Etikett: När

Närs socken ligger vid Gotlands sydöstra kust.
Gårdsnamn: Allmunds, Alvare, Andarve, Bommunds i Burgen, Bomunds i Hammaren, Bosarve, Botes, Dalbo, Folke, Frigges, Galls, Gangvide, Hallbjänne, Hallbjärs, Hallsarve, Hallute, Haltare, Hamngården, Hemmor, Husarve, Hägdarve, Kulle, Liffor, Maldes, Mattise, Mickelgårds, Mickels, Nickstjups, Närsholmen, Pavals, Pilgårds, Prästgården, Rigges, Rikvide, Rovalds, Siglajvs, Smiss, Tiricker, Torarve, Öndarve.

Publicerat

Postkungörelse.

Enligt k. generalpoststyrelsens skrifvelse 1 dennes komma, samtidigt med jernvägens öppnande å linien Visby—Hemse, att befordras kärrposter fram och åter eméllan Roma jernvägsstation och Kräklingbo poststation, förbi Sjonhems prestgård samt Hemse postexpedition och Burgsvik, hvarjämte landtbrefbäring anordnas å följande linier:
Etelhem—Garda— Alskog—Ljugarn,
Hemse—Burge,
Visby—Endre— Follingbo,
Barlingbo—Gotl. Dalhem—Hörsne,
Bjerges (Vänge)—Guldrupe komministerboställe och
Stånga—Burs—När.
Möjligen komma ytterligare tvänne Jandtbrefbärare att antagas, hvilka i så fall blifva anstälda vid Barlingbo och utgå derifrån, en till Endre och en Follingbo.
De personer som önska att öfvertaga ofvanberörde postföringar, eller blifva antagna till landtbrefbärare, kunna för afgifvande af anbud och afsluta kontrakt infinna sig i Barlingbo sockenstuga fre dagen 2 nästkommande Augusti kl. 10 f.m.; i Roma, å poststationen, samma dag kl. 12 midd:; i Gotl. Vänge sockenstuga samma dag kl. 3 e. m.; i Etelhems sockenstuga samma dag kl. 7 e. m.; i Stånga, å poststationen lördagen 3 Augusti kl. 9 f.m., och i Hemse ä postexpeditionen samma dag kl. 12 middag.
Sökande till landtbrefbärarebefattningarne skola vara skrifkunnige och för ärlighet och nykterhet kände manspersoner samt försedde med prestbetyg.
De som önska blifva anstälda såsom landtbrefbärare för linien Visby—Endre —Follingbo hafva att infinna sig här å postkontoret onsdagen 31 dennes kl. 12 middagen.
Visby Postkontor 19 Juli 1878.
J. A. LINDQUIST.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 20 Juli 1878
N:r 58

