Ångaren Navarres förolyckande.

40 svenska emigranter omkomna.
I Daily News meddelas en utförlig redogörelse för denna svåra sjöolycka, som inträffade i Nordsjön den 7 mars. Enligt detta referat lemnade fartyget Köpenhamn natten till den 2 dennes med destination till Leith, hafvande om bord 44 emigranter, 4 första klassens passagerare och en besättning med befäl, uppgående till 21 man. Den 4 anlöpte fartyget Christiansand i Norge, der ytterligare några passagerare togos om bord, så att hela antalet om bord befintliga menniskor uppgick till 81.
Dagen derpå, när fartyget befann sig midt i Nordsjön, råkade det ut för en svår storm, hvilken hastigt tilltog i styrka och när fartyget på tisdags morgon befann sig omkring 200 (engelska) mil från Christiansand, öfverspolades det af en förfärlig brottsjö, som ryckte med sig kompassen och några andra föremål. Lasten började förskjuta sig och fartyget arbetade med svårighet under orkanen. Under dagens lopp blef fartyget öfverspoladt af flera endra svåra störtsjöar.
Tidigt på onsdags morgon var förrummet fyldt af vatten, och klockan 5 eftermiddagen hade skutan tagit in så mycket vatten att det var påtagligt att hon snart skulle gå till botten. Från fartyget observerades en liten fiskaresmack, som närmade sig det samma, och fem man af besättningen samt fem norrmän hjelptes åt att sätta ut en båt medelst hvilken, lemnande räddningsbåten sedermera åt sitt öde. Om bord å smacken fans icke någon räddningsbåt men smacken seglade några gånger rundt om kring Navarre utan att kunna lemna någon hjelp. Under tiden hade alla emigranter om bord å sist nämda fartyg äntrat upp i riggen på den sjunkande ångaren medan den ena vågen efter den andra öfverskölde dem. Omkring klockan 6 fick man syn på en annan smack och en ny båt utsattes från Navarre, hvaruti femton personer hoppade ned, men båten kantrade och alla funno sin död i vågorna. Ingen räddning syntes möjlig förr än vid 8 tiden då Hullångare, Sir Stafford Northcote, kom i sigte. Dess befälhafvare, kapten Rickett styrde ned till Navarre, och lät lösgöra sina räddningsbåtar. Innan dessa hunno till det nödstälda fartyget sjönk emellertid detta med alle man om bord, och kapten Rickett kunde endast rädda fem personer, hvaribland en qvinlig första klassens passagerare, fröken Lotz från Christiansand, hvilka medtogos till Hull.
Räddade äro de tio, som upptogos af den förut synliga fiskare-smacken (ett tyskt fartyg), en som blef upptagen af en landsattes i Hull.
En annan meddelare, hr Mannal, som är en bland de räddade, skrifver:
Allt gick här till i måndags på eftermiddagen, då en stark storm uppstod. Tidigt på tisdags morgon blef fartyget öfverspoladt af en våldsam brottsjö, som bortryckte kompassen, båda räddningsbåtarne och en del af kommandobryggan. Kort derefter började lasten förskjuta sig och fartyget lade sig på babords sida. Följande dag började vatten att intränga i fartyget, och utvandrarne klagade häröfver hos kaptenen, hr William Craig, men han fäste sig icke dervid. Senare beordrade han dock folk att ösa vatten, enär pumparne icke förslogo. Man öste, så att vattnet föll en fot, men läckandet tilltog, då kaptenen fortfor att låta fartyget gå med full maskin.
När vi kl. 6 på onsdags morgon fingo se ett fiskefartyg, bådo passagerarne kaptenen att hissa nödflagg, men han vägtade att göra det. Sedermera mötte vi ett tyskt fiskefartyg och nu gaf kaptenen nödsignal. I samma ögonblick slog en sjö in öfver fartyget, fylde maskinrummet och släckte elden. Fartyget sjönk allt mer och mer och kunde icke styras. En båt utsattes, och i denna gingo fem skattska och fem norska matroser, hvilka upptogos af ett holländskt fiskefartyg, som för öfrigt icke gjorde några ansträngningar för att rädda de nödstälda. Det engelska fiskefartyget Sir Stafford Northcote hade emellertid hållit upp mot det sjunkande ångfartyget och beredde sig att utsätta en båt. Från Navarre ropades då, att man hellre skulle kasta ut linor, enär ångaren i hvilken ögonblick som helst kunde sjunka Fiskefartygets manskap satte likväl ut en båt men denna bortrycktes af den höga sjön. Linor utkastades nu, och omedelbart derefter sjönk ångaren. Trots alla ansträngningar lyckades det fiskaremanskapet blott att rädda fem personer fröken Lotz, William Sinclair, en skottsk matros, J. Andersen, en norsk landtman F. J. Nygren, en svensk smed och den förut omnämde hr Mannal. Ett annat engelskt fiskefartyg lyckades uppfiska ännu en af de skeppsbrutne, en spanmålshandlare hr Froggart.
Svensken Nygren hade sin hustru och två små barn med sig och skulle med dem utvandra till Minnesota. De lågo alla i vattnet när fartyget sjönk, och först blef den lille gossen på 4 år bortryckt. Modern höll med förtviflans styrka fast i sin lille 8 månaders gosse, men hon blef vanmäktig af kölden och ansträngningarna samt gick till bottnen med sitt lilla barn. Endast mannen blef räddad. Den äldre gossen uppfiskades, men lifsgnistan hade då redan slocknat.
Det var förenadt med mycken svårighet att rädda fröken Lotz, enär hon hade drifvit något bort från fartyget. Man kastade dock en lina till henne, som hon högg fatt uti, och blef med tillhjelp af denna uppdragen. Sjön var så våldsam att den nästan hade rifvit kläderna af fröken Lotz, så att hon måste ikläda sig de manliga kläder som funnos ombord på Sir Stafford Northcote. De som stannade qvar på ångaren visade en märkvärdig likgiltighet eller slöhet; de sjönko med fartyget nästan utan att gifva ett ljud från sig och några hade icke ens lemnat kajutan när fartyget gick till botten. Hr Mannal påstår att flera personer kunnat räddas, om Navarres befälhafvare i tid hade haft situationen klar för sig.

