De förlorade återfunna.

Glädjande nog kom icke den svaga skymt af hopp om fiskare Nygrens och hans sons räddning, som vi i går vågade hysa, på skam.
På eftermiddagen erhöll Gotlands Allehanda noderrättelse från Vestergarn, att Nygrenarnes båt varit synlig Iångt ute till sjös ntanför Gnisvärds fiskläge, men att utsigterna för dess bergning från land voro mycket ringa.
Så snart denna underrättelse också nådde vårt ångbåtsbolags direktör, tvekade han icke ett ögonblick att genast telefoniskt beordra den nyss till Klinte inkomna ångaren Klintehamn att utgå för att bispringa de nödstälda fiskarena.
Ångaren afgick också vid 5 tiden, men då voro Nygrenarne redan bergade af behjertadt folk från Gnisvärds fiskläge.
Hurna dervid närmare tillgått och rörande de båda fiskarnes ångestfulla öden, ha de sjelfva berättat oss vid ett besök vi i dag på f. m. gjorde dem.
Vi kommo dit vid 11-tilen, Jut då körde en skjuts upp till porten och i densamma beafunno sig fiskare Nygren, far och son, kommande från Tofta. De hade med sig sina stelfrusna nät, deri strömmingarne sutto glest och lika stelfrusna. Inne på gården stod hustrun och modren alldeles tillintetgjord, darrande och gråtande.
— Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem annat än som lik — sade hon.
När de fått sina garn i förvar, berättade de:
— Vi gingo ut i går morgse kl. 6 för utt vittja näten, då vi öfverraskades af snöstormen, som gjorde det omöjligt för oss att komma in i hamnen. Just som vi kommo utanför inloppet, bröt isbandet, som låg der, loss och med det drefvo vi hastigt söder på. Det hjelpte ej, att vi arbetade emot af alla krafter.
Utanför Kopparsvik kommo vi in mellan två stora isflak, som bräckte in borden på båten.
Vi beslöto att söka arbeta oss ur isen och hålla sjön för att, sedan snöstormen bedarrat, möjligen kunna komma uppåt Visby, men när; vi nådde rent vatten, begynte båten sjunka så att vi skyndsamt måste ge oss af in i isen igen. Der kunde vi åter hålla båten läns.
Vi voro nu redlöst öfverlemnade i isens våld. Vi höllo oss i ytterkanten af det drifvande bandet. Det var bistert kallt och vi voro alldeles genomvåta. Vi sökte hålla oss någorlunda varma genom att ro, men årtullarne bräcktes snart af båten.
(Den yngre Nygren visade oss sina händer, som på innersidorna voro idel stora blodblåsor, ett stumt, men talande bevis på den förtviflade kamp de kämpat för lifvet).
Så drefvo vi hela dagen, förfrusna och utmattade och allt längre till sjös bar det. Någon räddning hoppades vi knappast på; sjelfva kunde vi ingenting verksamt göra för densamma och vi höllo för föga troligt att man från land skulle observera oss, än mindre kunna vidtaga några åtgärder för att hjelpa oss.
När vi drefvo förbi Visby hamn, hade man sett oss, och så fort sig göra lät utgingo, efter hvad vi sedan fått höra, lotsarns Thomsson, Puxon och Zetterqvist m. fl. med båt för att om möjligt hjelpa oss. Lotskapten Berggren var också med. Expeditionen gick utefter landfästet, släpande båten med sig. Men det var ingen möjlighet för dem att nå oss. Raketapparaten fans med, men den hada endast 50 famnars lina och vi voro mycket läsgre ut.
På e. m. afstodo alltså lotsarne från sina försök. Två af dem, lemnade båten hitom Fridhem, återvände till staden jämte lotskaptenen. Lotsen Thompson fortsatte jämte två andra vägen.
Vi hade nu hunnit utanför Gnisvärds fiskläge, sittande uti iskanten omkring två minuter till sjös.
Först genom lotsen Thompson blefvo Gnisvärds fiskare underrättade, att vi sväfvade i lifsfara derute, och genast iordninggjordes en båt jämte linor och nödig bergningsredskap, och i båten gingo bröderna Viktor och Nils Björkander, Johan Svensson och Knut Ekman.