Publicerat

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset 1 Juli.
Giftmordet i När. Angående detta fortsattes nu med häktade enkorna Anna Sörensson Öndarfve och Lotta Djurman ransakning, som, ntsatt att börjas kl. 9, likväl icke började förr än kl. 10 och 10 min. f.m. Sedan fångarne blifvit införda, upplästes för justering protokollet för 6 Juni och lemnades utan anmärkning. Med afseende på det vid förra ransakningstillfället ifrågasatta särskilda utlåtande af läkare, uppläste ordföranden derefter en skrifvelse från provincialläkaren, deraf inhämtades, att ett dylikt utlåtande fordrade noggrannare undersökning och längre tid, så att det ännu icke kunnat medhinnas till expedition, men att det skulle kunna vara expedieradt färdigt till 20 Juli.
En hustru Sjöberg från Närsholm var nu inkallad till vittne, men anmäldes vara af sjukdom hindrad från inställelse, och styrktes detta med betyg. – Åklagaren anmärkte härvid, att han egentligen ville hafva hustru Sjöberg hörd angående barnamord, till hvilket Lotta Djurman för 4 år sedan skulle gjort sig skyldig, i det Lotta vid barnförlossning då biträdt nämda hustru Sjöberg, som framfödt ett lefvande barn, men hvilket Lotta genom afslit ning af nafvelssträngen beröfvat lifvet, tillläggande åklagaren, på derom framstiäld fråga, att han ansåg Lottas verkliga afsigt hafva varit att beröfva barnet lifvet, detta så mycket mera, som hon förut försökt fosterfördtsifning; hvarför han ock nu tilltalade Lotta för barnamord.
Lotta Djuarman står således nu tilltalad för 1) giftmord, 2) fosterfördrifning, 3) barnamord. Tillspord härom påstod Lotta, att «många osanningar» förekommit i denna rättegång, nekade för barnamordet, likasom för giftmordet och fosterfördrifningen, och tillfrågad, hvilka osanningar hon menade, svarade hon: «hvad gör det, hvad jag sägar, det blir ju ändå icke upptaget i protokollet». Allvarligen tillsagd att närmare och bestämdt utmärka de antydda osanningarne, påstod hon, att särskildt hustra Maria Bergströms 13 Maj aflagda vittnesmål var osanning hvartenda ord, och vidhöll detta, äfven sedan nämda vittnesberättelse nu ånyo blifvit för henne ur protokollet uppläst; påstod, att hon icke egentligen märkt, att den döda gumman varit sjuk, utan ansett henne ligga af ålderdomssvaghet; aldrig kokat kaffe särskildt åt henne; vidare påstod Lotta, att Olof Adamsson Halsarfve, som 20 Nov. och 19 Dec. sistl. år hörts såsom vittne, vittnet orätt. Nekade för öfrigt för allt, som hon anklagades för.
Anna Sörensson, härefter förhörd, uppgaf, att hon trodde, att gumman sjelf tagit in arsenik för att bota sig, men icke haft «förstånd derpå», så att det blifvit för mycket; att hon icke trodde, att Lotta gifvit gumman in arsenik, emedan hon frågat Lotta derom, och hon nekat, då hon väl eljest kunnat «tala om det för sin egen syster». Härvid anmärktes, att Anna, då hon häktades, för länsman Svallingson yttrat: nog hade Lotta och Petterssonskan (barnmorskan) något hyss med mor, och det är Petterssonskan, som är skuld till alltsammans. För detta sitt yttrande nekade nu Anna, och gaf detta ordföranden anledning att till rätten framställa förslag om, att hos k. m:ts befallningshafvandle anhålla om förordnande af annan åklagare, på det länsman Svallingson skulle kunna beediga uppgiften om nämda Annas yttrande vid häktningstillfället. Lotta yttrade nu slutligen, att hon först kommit till domstolen i den goda tron, att alla der, efter aflagd ed, skulle tala sanning, men att hon nu förlorat denna tro, att hon nu ieke kunde tro det, emedan de afgifna vittnesberättelserna stredo deremot.
För så väl det väntade läkareutlåtan det, som särskildt hustru Sjöbergs och flere andra namngifna personers hörande uppsköts den vidare ransakningen till 22 Juli kl. 9 f. m.