Gotlands Tidning
Lördagen den 24 mars 1883
N:r 24.

En skenfärd som kunde slutat illa.

Skenande hästar höra som bekant till ordningen för dagen i vårt goda samhälle. Senast i förmiddags inträffade en ny skenfärd, som var af en sådan beskaffenhet, att det får anses som ett underverk, att den aflopp utan allvarliga följder för körsvennen.
Denne, en gammal man som har anställning hos Sam Larssons snickerifabrik, skulle köra ett lass virke från Bengtssonska fabriken utanför norr till lasarettet. I Norderbackar började vagnen skjuta så stark fart, att hästen icke förmådde hålla igen. Följden blef, att han satte af i fullt sken. Under vägen inåt staden törnade lasset mot ett träd, hvarvid skaklarna å vagnen sprungo sönder och hästen frigjordes. Det skrämda djuret fortsatte sin vilda färd. Körsvennen, som fortfarande höll fast i tömmarna under förtviflade försök att taga in hästen, släpades nu med in genom Norderport och ångt ned på Norra Kyrkogatan, där hästen ändtigen fasttogs. Körkarlen blef genast omhändertagen och införd till fältintendent Söderbergs, där man tvättade af honom blodet, som rann från ett skrubbsår på vänstra kinden. Någon annan skada hade han dock, underbart nog, inte ådragit sig under den vådliga färden öfver de knaggliga gatstenarna.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Juni 1915
N:r 144

Vådeld

uppkom i torsdags som man förmodar genom lintorkning i en husbonden J. Persson Valfva i Eskelhem tillhörig byggning, som totalt nedbrann med deri varande lösegendom och några tunnor spannmål.

Gotlands Tidning
Onsdagen den 21 februari 1883
N:r 15.

Eldsvåda.

I förgår nedbrann hos husbonden Johan Persson, Valfva i Eskelhem, en flygelbygnad, som var inredd till brygghus, snickarebod och smedja. Bygnaden med alla inventarier samt några tunnor säd nedbrann till grunden. Elden tros hafva uppkommit genom lintorkning.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Februari 1883
N:r 14

Vådeld.

I fredags i förra veckan, emellan kl. 10 och 11 på aftonen utbröt eldsvåda hos hemmansegaren Lars Olofsson Hejstäde i Eksta, hvars ladugårdsbyggnader och foderförsåd samt tröskverk blefvo lågornas rof. Kreaturen blefvo med knapp nöd räddade så när som några gåss, hvilka innebrändrs. Manbyggnaden undgick olyckan emedan vinden lyckligtvis låg derifrån, liksom från närliggande grannarnes byggnader.
Elden säges hafva börjat uti en af tröskverkets pelare helt nära landsvägen. Orsaken till eldens utbrott har man ej reda på. Ställets egare hade vid niotiden sjelf gifvit kreaturen nattfoder, då medgafda lycktan af ett väderdrag slocknat strax inne i gården, hvarför han i mörkret gifvit kreaturen foder.

Gotlands Tidning
Lördagen den 17 februari 1883
N:r 14.

Olyckshändelse.