Strax invid Gnisvärd låg ett bredt isband, sedan kom en bred vak och der utanför åter ett isband, på hvars yttre sida vår båt satt fast. Våra räddare drogo först båten öfver isen, rodde sedan genom vaken och så började en mödosam isvandring igen, till dess de ändtligen nådde oss. Vi voro då alldeles utmattade. Jag — sade den äldre Nygren — var både känslo- och sanslös; det hade svart varit ute med mig, och med sonen min atod det inte stort bättre till. Vår båt måste vi lemna qvar — den var ju alldeles förstörd för öfrigt — och vi blefvo släpade till våra räddares båt, der vi på allt sätt omvårdades.
När vi kommo iland vid 6-tiden blefvo vi med all möjlig vänlighet omhuldade.
Vi voro icke blott utfrusna utan äfven utsvultna, men vi hade ej makt att äta något. Man stoppade då några hvetebrödstuggor i munnen på oss, och så småningom qvicknade vi vid. Det är som ett underverk, att vi blefvo räddade, och vi äro mycken tack skyldiga både alla vänliga menniskor i staden och framför allt dem som räddade oss. Det var inte något lekverk, skall herra tro. De fingo alla våga lifvet många gånger för att kunna bistå oss. Om herrn skrifver något i tidningen, så tacka dem alla så hjertligt ifrån oss.
Lotsen Thompson har för oss berättat följande, som i någon mån korrigerar de ofvan lemnade uppgifterna:
Vid 1/2 8-tiden på morgonen i går hade han gått nedåt hamnen, då han af sjöman Nygren underrättades om, att fiskare Nygren och hans son troligen icke skulle kunna taga sig in genom isen, sedan de i snöstormen drifvit förbi gattet. Thompson fick genast bud till lotsarne Puxon och Zetterqvist för att få till stånd en räddningsexpedition. På en förfrågan ombord å Argo att derifrån erhålla ett par man till hjelp, gafs undvikande svar af styrmannen.
Emellertid infunno sig villigt som deltagare i expeditionen, utom de tre nämda lotsarne, sjöman Nygren och tullvaktmästare Bergström; de fingo med sig en båt och så började vandringen längs strandens is. Till en början hyste man hopp om att kunna nå de nödstälda ganska snart, men stormen tilltog i styrka och isen kom i rörelse, så att båten aflägsnade sig allt mer, dock ej ur sigte. För räddningsexpeditionen blef arbetet att draga på den medhafda båten allt besvärligare, och nedanför Vible lemnades den, i tanke att man på andra sidan Fridhem skulle kunna få annan båt.
Färden gick nu något raskare. Komna till Högklint, måste de behjertade männen upp i land och öfver klinten. Det blef en mödosam vandring genom obanad bygd i alnsdjup snö, och ett par af dem tröttnade också och måste stanna en stund att hvila sig.
Ingen hade mat med sig — affärden hade ju skett mycket hastigt. I en stuga köptes nu ett bröd, som skiftades i sju delar, af hvilka två sparades till Nygrenarne, om man skulle lyckas rädda dem.
Så fortsattes igen förbi Buske och Blåhäll.
Vägen togs nu något uppåt land, den enda möjligheten, då isen i landfästet var omöjlig att beträda. Men så fick man en vägvisare ner öfver skogen till Nyrefvet, och der fick expeditionen åter sigte på båten, som fortfarande dref med isen.
Utsigterna att från land rädda densamma blefvo allt mindre, då deremot bergningen från sjösidan varit ytterst lätt.
Först genom lotsarne och deras följeslagare fick man vid Gnisvärd underrättelse om att en båt ute i isen sväfvade i fara. Från fiskläget hade den ej synts till följd af den upptornade isen.
Genast voro alla villiga att våga allt för att rädda sina nödstälda yrkeskamrater, en båt gjordes i ordning och med den utgingo de här ofvan nämda männen.
Öfver den fasta isen gick det lätt nog, men i sörjan blef det besvärligt. En af karlarne satte sig i båtens för, sparkade med fötterna undan sörjan, hvarpå båten släpades fram med båtshakar.
Och så nåddes omsider Nygrenarne. Den äldre var ytterst medtagen, kunde ej känna igen någon.
På återvägen mötte räddningsexpelitionen från Visby, och de båda räddade ombuldades på allt sätt.
Såväl dessa modiga och ihärdiga män härifrån staden som ock de uppoffrande Gnisvärdsborna förtjena ett varmt erkännande för sitt behjertade handlingssätt, utan hvilket två menniskolif säkert gått förlorade i den qvalfullaste död, döden af hunger och köld.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Mars 1893
N:r 36

Från landsbygden.