Rådhusrätten 1 Juli.
Oxmålet från Veskinde. Slagtaren Olof Ahlstedt hade 21 sistlidne Januari af enkefru Svebilins 4 Skäggs köpt en oxe för 150 kr. att betalas inom åtta dagar derefter, men uraktlåtit detta, och, när fråga blef om betalningen, dels nekat, att han vore skyldig för någon oxe, dels medgifvit detta, men likväl förnekat all betalningsskyldighet intill dess han af fru Svebilins bekommit 2 oxar, hvarom aftal med henne skulle skett. Genom idag afunnadt utslag dömdes Ahlstedt att betala den erhållna oxen med 150 kr. samt ersätta rättegångskostnaderna.
Slagsmål och knifskäring. Gjuteriarbetarne Julins Jakobsson och Johan Lysholm, sadelmakeriarbet. August och Fredrik Hultberg hade vid 10-tiden lördags afton 22 Juni sammanträffat med arbetaren Karl Lundgren utanför Söderport vid det under bygnad varande jernvägsstationshuset dervid det kommit till handgemäng, och Lundgren af de förstnämde blifvit med knif skuren öfver näsan samt på flere ställen i ansigtet samt slagen med sten i hufvudet. De tilltalade, hörda, hvardera särskildt, erkände, att de, Lysholm undantagen, slagit Lundgren, men ville icke erkänna, att knif eller sten dervid begagnats, dock ville Fredrik Hultberg påstå, att Lundgren först slagit till honom med sten. August Hultberg menåde dock, att Iakobsson begagnat sten, hvilket Jakobsson åter bestred, endast medgifvande, att han «kastat en sten» och «sparkat Lundgren i sidan». Lysholm åter hade aldeles icke deltagit i våldet, enligt hvad han sjelf påstod och äfven af de 3 andra medgafs. För att genom vittnen åstadkomma bevisning, att sten och knif blifvit begagnade vid våldets föröfvande, uppsköts målet, ifrån hvilket Lysholm skildes och frikändes.
— Smeden K. M. Jonsson hade natten mellan 25—26 Juni dels på gatan, dels inne på gården till smeden Dahlbäckssmedja vid Skeppsbron erhållit flere slag och knifhugg af «magiske konstnären» J. Edvard Josefsson, som derför blifvit instämd, men uttagit genstämning å Jonsson med yrkande å ansvar å honom för det denna skulle ha misshandlat honom.
Enligt företedt läkarebetyg hade Jonsson erhållit slag öfver näsan, vid venstra tinningen samt å flere ställen i ansigtet. Smeden Dahlbäck, som af Josefsson nu åberopades till vittne, hade ingenting annat att upplysa, än att han om natten hört ett förfärligt skrik och oväsen i sin gård, hvarför han gått ned för att efterse hvad det var och afstyra oväsendet, men hade han då icke märkt, att något slag utdelades, utan endast hört skrik och skällsord. För andra vittnens hörande uppsköts målet.

Försummad gaturenhållning. Ogifta Lisa Pettersson, som enligt kontrakt åtagit sig att ansvara för renhållningen å åtskilliga allmänna platser, hade försummat renhållningen af gata och trottoarer vid och utanför Österport, samt dömdes derför att böta 5 kronor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juli 1878
N:r 53

Publicerat

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset 6 Juni.
Giftmordet i När. Ransakning fortsattes i dag med häktade enkorna Anna Sörensson Öndarfve och Lotta Djurman. Protokollet för 13 Maj upplästes och lemnades utan anmärkning, med undantag deraf, att Lotta Djurman anmärkte, att hustra Maria Bergströms i protokollet intagna vittnesmål vore oriktigt uppfattadt, hvarför hon önskade, att husbonden Albin Vellander Husarfve, som nu icke var tillstädes, måtte blifva hörd. Anna Sörenson och Lotta Djurman nekade fortfarande för all vetskap om eller delaktighet i giftmordet.
Åklagaren hade nu instämt ett vittne, fiskaren Jakob Ahlqvist vid Allmungs, hvilken, efter aflagd ed, berättade: att han, som varit bekant med och tidtals umgåtts med Sören Öndarfve, några månader efter gummans död hört honom yttra: chade jag vetat så mycket som jag nu vet, så skulle Anna, Lotta och Petterssonskan (barnmorskan) för längesedan varit knäppta»; att dessa personer «velat göra detsamma med honom som med mor» i det de velat gifva honom «ostmjölk», hvarom han sade:, cjag var så klok, att jag inte smakte dem. Vittnet hade sig för öfrigt intet bekant om giftmordet annat än rykten derom. Då icke vidare nu kunde utrönas, blef, med bifall till åklagarens begäran, ransakningen ytterligare uppskjuten för dels läkares särskilda utlåtande, dels flere vittnens hörande, till I Juli kl. 9 f. m.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 Juni 1878
N:r 46

