvig qvinna tystnaden och yttrade att hon alltid trott att berättelsen i fråga vore en liknelse, men eftersom pastorn syntes hysa en annan mening och nödvändigt ville veta fadren, så trodde hon att han hette Pettersson och var från Stenkyrka. Pastorn bet sig i läppen och gjorde en sväng på klacken. När man besinnar den dubbla betydelsen af förlorad är det ett ganska knepigt svar af en bondtös.
Sundre, 1 April.
Gumman som »högg» arfvet. En förmögen undantagsenka afled för kort tid sedan i en grannsocken. Bland den aflidnes anförvandter befann sig äfven en fattig gumma som, änskönt hon icke var närmaste arfvingen, dock be spetsade sig på ett ganska drygt arf efter den aflidna. Stolt i hågen och glad som en lärka om våren begaf hon sig alltså en vacker dag till den afgångnas hemvist, ett förmöget bondställe, der hon i de vackraste or dalag gaf sitt ärende tillkänna åt de närmaste arfvingare. Men döm om hennes förvåniver, då hon blott erhöll några småsaker i vänle af några ören och tre s. k. »pannstycken» med tillbehör, som den aflidna i sin ungdom begagnat, samt en — krinolin. Med sviket hopp återvände derefter den fattiga gumman till sitt hem, medförande det »antiqvariska» arfvet; men väl hemkommen började dock vredeslågan att riktigt blossa upp och de med så stark fart att både »pannstycken» och krinolin kastades på huggkubben, hvarefter gumman flitigt begagnade sin yxa. Ett så lant snöpligt slut fick denna »illusion».
Hemse, 1 April.
I lördags e. m. kl. 3 hölls ordinarie kommiv alstämma den s. k. marsstämman härstädes, fåtaligt besökt förstås. Ärendena äro de vanliga: Räkenskapernas godkännande på grund af revisorernas tillstyrkan om ansvarsfrihot samt val af valman för landstingsmäns utseende. Dessutom tillkommo mantals- och skattskrifningslängdens granskning samt restlängden å oguldna kommunalutskylder till beslut med afseende på ifrågasatta afkortningar, hvilken senare fråga afgjordes så att för 10 personer afkortning beviljades.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 3 April 1890
N:r 51