Ardre, 25 Februari.
För att med en ringa skärf kunna bidraga till hindrande at nöden i Norrland var häromdagen anordnad en enkel fest hos N. Jakobsson, Kopungs, hvilken godbetsfullt upp lät lokal för angifna ändamål. Glädjande var att se, med hvilket intresse denna anordning omfattades af alla, både rika och fattiga. Salen var inom kort fyld af deltagare, hvilka med lifligt intresse följde hvad som der försiggick. Längst uppe i salen tronade det vackert ordnade kaffsbordet med sin unadfägnad, och orgelns toner ackompavjsrade af gitarrer och åtföljla af friska qvinno- och mansröster brusade den inträdande till mötes. Fescen öppnades af komminister Hawré: med ett stämningsfullt poem, i hvilket deltagarae helsades välkomna, och hvari skildrades våra lyckliga förhållanden, framkallade genom föregående års rika skörd, och norrlänningeas vanlottade med ty åtföljande nöd, förorsaktad af der inträffad missväxt. Föredrag hölls äfver ämnet: Norrlund, då dess yta, klimat, naturprodukter, näringar och öfriga förhållanden skildrades.
Den i allo lyckade tillställningen afslöts med ett kort religiöst föredrag och bön af Fosterlandsstiftelsens reseombud Pedersén. Den enkla festen inbragte 82 kronor 10 öre, hvilken summa ytterligare blifvit tillökt med omkriog 13 kronor, utgörande detta ett bevis för att det lilla Ardre har ett folk, som ömmar för sina nödstälda likar.

Hangvar, 22 Febr.
En fågeljagt på Östersjön vintertid. Följanrde historia har barättats mig från en grannsocken hästädes. Häromdagen, då en jägare skulle begifva sig ut på sjöisen för att skjuta fågel, var lyckan ej honom mera gynsam än att han, kommen ut ett ganska långt stycke från land, på ungefär 12 alnar djupt vatten, råkade att trampa igenom isen med den påföljd, att han genast sjönk ned. Men strax uppkommen på samma ställe fattade han med händerna fast uti iskanten, hvilken dock brast sönder, så att han ånyo för andra gången sjönk ned. Sedermera uppkommen kunde han dock ehuru utmattad krafla sig upp på isen, lemnande skjutvapnet i sticket. Olyckan, som varseblefs af en qvinna från stranden, kunde dock ej antagas vara så farlig förrän genom några rop den nödstälde gat sig tillkänna. Tillskyndande hjelp hann dock ej fram, u:au mötte den nedisade och stelfrusne mannen på vägen, som begaf sig till närmaste boniog, der kläder genast måste ombytas. Tilläggas kan, att mannen varit ute för ett något så när liknande äfventyr för några år sedan.