Publicerat

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset, 13 Maj.
Giftmordet i När. Angående detta mål fortsattes nu ransakning med häktade enkan Anna Sörensson Öndarfve och dennas syster, enkan Lotta Djurman. Sedan fångarne blifvit införda, upplästes ransakningsprotokollet för 15 April och lemnades utan anmärkning, hvarefter
Anna Sörensson, på till henne framstälda frågor, svarade: att hennes syster, Lotta skött gumman under hennes sjukdom, men att pigan Stina Halsarfve dervid hjelpt till, medan Anna om dagarne varit ute på arbete vid gården,att gumman, när Anna kommit hem från arbetet, sagt, att hon fått hjelp af Lotta, när hon behöfde det, särdeles «efter åderlåtningem; att Anna likväl icke trodde, att gumman behöft mycken hjelp; att gumman under sista tiden haft mera vattenqval än vy inligt; att barnmorskan Pettersson icke varit ofta i huset; kunde icke nu minnas, att hon förut sagt, att det varit förtroligare förhållande mellan Lotta och barnmorskan Pettersson än mellan henne sjelf och barnmorskan; påstod, att hon, Anna, «aldrig afvetat, att de haft arsenik i Öndarfve hus, förr än det efter gummans död talts så mycket derom i socknen»; att hennes (Annas) man, som varit så elak mot henne, nog «tagit efter» det, om han misstänkt henne för någon förgiftning; att hon för öfrigt kunde gå ed på, att hon aldrig hört eller afvetat, att de haft gift i huset, förr än nu efteråt; att hon trodde, att gumman sjelf intagit arsenik såsom botemedel, men «icke haft förstånd på det», så att det blifvit för mycket.
Derefter hördes nu såsom vittnen, och berättade:
Kyrkoherden i När, Karl Norrby: att han, som först 1872 blifvit pastor i När, icke egentligen, kunde lemna någon upplysning om mordet; att förliden vår barnmorskan Kahlqvist för honom anmält, att under ett samtal hustru Dorotea Valander, vid yttrande om, att Lotta Djurman möjligen kunde blifva barnmorska i När efter Kahlqvist, sagt, att detta icke vore önskligt, samt dervid häntydt på förhållandet vid Öndarfve m. m.; att detta gifvit vittnet anledning till särskildt förhör med Anna Öndarfve, som dervid förnekat all vetskap om eller delaktighet i något giftmord; att derefter skrifvelse aflåtits till kronolänsmannen om förhållandet, sådant det af hustru Valander uppgifvits; att i Öndarfve hus förts ett mycket gudlöst lefverne. Angående fosterfördrifningen i När yttrade vittnet, att ryktet om fosterfördrifning i socknen kommit för hans öron, samt äfven bekännelse derom, och skulle vittnet af sin embetsed ansett sig förbunden, att hålla bekännelsen hemlig, så vida icke vid ett föregående ransakninstillfälle ett vittne, hustru Hedda Långman sjelf inför rätten framkommit med samma bekännelse om fosterfördrifning, som inför honom; vidare, att fosterfördrifningar varit många efter barnmorskan Petterssons tid; att Lotta Djurman i detta hänseende behandlat hustru Hedda Långman; derefter på samma sätt gjort försök med en annan husfru, hvilket likväl icke lyckats, utan den sistnämda framfodt ett lefvande barn, som likväl efter någon tid dött.
Hustru Maria Bergström: att vittnet under Öndarfvegummans sjukdom en gång kommit till Öndarfve, då gumman legat sjuk i sängen, och Lotta varit ensam inne i rummet hos henne; att ett spand (ämbar) stått vid gummans hnfvudgärd å golfvet, hvilket varit mycket tjockt beströdt med sand; att gumman varit så sjuk, att hon sagt, att hon «icke orkade tala»; att Totta derunder visat sig orolig och velat, att vittnet skulle afligsna sig (Lotta påstod härvid, att vittnet ljög); att Öndarfvegubben en längre tid efter gummans död yttrat: chade vi förut vetat, det vi nu veta, så hade Anna, Lotta och Pettersonskan för länge sedan varit häktade; att Anna slagit gumman.
Hustru Softa Djurman Petgårds: att Öndarfvegumman talt om, att Anna slagit henne; — att Anna varit mycket ledsen efter likets uppgräfning och sagt: har hon merkurium i sig, då får väl Lotta hit från Stockholm; att Anna, medan hon ännu var ogift, visat vittnet arsenik och sagt, att hon hade det för att bota kreatur.
Hans Mårtensson Allmungs: att vittnet icke sett gumman intaga arsenik, men hört henne sjelf året före sin död säga att, hon tog in sådant.
Hustru Katrina Ahlqvist, förot hörd, hade ingenting till sitt förra vittnesmål om, att gumman sagt, att hon «tagit in både klokt och galet, men att ingenting hjelpte», att tillägga.
Anna och Lotta utfördes under ransakningen, under det den ena eller den andra särskildt hördes, och voro deras svar då delvis stridande mot hvarandra eller osäkra och sväfvande, men deruti öfverensstämde bägge bestämdt, att de i allo voro oskyldiga, påstodo, att de talade sanning och bestredo, hvad vittnesmålen härntinnan gingo dem emot.
För vidare utredning uppsköts den vidare ransakningen, och qvarsitta de anklagade under tiden i häktet.