(Meddelande).
Åter har mästermyr kräft ett offer. Husbondesonen Olof Norrby Smissarfve i Silte begaf sig, i sällskap med en sockenkamrat på måndagsafton den 12 dennes, efter att hafva samma dag bevistat en auktion vid Stenstugu i Fardhem, till fots öfver isen å Mästermyr till sitt hem. Men då de hunno ett stycke ut på myren från Levidelandet hände missödet att isen brast och båda sjönko ner till armarne; efter en stunds arbete lyckades de likväl komma upp. Norrbys kamrat vägrade derefter att i mörkret fortsätta färden öfver isen helst som öppna vakar ej i tid kunde skönjas; men Norrby sjelf ville ej återvände, utan fortsatte hemfärden ensam.
Kamraten kom kl. 5 påföljande tisdagsmorgon till Butvide i Sproge, efter att hela natten letat sig fram å isen långs landet, genomvåt och mycket medtagen af kölden samt fick sålunda med lifvet uppnå sitt hem. Norrby deremot hade ännu icke på tisdagen hemkommit, hvarför man blef orolig, helst som man aftonen förut hört starka nödrop från myren, och anstälde påföljande dag eftersökning då man fann Norrby liggande naturligtvis död och med ansigtet vändt mot isen.
Måtte denna sorgliga tilldragelse lända andra i verldsyran uppväxande ynglingar till varning att i rid vända om då man i mörker å en osäker väg stadd är!

Gotlands Tidning
Onsdagen den 14 februari 1883
N:r 13.

Eldsvåda.

Husbonden Lars Olssons, Hejdstäde i Ejsta, alla ladugårdshus nedbruono, skrifver man till Gotl. Alleh., natten mellan 9 och 10 dennes. Kreaturen blefvo räddade, emedan elden lär börjat uppe på foderloftet. Om eldens uppkomst vet man ännu ingenting, när detta skrifves. Bygnaderna äro brandförsäkrade.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 Februari 1883
N:r 13

En beklagansvärd olycka

inträffade, skrifves till Gotl. Alleh., i lördags 20 dennes kl. 12 middagen vid Gnisvärds fiskeläge i Tofta socken, i det fiskarena Olof Nordström, Norrgårda, Nils P. Olsson, Rangvalds och Per Andersson, Ansarfye, blefvo vågornas rof. De hade varit till hafe efter sina sedan torsdagen utestående torskanglar, hade funnit och dragit dem, då de på återvägen i närheten af det s. k. Suderrefvet i sina å land stående kamraters åsyn förolyckades genom en svallvåg, som fylde båten, Som de omkomne voro duglige fiskare, vane sjömän och ordentlige karlar, kan olyckan ej hafva skett af okunnighet eller vårdslöshet. Genast olyckan varsnades, skyndade en del kamrater med båt komma dem till hjelp, men förgäfves. Liket efter P. Andersson är påträffadt, likaså fiskredskap och båten, den senare med hål i botten och afslagna årtullar. Det sorgligaste är åsynen af de omkomnes efterlemnade trenne enkor och 11 faderlösa barn, af hvilka sju äro under 7 år; dessa alla hafva nu förlorat sina jordiska stöd och befinna sig i högst ömmande omständigheter. Skulle några lyckligt lottade medmenniskor under behjertande af barnens sorg och nöd vilja skänka något bidrag till »De sju små faderlösa fiskarebarnen» i Tofta, mottagas medlen tacksamt och redovisas i denna tidning af skolläraren L., V. Andersson, Tofta, adr. Eskelhem. Bidrag kunna ock lemnas å Gotlands Allehandas annonskontor, der lista för tecknandet af sådana flnnes tillgänglig.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Januari 1883
N:r 7

Dödsfall Lars Petter Vallström

Att min ömt älskade make, hemmansegaren och sjömannen Lars Petter Vallström, i följd af olyekshändelse stilla afled vid Hafvor i Hafdhem den 11 Januari 1883, 41 år och 11 månader gammal; innerligt sörjd och saknad af mig, trenne små barn och svärmoder, har jag den smärtsamma pligten vänner och bekanta meddela.
Vilhelmina Vallström,
född Hafdelin.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 Januari 1883
N:r 7

Ihjälfrusen.

En af våra brefskrifvare berättar: Från Hemdarfve i Slite gick hustru Christina Jespersson i lördagsmorse för att hälsa på vid Stenbjers i Gerum och sade sig ämna återkomma på aftonen; men då hon icke ännu på söndagsafton hemkommit började man blifva orolig. På måndagsmorgon blef hon af en sockenbo anträffad å myren liggande död på isen med hufvudduken lagd under hufvudet och voro skodonen afdragna; en butelj innerhållande bränvin stod jemte henne och hvaraf någon del var förtärd. Antagligen har hon legat der sedan lördagsqvällen och har kölden slutat hennes lif sedan hon lagt sig för att hvila och dervid insomnat.

Gotlands Tidning
Onsdagen den 17 januari 1883
N:r 5.