Södra Gotland, 24 Febr.
»Hvad gör en kyss, när ingen det ser, när du den gett, du mins den ej mer», heter det ju i »Hin ondes besegrare», Till denna, oss allom bekanta text, sökte en ungersven häromsistens, i en af socknarna här på söder, göra ett slags tableau vivant. — tackars unge man! Han var ju så glad och lifvad vid detta tillfälle. Han hade fått sig »ett lite glas», ty det var ju hans årsdag idag — som sagdt, han var så glad, så glad och der kom ju — hon.
Han möter nämligen på qvällsqvisten »föamålet för sin ömma låga», som det ju så vekert heter — dock lär ej det der »föremåla» besvara hans böjelse. Ungersvennen stäler sig midt i vägen för den unga flickan och spärrer såmedels hennes »vidare befordram; fäster på henne ea ntmenande blick och säger: »en kyss och en klapp, eller du kommer ej längre!» Men, som ni sett, finnes ingen böjelse hos den sköna för den uppge mannen och i konseqvens dermed protesterar hon på det ifrigeste. Ynglingen ger sig ej! Han måste ha lösen som skulle bestå i form af kyssar och klappar (som orden lära ha fallit sig). Salig »Kajsa Varg» i verlden, »Gud frögde hennes schel dárr ha liggar !» sade ju en gång de mycket bevingade orden: »man tager» och ynglingen — han tog — då flickan ej godvilligt ville gifva honom det önskade.
Nu tyckte emellertid tösen att det gick långt öfver konvenansens lagar. Hon betraktar ömhetsbetygelsen som öfvervåld, hvarför hon också i sin vrede börjar ropa på hjelp. Folk tillströmmar och fråga efter anledningen till hennes »nödrop», hvarpå flickan förklarar, att det är henne omöjligt komma byvägen fram med mindre än hon först skall visa vissa ömhetsbetygelser till den der unge mannen, som ännu, oaktadt folkmassan, håller sitt ideal krampaktigt om lifvet och vädjar hon nu till de närvarande om »handräckning» för att bli sin af »tjäderlek» halft vansinnige antagonist fri, en sak som också genast beredvilligast beifrades. — Flickan kom nu på »fri fot» igen samt fortsätter i lugn och ro sin väg. Den älskogskranke odalsonen förständigades att omedelbarligen lemna valplatsen samt att på inga vilkor vidare förfölja sin sköna, så framt han ej slutligen ville ha’ sin ursprungliga önskan realiserad, på så vis nämligen, att blifva af tunga och grofva karlahänder »grundligt kringklappad».

Rone, 25 Febr.
Eldsvåda. Enkan Kajsa Lisa Hans onstuga på Ronehamn nedbrann i dag 25 Febr. Gumman, som vanligt ensam och frusen, fyrade på duktigt hvarvid elden genom den dåliga skorstenen troligen fattat i lofter. Den gamla förstod ej hvad som var på färde och hade nog blifvit innebränd, om ej folk sparkat upp dörrarna och burit henne ut. Hon försörjes på socknens bekostnad.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 27 Februari 1893
N:r 33

Från landsbygden.

Fole, 29 Januari.
Karlsdagen 28 ingick med strålandsa solsken och lugnt väder, en bland de vackraste dagar, vi haft denna vinter. Detta var så mycket mera glädjande för det unga Fole, som just samma dag anordnat ett ståtligt slädparti. I detta slädparti deltogo 15 slädar, fullsatta med herrar och damer, uppgående till omkring 60 personer. Från Visby hade äfven åtskilliga damer inbjudite, hvilka med glädje deltogo i dem angenäma och i allo lyckade tillställningen. Kl. 2 blåstes till affärd. Det sköra vädret bidrog äfven att höja stämningen hos de åkande. Resan gick genom Källunge, Ekeby, Endre och Hejdeby socknar omkring 21/2 mils väg. Efter återkomsten, och sedan förfriskningar intagits, anordnades roande lekar.

Hablingbo, 31 Jan.
Dödsfall. En här i trakten mycket känd och som djurläkare anlitad person, afled i sitt hem vid Bosarfve 29 dennes efter en kort sjukdom i sitt sjuttiofemte lefnadsår, näml. förre hemmansägaren och kyrkovärden Kristian Kristiansson, som i sin krafts dagar nästan dagligen hämtades än till den ena och än till den andra både inom och utom många socknar här omkring för att lemna råd och hjelp för de sjuka husdjuren. Ja ännu in i sena ålderdomen och oktadt han af ålder och bräcklighet måste stödja sig på käpp ooh krycka såg man honom resa med dem som voro hjelpbehöfvande och sällan eller aldrig misstog han sig om hvad som felades ett djur. Der han ej hade medel att hjelpa eller der han ej förstod sjukdomsorsaken, så hänvisade han dem till den vetenskapligt bildade läkaren. Mycket beläst och utrustad med godt minne kryddade han äfven sällskapslifvet och ett sjunket humör med en mängd historier och små muntliga föredrag till nöje för både unga och gamla.
Saknad af anhöriga blir han säkerligen saknad äfven af många andra. I förbigående må nämnas att han var fader till den för några år sedan i Visby aflinne tyske konsuln L. N. Boström. Heder öfver den gamle och för hvad han verkat för de lidande och stumma djuren!