Länsfängelset 11 Maj.
Fickstöld. I dag fortsattes ransakning med häktade juden Lezer Abel Keatz, angående från hemmansegaren Elof Pettersson Björkume i Veskinde föröfvad fickstöld, dervid 145 kr. blifvit tillgripna. Målsegaren var personligen närvarande. Keatz anmärkte vid protokollets justering, att han icke förstod detsamma, detta oaktadt han godt talar svenska och förstår att svara på till honom framstälda frågor. Något betyg ang. Keatz hade icke kunnat erhållas. Efter Keatz\’ egen uppgift skulle han vara född i ryska Polen 1852, der föräldrarna ännu lefva, och fadern idkar handel; han hade varit hemma hos föräldrarna till år1871, hvilket sistnämda år annandag Pingst han kommit hit till Visby och erhållit anställning, som han innehaft till 1873; medgaf, att han icke varit mantalsskrifven. Af fångjournalen upplystes nu, att Keatz 1874 här blifvit dömd för fickstöld till 4 mån. straffarbete, hvilket börjat 18 Nov. samma år och här genomgåtts. Som han fortfarande nekade för stölden, hördes nu efter aflagd ed, att vittne, Oskar Viman, som förestår krogen nr 4 (s.k. «Norderkrogen«), och berättade, att 18 sistl. Mars Keatz jämte åtskilliga andra personer varit inne å nämde krog, då Elof Pettersson i sällskap med Johan Pettersson Norrgårda kommit dit in, hvarefter Keatz bjudit på konjak, hvilken likväl Elof Pettersson betalt med en ny 5 krono-sedel, af hvilken han erhållit 4 kr. 75 öre tillbaka, hvilka han lagt i sin portmonnä; att Elof Pettersson tagit sedeln ur sin plånbok; att Keatz, som icke betalt konjaken, derefter bjudit på öl; att Elof Pettersson vid tillfället varit fullkomligt nykter; att sedan ölet var förtärdt Keatz och Elof P. aflägsnat sig tillsammans, och att ingen annan då varit i deras sällskap, samt att vittnet sedan sett Keatz stå utanför bredvid Petterssons vagn, men derefter icke vidare gifvit akt på, huruvida Keatz åkt med Pettersson ifrån stället eller icke. Keatz bestred vittnesmålet, under påstående, att Elof Pettersson, som vid tillfället varit rusig, icke betalt konjaken med en ny 5 krono-sedel, samt att han icke märkt honom innehafva «ett enda öre«, likasom ock, att de icke gått tillsammans från krogen. Tillfrågad, om han åkt tillsammans med honom från stället, påstod han, att han «icke mindes det«. Vittnet tillade, att någon stund efter det de aflägsnat sig från stället Elof Pettersson kommit ensam tillbaka med sin toma plånbok, frågat efter Keatz och beklagat sig öfver, att Keatz bestulit honom.
Efter hållen öfverläggning förklarade rätten genom utslag: att ehuru bindande omständigheter och sannolika skäl förekommit, att Keatz begått stölden, han i brist af full bevisning dock icke kunde fällas; dock, som han är vanfrejdad och i saknad af försvar, kommer han att i häktet fortfarande förvaras, och öfverlemnas till konungens befallningshafvande att förordna om vidare förfarande med honom, eller om tillämpningen af 1861 års konvension (hans öfverförande härifrån till rysk gräns).

