Ett femtioårsminne med anledning av en 85-årsdag.
Åttiofem år fyller i morgon den 22 januari f. roddaren och fiskaren J. P. Nygren härstädes, Den gamle hedersmannen är trots sin höga ålder rask och arbetsför och humöret är prima. I samband med omnämnandet av hans åttiofemårsdag ha vi velat erinra om en händelse för femtio år sedan, i vilken Nygren var en av huvudpersonerna och hans fader den andre. De två fiskarna, far och son, råkade nämligen ut för ett äventyr i isen den 3 mars 1893, och att de blevo räddade betraktades såsom ett under. Många äldre Visbybor minnas helt säkert ännu denna händelse, som såg ut att bliva en tragedi men som till sist avlöpte lyckligt.
År 1893 var vintern ovanligt sträng och isbanden drevo kring härutanför så långt ögat kunde nå. På morgonen nämnda dag rådde hård snöstorm och några Visby-fiskare hade råkat illa ut i isen. Det såg ut som om en tragedi skulle utspelas mitt för ögonen på en stor skara vid Norderstrand församlade människor, som med ängslan följde fiskarnas kamp ute i isen, där båtarna drevo omkring. I den ena båten voro fiskaren Nygren och hans son — då 35-årige J. P. Nygren — och i snöstormen drev båten med ilande fart söderut. Den sågs från Kopparsvik först och sedan vid halv 10-tiden utanför Högklint alldeles redlös i ismassan. Deras iiide syntes beseglat. I den andra båten befunno sig laxfiskaren Olsson samt fiskarve Petter Wallin och Wilhelm Nyström. De hade lyckats få hjälp från land i sista stund. Värre gick det för de två Nygrenarna, om vilkas äventyr vi vilja berätta litet med Gotlands Allehanda som källa. Tidningen hade nämligen spaltlånga skildringar av samtliga fiskares vådliga strid för livet därute i issörjan och snöstormen. Det heter sålunda bl. a.:
På eftermiddagen samma dag erhöll Gotlands Allehanda meddelande från Västergarn om att Nygrenarnas båt varit syn lig långt ute till sjöss utanför Gnisvärds fiskeläge men att utsikterna för dess bärgning från land voro mycket ringa. Så snart denna underrättelse också nådde vårt ångbåtsbolags direktör tvekade han icke ett ögonblick att genast telefoniskt beordra den nyss till Klinte inkomna ångaren Klintehamn att utgå för att bispringa de nödställda fiskarna. Ångaren avgick också vid femtiden, men då voro Nygrenarna bärgade av behjärtat folk från Gnisvärds fiskeläge. Huru därvid närmare tillgått och rörande de båda fiskarnas ångestfulla öden berättade de själva följande:
— Vi gingo ut igår morse kl. 6 — det var alltså fredagen den 3 mars — för att vittja näten, då vi överraskades av snöstormen, som gjorde det omöjligt för oss att komma in i hamnen. Just som vi kommo utanför inloppet bröt isbandet, som låg där, loss och med det drevo vi hastigt söder på. Det hjälpte ej att vi arbetade emot av alla krafter. Utanför Koppars-vik komme vi in mellan två stora isflak som bräckte in borden på båten. Vi voro nu redlöst överlämnade i isens våld. Det var bistert kallt och vi voro alldeles genomblöta. Vi sökte hålla oss någorlunda varma genom att ro, men årtullarna bräcktes snart av båten. Så drevo vi hela dagen, förfrusna och utmattade och allt längre till sjöss bar det. Någon räddning hoppades vi knappast på. Själva kunde vi ingenting verksant göra för densamma och vi höllo för föga troligt att man från land skulle observera oss, än mindre kunna vidtaga några åtgärder för att hjälpa oss. Vi hade nu hunnit utanför Gnisvärds fiskläge sittande uti iskanten omkring 2 min. till sjöss. Genom en räddningsexpedition från Visby med lotsen Thomsson i spetsen blevo Gnisvärds fiskare underrättade att vi svällde i livsfara därute och genast iordninggjordes en båt jämte linor och nödig bärgningsredskap och i båten gingo bröderna Viktor och Nils Björkander, Johan Svensson och Knut Ekman. Strax invid Gnisvärd låg ett brett isband. Sedan kom en bred vak och därutanför åter ett isband, på vars yttre sida vår båt satt fast. Våra räddare &e-go först båten över isen, rodde sedan genom vaken och så började en mödosam isvandring igen till dess de äntligen nådde oss. Vi voro då alldeles utmattade. Jag, sade den äldre Nygren, var både känslo- och sanslös, det hade snart varit ute med mig och med sonen stod det inte stort bättre till. Vår båt måste vi lämna kvar. Den var ju alldeles förstörd för övrigt, och vi bleve släpade till våra räddares båt, där vi på allt sätt omvårdades. När vi kommo i land vid 6-tiden, blevo vi med all möjlig vänlighet omhuldade. Vi vore icke blott utfrusna utan även utsvultna, men vi hade ej makt att äta något. Man stoppade då några vetebrödstuggor i munnen på oss och så småningom kvick, nade vi till. Det är som ett underverk att vi blevo räddade och vi äro mycken tack skyldiga alla vänliga människor som bidragit till vår räddning. De hade vågat livet för oss, slutade den äldre Nygren.
Räddningsexpeditionen från staden, i vilken bl. a. flera lotsar deltogo, hade likaså att utstå en hel del svåra strapatser. Såväl dessa modiga och ihärdiga män härifrån staden som ock de uppoffrande gnisvärdsborna förtjäna ett varmt erkännande för sitt behjärtad handlingssätt utan vilket två människoliv säkert gått förlorade i den kvalfullaste död, döden av hunger och köld, heter det till sist i Allehanda.
Det kan erinras om, att den äldre Nygren avled något år efter händelsen. Han fick brand i benen, vilket torde ha förorsakats av sviter efter äventyret. Sonen, Janne Nygren, kom ifrån detta med skador i händerna, vilka varit som blodblåsor.
Ett tragiskt 55-årsminne.
Fem år tidigare — alltså den 3 mars 1888 — hade en fruktansvärd tragedi timat inne i Visby hamn. Då omkomma nämligen nio man av Neptunbolagets folk under ett oväder. Vi ha tidigare utförligt relaterat denna händelse.
Sivard motorlivbåt — framhåller att utsikterna att rädda livet inte äro så värst stora när en besättning måste lämna sitt fartyg och gå i livbåten —om inte flera gynnsamma omständigheter samverka. Min konstruktion är en självlänsande och självresande motorlivbåt. Den tål slag mot fartygssidan, som skulle krossa en vanlig livbåt. Om, som ofta har hänt, fartyget sjunker inom en minut, flyter den av som en flotte och reser sig på rätt köl hur den än kommit i vattnet. Den tål vidare avsevärda skador av explosionssplitter. överbyggnaden ger skydd mot sjö och kyla.
Vikten blir givetvis större än en vanlig livbåts och priset högre. — 11,000 kr. för en båt om 25 mans kapacitet. Men frånsett frågan om vi ha rätt att sända ut våra sjömän utan bästa möjliga skydd mot riskerna och även när kriget en gång är slut är minrisken fortfarande fruktansvärd — endast av kostnadsskäl, är frågan just ur kostnadssynpunkt den, att varje drunknad sjöman kostar försäkringen inemot 24,000 kr. En enda räddad besättning om 25 man betalar sålunda kostnaden ??? utrusta 50 fartyg med ?????? båtar.
Det är ganska enkel matematik att räkna ut vilket som rent siffermässigt lönar sig bästa.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 21 januari 1943
N:r 16