Till ledamöter i bevillningsberedningen ha här i dag utsetts hemmansägarne Nilson, Stjups och O. Jakobson, Vadstäde, och till deras suppleant hemmansägaren B. Olofsson vid Domerarfve.

Hemse, 31 Jan.
Vid i dag hållen kommunalstämma invaldes i bevillningsberedningen handl. Aug. Melin och landtbr. M. Cedergren, Hulte.
Vid samma tillfälle behandlades äfyen frågan om aflöningen till pastoratets barnmorska.
Hemse kommun, som äger öfver sjutusen fyrk, nödgades betala omkring 3/4 af hennes lön, men ansåg sig ej skyldig härtill. Ärendet skulle emellertid hänskjutas till kommunalstyrelsen i Alfva för att inhämta deras yttrande, innan något beslut i frågan kunde göras.

Sjuk- och begrafningsföreningen härstädes hade sitt första sammanträde 28 dennes, Föreningen hade utbetalt sjukhjelp åt sex medlemmar för tillsammans 19 veckor med kr. 95.
Behållningen från föregående år utgjorde kr. 365,91 och vid årets slut kr. 454,81.
Till ordförande i föreningen valdes handl. Sandelin sedan landtbr. J. N. Johansson, som qvarstått sedan föreningen bildades, afsagt sig uppdraget. I styrelsen återvaldes för 2 år de afgående: skoll. E. Helling, föreningens sekreterare, och R. Bolin.
Till sjukbesökare valdes: bleckslagare A. Lindgren, åkare Joh. Östergren, urmak. A. F. Hultin och arbet. Körkander. Till revisorer utsågos landtbrukarne J. N. Johansson och P. Östergren.

Klintehamn, 30 Jan.
Sistlidne söndag 29 Januari, hade Kliate Arbetareförenings Sjuk- och begrafningskassas delägare sitt för året första sammanträde. Af den afgifna årsberättelsen framgick, att sjukhjelp blifvit uttaxerad under det gångna året för 96 veckor till 39 af dess medlemmar med 480 kr. Medlemsantalet är nu 120. Kassabehållning från föregående åren utgjorde 1,672 kr. 51 öre, deruti inbegripen en under året af Klinte kommun erhållen penninggåfva af 207 kr. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för gångna årets förvaltning. Såväl styrelseledamöter som revisorer från föregående år blefvo enhälligt återvalda.

Sundre, 1 Febr.
Lif och rörelse blir det här i sommar i det att en arbetsstyrka af 60—70 man skola för fabrikör Lindströms i Visby räkning, bryta och hugga marmor från Hoborgberget till operapalatset i Stockholm. Ungefär samma arbetsstyrka lär skola bli sysselsatt med detta arbete under loppet af fem somrar efter hvartannat.
Mången känner sig nog, gent emot den företagsamme fabrikör Lindström, tacksam härför, ty 1:o blir det arbetsförtjenst för lite hvar här och 2:o ett litet afbrott i vårt tysta och ödsliga lit härate vid »verldens ända»