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Maj 1878
N:r 39

Publicerat

Folkskoleinspektörens

redogörelse för sin verksamhet under år 1877 meddelar i afseende på skolväsendets ställning inom stiftet under nämda år följande:
Skoldistrilktens antal är under året ökadt med 1, nämligen Gerum, och utgör nu 78; folkskolornas antal likaledes ökadt till 79 (Fårö har nämligen 2 folkskolor), hvilka alla äro fasta. Småskolornas antal har äfven tillvuxit från 38 till 44, derigenom att Lummelunda, Vestergarn, Träkumla, Dalhem, Alskog, När och Stånga tillkommit, hvaremot Levide småskola blifvit nedlagd. Af dessa äro endast tvänne flyttande (Hangvar och den enai Lärbro), bägge mellan två stationer. 9 af dessa äro att anse såsom s. k. «mindre skolor», d. v. s. undervisningen drifves något ntöfver den egentliga småskolans kurs.
Sedan min sista årsberättelse till domkapitlgt (för 2 år sedan) hafva nya skolhus tillkommit uti Endre, Bunge, Helvi, Boge, Hogrän, Ljugarn (småskola), Sjonhem, Sproge, Gerum, Stånga och Öja (småskola), samma 11. Under bygnad äro skolhus i Vall och Levide.
Afdelningsläsning på olika läsdagar har fortgått vid 18 folkskolor och de 6 småskolorna i Visby. De flesta af dessa folkskolor höra till norra kontraktet. Antalet är således under de senare åren minskadt.
11 folkskolor hafva under året fått nya li rare, nämligen Hangvar och Slite, Mästerby, Tofta, Gothem, Viklau, Gerum, Sproge, Etelhem, Hemse och Vamlingbo.
5 folkskollärareplatser voro vid årets utgång obesatta, nämligen Tingstäde, Vesterhejde, Östergarn, Ala och Grötlingbo, af hvilka några varit annonserade lediga flere gånger, utan att någon sökande anmält sig. De flesta ledigheterna hafva uppkommit genom de gamla lärarnes pensionering.
6 folkskolor hafva nnder året längre eller kortare tid måst skötas af oexaminerade lärare eller lärarinnor af brist få kompetento vikarier.
Tillsammans med högre folkskolan i Klinte ntgjorde läroanstalterna för folkbildningen i Visby stift, som åtnjuta statsunderstöd, inalles 124. Af dessa har jag under året hunnit besöka 103 och deribland alla i medel-kontraktet — hvaremot jag måst lemna obesökta 2 i norra kontraktet och 19 i södra (näml. Hangvar och Bunge, der hinder mötte — samt alla skolor i När, Lan, Rone. Eke, Hablingbo, Silte, Hafdhem, Näs, Grötlingbo, Fide, Öja, Vamlingbo och Sandre distrikt, hvilka jag icke medhunnit).
Vid alla de besökta folk- och småskolorna tillsammantagna var summan af de inskrifna barnen 5,008, och af dessa voro 4,178 vid inspektionstillfället närvarande; således nära 834 procent af de inskrifna. Endast en gång förnt har de närvarandes antal utgjort så hög procent. En stor del af mina skolbesök skedde dock ntan föregången anmälan. Högre folkskolan i Klinte, som jag äfven besökt, lemnar fortfarande undervisning åt både gossar och flickor, dock i olika rum. Af de inskrifna 21 barnen voro 19 närvarande. De flesta af dessa hörde till allmogeklassen. Lästiden är numera, enligt kunglig föreskrift, minskad till 24 veckor om året.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 Maj 1878
N:r 36

Publicerat

Rättegångs och Polisaker.