Södra Gotland, 31 Jan.
Att säkerheten på våra landsvägar ej är stor, derom vittnar följande händelsa. En dräng från en sydlig socken, som häromdagen var i Hemse efter ett lass virke, upphanns på hemvägen i en skog af en skjuts i vildaste galopp, från hvilken de åkande, sju till antalet, — sex ynglingar och en gubbe, som skjutsbonde — lät höra sina röster i skrål och rysliga svordomar. Drängen, som färdades blott i skridt, körde åt sidan, för att lemna vägen öppen för det vilda, synbart berusade sällskapet, att köra förbi. Men för dessa veko ock hästarne sin vana trogna åt sidan men så långt att skjutsen kantrade i landsvägsdiket och hästarne — stannade, troligen dertill föranledda af trötthet. Så fort de åkande lyckades krafla sig upp ur diket, störtade de nyktraste fram till den intet ondt anande eller vållande drängen och höll in;hans hästar, under det en fattar honom istrupen och på landsvägsriddarevis framstälde hotelsen: penningar, eller slagen i bitar, hvilket väl kunde vara liktydigt med lifvet. I förskräckeleen sökte väl den stackars drängen så godt han kunde beveka de bistra anleten, som grinade jnot honom, men utan resultat, under det den alldeles redlöse skjutsbonden skränade: »sla ihjäl rackarn sorkar». Först sedan han lemnat hvad han ägde på eig i penningar släppte våldsverkarne sitt byte och så gnart de fått sin skjuts på rätt köl igen gåfvo de sig i väg under yttrande att »på närmsta ölförsäljning, blöta upp, hvad de af den stackars f-o förtjent». Nämnas kan, det en af sällskap:t dock yttrat farhågor mot företaget, att det kande komma en obehaglig eftersläng efter dylikt våld, men havs tal vann inte gehör bland desse nidingar. Drängen, som väl i Hemse, sett det vilda sällskapet pimpla i sig nektar m, m. ur medhafda pluntor kände ldem ej, men trogna sin försäkran, funnos de å närmsta ölförsäljning och erhölls der underrättelse om namn och hemvist, som var i närheten. Den öfverfallne är en nykter och stillsam yngling under det våldsverkarne äro kända som slagskämpar och fyllbultar, af nvilka de flesta för diverse ofog äro antecknade i kronobetjeningen anvaler. Såvida ej någon uppgörelse mellankommer, torde nog deras namn framdeles blifva kända vid häradsrätten.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 1 Februari 1893
N:r 18

Eldsvåda

ödelade i går natt en skräddaren Dahlberg i Fide tillbörig obebodd lägenhet, som nedbrann i grund. Iogen eldstad fans der. Mordbrand befaras.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 Januari 1893
N:r 15

Jernvägsurspårning.

Morgontåget från Visby, som i dag afgick i vanlig tid, fick redan från början ett svårt arbete med att tränga sig igenom de genom yrvädret och jordyra åter hopade drifvorna på de flacka fälten närmast staden. Öfver ett par timmar höll man på intill trakten af Stora Vede, sedan tåget, som bestod af lokomotiv, finka och en personsvagn, först måst vända om till Visby för att förse sig med kol äfven i finkan.
Något bortom Stora Vede blefvo emellertid drifvorna alldeles omöjliga att genomtränga, och vid 1/2 11-tiden råkade tåget urspåra under sina försök att gå framåt. Såväl lokomotiv som vagnar ka stades ur spåret och de välte något åt sidan i de fasta drifvorna. Ingen af patsagerarne skadades. I vagnarne slogos några fönsterrutor sönder, på lokomotivet blef ena gardjernet bräckt och vattentanken fick ett hål. å banan refvos tre skenlängder upp.
Genom telefon — man hade nämligen apparat med sig och ledningen kastades öfver telegraftråden — underrättades Visby om missödet, hvarpå folk i tvänne skjutsar, försedda med domkraft och öfriga redskap, omedelbart utgingo för att lyfta lokomotiv och vagnar samt laga banan. Troligen tager detta hela dagen, helst arbetet försvåras genom de ogynsamma väderleksförhållandens.
Mellan Stora Vede och Barlingbo ligga hardt när ogenomträngliga drifvor.
Passagerarne hk tåget togo vid Svenskens skjuts för att resa till Barlingbo, men funno vägarne igenyrda, så att de måste återvända till Visby.
Ingående morgontåget från Hemse kom fram till Barlingbo, men der måste det stanna och kan ej heller komma tillbaka, då ingen vändskifva finnes å denna station och lokomotivet med snöplogen naturligtvis måste gå före.
I sista stund meddelas, att man lyckats få upp lokomotivet på spåret, så att det kan söka tränga fram till Barlingbo. Om yrvädret saktar af, skulle tåg möjligen kunna gå i morgon.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 Januari 1893
N:r 11