Linsfängelset 15 April.
Giftmordet i När. Ransakningen fortsattes idag med på misstanke härför häktadeenkan Anna Olivia Sörenson Öndarfve och dennas syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman, samt fortgick i 7 timmar, hvaraf med Lotta Djurman ensam i fem timmar. På grund af till den senare framstälda frågor förklarade hon: att hon kommit i Öndarfve hus år 1866 och varit der i 2 år till 1868; att under den tiden tvist och gräl ofta varit i huset; att tvisten hufvudsakligen varit med Anna derom, att hon icke fört med sig något i huset; att gubben och gumman (Annas svärföräldrar) stundom slogos samt att gubben dervid begagnade både knif och vedträd till tillhygge å gumman; att hela tvisten rört sig om lösegendom; att de sagt till Anna, att hon kunde gå hem sin väg till Halsarfve, emedan hon icke haft något med sig; att hon icke så noga kunde säga, om hennes syster Anna någon gång började gräl, men likväl, att de gamle började mest, så att det var mera de gamles fel än Annas; att de gamla icke varit nöjda med maten, fastän de hade godt om mat i huset och maten varit god; att gummans sista sjukdom varat 3—4 veckor; att hon under sin sjukdom likväl icke behöft någon särskild hjelp med matlagning, bäddning och sådant, och icke särskildt något nattkäril någon enda gång; att hon t. o. m. sista morgonen hon Jefde gått ut på gården sjelf. — Nu erinrid om, att hon under en föregående ransakning medgifvit, att gumman under sin sista sjukdom haft någon vård, dels af henne, Lotta, dels af andra, af Lotta med «vatten och gröt», äfvensom med bakning af »pannkaka», bejakade hon detta, men kunde icke minnas, hur ofta pannkakbakning skett, samt tillade, att hon äfven kokat sviskonsoppa åt gumman derför att hon var sjuk ; att ingen särskild pannkaka bakats åt gumman, utan likadan med den åt det öfriga husfolket; att den af hustru Valander förut omvittnade pannkakan med ägg uti äfven var beredd af finare mjöl och att hon derför tagit ifrån barnet densamma, emedan det var »en hel pannkaka». Derpå af rättens ordförande tillsagd, att vara «allvarlig», svarade hon: «jag är nog allvarlig, men jag har icke gjort något mord». Åter tillsagd: edet är antagligt, att gumman fått gift i pannkaka», svarade hon: «det är god gissningsförmåga», för hvilket svar hon fick en allvarlig tillrättavisning. På vidare frågor medgaf hon, att hon äfven kokat kaffe åt gumman, men då tillika åt det öfriga hushållet enär aldrig i huset kokats kaffe åt en person enskildt; att likväl cen gång pannkaka bakats åt gumman särskildt; vidare, att hon «aldrig sett gumman kräkas under sjukdomen»; att sjukdomen yttrat sig genom «ondt i bröstet». Lotta anmärkte derjämte nu, såsom förut, att hustru Helena Djurmans vid föregående rättegångstillfälle i protokollet intagna vittnesmål vore sanningslöst, och att hon icke kunde förstå, hur domstolen kunde ta upp sådant vittnesmål, då allmänt kändt vore, att Djurmans varit ovänner med henne i 10 års tid, tilläggande, att i nämda protokoll «på alla möjliga vis blifvit borttaget och tillagdt». Härvid yrkade åklagaren särskildt ansvar å Lotta för detta tillmäle till domstolen.