Skenande hästar

hade man i går förmiddag åter tillfälle att med sina skjutsar få se luffa genom stadens gator.
Tvänne bagarekuskar hade råkat sammanträffa vid ett hus å Söderplan der de i hvar sin butik skule aflemoa bröd, hvarvid den ena hästen rusade på den framför stående, och bägge satte af i sken. Brödkorgarnas innehåll utströddes svart till förnöjelsa för kråkornsa, hvilka dock fördrefvos af några pojkar, som tyckte sig bättre kunna taxa vara på bullarne.
I det bistra yrvädret gjorde den ena af hästarne en rund kring hela staden och fasttogs först vid hamnen, den andra blef stannad å Norra Murgatan, utan att dock någon egentlig skads förekom å någondera af skjutsarne.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 Januari 1893
N:r 7

I halkan

råkade i går ett yngre fruntimmer att på Strandgatan afbryta sitt ena ben på två ställen.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 5 Januari 1893
N:r 3

Från landsbygden.

Hablingbo, 30 Dec.
Julhelgen, som hvad väderleken beträffar, med snöstorm artade sig blifva kuslig och mindre angenäm har förflutit lugn och stilla. Kyrksamt som folket här är bevistades julottan tämligen mangrant och man öfverraskades och gladdes äfven af den nya och vackra sjuarmade ljazstaken som tronade i midten af da två lägre på altaret förut stående kandelabrarne. Kyrkan eller församlingen har till de nyligen skänkta fyra stilfulla ljuskronorna, till denna högtidamorgon äfven förärat ofvannämda ljusstake, så att för upplysning i dubbel mening för allmänheten nu blifvit väl sörjdt.
— Veckans öfriga dagar, för de flesta ett slags hvilodagar, ha afbrutits af visiter och kontravisiter i all fröjd och gamman.

— Ingen snöskottning eller dylikt har förekommit efter senasta svöfall. Mera snö önskas för tyngre körslor.

Nyvald vid senaste stämma till ledamot i skolrådet blef hemmansägaren vid Bosarfve, Olof Larsson och till ledamot i körkorådet nyvaldes hemmansägareo Karl Ockander, Hafvor. Öfriga förtroendemän i öfriga styrelser qvarstå.

I ett härvarande försäkringsinstrument bar en person roat sig med sammalägga värdet af de i förteckningarna upptagna guld- och silfverpjeserns och fått af dem den nätta summan af omkring 25,000 kronor. Bland silfverpjeserna förekomma 42 större pokaler. Det blir ej långt ifrån en sådan storgubbe på hvarje hushåll. De hus finnas som hafva upp till fyra sådana.

Att postsparbanken alltmera vinner allmärbetens förtroende kan synas deraf, att under det nu gångna qvartalet i år i småposter (92 insättningar) insatts 1,968 kronor eller nära 2,000 kronor. Sedan. 1884 då postsparbankskontor äfven här inrättades har summan uppgått till 14,828 kronor, fördelade på 205 motböcker, som mest tillhöra barn, tjenare och arbetare.

Gamla året med sina sorger och fröjder står tärdigt att stiga i sin graf — det nya står vid dörren och klappar på. Vi bjuda det stiga in fritt med förhoppningar. Må det medföra till en hvar fröjd, frid och välsignelse är vår hjärteönskan.

Mellersta Gotland, 8 Jan.
Hvad är det som troget håller oss tillsammans och gör bandet starkt?
Frågan skall bli besvarad på ett mycket enkelt sätt i nedanskritne berättelse.
30 sistlidne December samlades Klintekretsens lärare och lärarinnor i Sanda skolhus, — denna gång icke för att, under fruktan för kritik, gitva lektioner, icke i främsta rummet för att önska hvarsndra »godt slut på det gamla och ett godt nytt år» (sådant skedde längre fram på qvällen) —, utan för att i Sanda prestgård med tal och sång önska sin bögt värderade inspektör ett godt, nytt letnadsår, ty han ingick den dagen i det femtiondeföreta.
Inspektören, som var nästan färdig att resa bort, visste på förband ingenting om uppvaktvingen. Och deriör kom den som en stor öfverra-kning, när tonerna ljödo på prestgården och lyckönsknings- och tacksägelsettlen framburos för hvad han vurit och verkat som offentlig och enskild man.
Han svarar, Och när han svarar kan man på förhand vara viss om att det är ord som länge sitta qvar i minnet, ty de komma icke fram på vanligt svarfvaremanér, och inte är det polering på ruttet eller malätet trädslag; utan det är hjertats språk, fritt trån pjunk.
Att kyrkoherdeo-inspsktören älskar och vårdar sin församling, sina skollärare och sko or, det är bestridt endast af några elakt sinnade hycklare.
Vi behöfva samhället besatt af just sådana värnpliktige som den i fr. v. inspektören för att verka och försvara stat, kyrka och skola, och hvilka äro villiga att knyta ett starkare band än det nu befintliga.
Den som skritver detta kunde ej af två skäl personligen tå vara med på festen, men det gläder mig att det fiones mån, som verkligen verka, ej blott för sitt dagliga bröd, men som hålla, i främsta rummet, de svåra plikterna mycket kära och som ha mod och stålsättning att hålla ut.
Har jag nöjaktigt besvarat frågan? Hvem vet?

Södra Gotland, 2 Jan.
Med ett oväder, hvars like ej setts härstädes i vinter, ingick det nya året. Redan på nyårsnattenens morgon började under häftig nordostlig blåst snön falla så att drifvorna hopade sig höga. På nyårsdagen blet det ändå värre, då vägarne, trots energiska ansträngningar från de snöskottningaskyldiges sida blefvo nästan alldeles ofarbara. Det var nästan ett motstycke till 3 Mars 88. Idag kommer vinden från sydlighållet, mén lika bister ändå och tycks ej vilja lindra ovädret.

Sundre, 2 Jan.
Dödsfall. Ena af denna lilla sockens mest originella invånare har nu skattat åt förgängelsen, nämligen 70-årige båtekepparen Nils Viderström, hvilken, efter blott omkring ett dygns fjättrande vid sjuksängen aflidit. Under sin lefnad var han, särskildt på eista tiden, mycket säker att »spå» väderlsk och under bans vandringar i gårdarna språkade ban ofta om huru han t. ex, den gången drömt a’t en stor ångare strandat på »Barshageref» eller någon annan undervattensklippa i trakten, och, förunderligt nog, hans spådomsdrömmar slogo mångon gång äfven in.
I en liten öppen båt har denne man under sin tid ensam tillryggalagt vägen emellan Gotland och Öland flera hundrade gånger, alltid med tur och medförande från hemtrakten af de så mycket omtyckta Gotlandsslipstenarne, föll last i sin farkost, hvarpå han bytt ut dessa emot Ölands slipsten (afsedda för gröfre slipning) hvilka han vid hemkomsten försålt till bönderna ända långt uppåt landet.

Olyckshändelse. I en grannsocken timade häromdagen ett ganska allvarsamt olycksfall då en gammal 90-årig gumma, som varit ovanligt kry och rask osaktadt sin höga ålder, föll hufvodstupa ifrån köket ned genom den öppna källarluckan och skadade sig så svårt att hon gerast måste bäras i säng, Man hyser föga hopp om den åldrigas tillfrisknande.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 Januari 1893
N:r 2

Dödsfall Karl Niklas Kahlström

Tillkännegifves att min högt och innerligt älskade make Sjömannen Karl Niklas Kahlström ombord å ångaren Lammermoor vådligen omkommit i Sharpuess Dock i en ålder af 49 år 6 måaader och 29 dagar; smärtsamt saknad och begråten af mig och en dotter, broder, syster, slägt och många vänner.
Visby den 29 December 1892.
Mathilda Kahlström.
Sv. Ps.-b. 344: v. 1, 2.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 December 1892
N:r 201

Strandning.

Skeppet Lettonia, kapten A. Ekner, kommande från Riga och destineradt till Middlesbro, med last och plank och bräder, strandade på Rone ytterholme julaftonen under hård vestlig snöstorm. Däckslasten kastades och fartyget var något läck. En dykarebåt ditbeordrades, men vid inträffande högt vatten senare på qvällen kom ångaren flott utan hjelp och var ej värre skadad än att den kunde fortsätta sin resa.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 December 1892
N:r 200