Derefter frågade ordföranden: «tror du, att din man dog af arsenik? Svar: han drunknade på sjön» ; åter samma fråga och samma svar, samt åter för 3:dje gången samma fråga och samma svar, likväl med det tillägg: «nej det tror jag icke, ty han drunknade.» På vidare frågor, ville hon icke medgifva, att hon gifvit gumman arsenik men ansåg ändå, att hon deraf måtte hafva dött efter det läkarebetyget intygade sådant ; att hon icke visste, om gumman tagit lifvet af sig sjelf; att gummans törst under sjukdomen icke varit ovanlig ; att gumman likväl derunder en gång blifvit åderlåten af barnmorskan Pettersson ; att hon (Lotta) icke talt något särskildt förtroligtlmed barnmorskan Pettersson, som icke heller varit vid Öndarfve mer än en gång under gummans sjukdom; att gumman för öfrigt intagit «gift såsom botemedel», men att hon eljes icke kunde misstänka någon hafva ingifvit henne sådant. Härefter infördes nu
Enkan Anna Olivia Sörenson, som på frågor svarade: att barnmorskan Pettersson en gång under gummans sjukdom låtit henne åder, att hon (Anna) under sjukdomen för det mesta varit ute på arbete och Lotta hemma, för att laga mat m. m.; att någon särskild förtrolighet mellan Lotta och barnmorskan Pettersson icke egt rum; att barnmorskan Pettersson likväl flere gånger å annan tid varit vid Öndarfve för att dricka kaffe och att hon gick «bara efter kaffe». Härefter hördes, efter aflagd ed, fyra vittnen och berättade;
Drängen Oskar Johansson: att han 1866 kommit i tjenst hos Öndarfve och varit der i 2 år; att under tiden mycket gräl och äfven slagsmål förefallit i huset; att gumman varit mycket besvärlig mot Anna; förebrått henne, att hon icke haft något med sig i huset; att gumman verkligen varit en «elak käring i sig sjelf«; att han icke gifvit akt på, om gumman kräkts under sin sjukdom; efter hennes död hört prat i socknen om förgiftning ; att barnmorskan Pettersson stundom varit der, men ingen särskild förtrolighet mellan henne och Lotta märkts; att karlarne (far och son) varit mycket «argsinte», men att han likväl icke trodde, att de velat «ta\’ lif af gumman».
Pigan Maria Vedin: att hon, som tjent hos Lotta Djurman för 6 år sedan, sett Lotta hafva hafva arsenik i en portmonnä, hvilket Lotta uppgifvit sig hafva att «bota med«.
Hustru Hedda Långman: att hon varit på Öndarfve-gummans begrafning, till hvilken Lars Öndarfve sjelf bjudit, men då tillika sagt, att han «icke visste, om hon blef begrafven eller icke«; «icke visste, hur det kom att gå»; att hon vårit hos gumman några dagar före hennes död, då gumman beklagat sig öfver sina inelfvor och kräkts mycket; att vidare Lotta Djurman för 7 år sedan varit vittnet behjelplig med fosterfördrifning.
Hustru Greta Pettersson: att hon, medan hon var ogift, varit tvekande om hon vore i grossess eller icke och derom frågade Lotta Djurman, som efter undersökning, sagt, att hon var i grossess, samt att hon (Lotta) lätt kunde hjelpa detta, men att likvål ingenting gjorts, emedan vittnet «icke ville hafva och icke heller behöfde någon hjelp», och det barn hon sedan födde, blef lefvande och ännu lefde. Ransakningen uppsköts dels för läkares, dels för flere andra uppgifna personers hörande, och qvarsitta de båda häktade, som fortfarande förnekade all vetskap om eller delaktighet i giftmordet, under tiden i häktet.

Rådhusrätten 15 April.
För oljud och fylleri samt förolämpning mot person å stora torget 7 Mars dömdes fiskaren Sven Olsson i dag att böta 10 kr.

För djurplågeri dömdes Nils Nilsson Hastings i Guldrupe att böta 5 kr.

Stöld. Hemmansegaren Elof Pettersson Björkume i Veskinde hade under vistande i staden förlorat sin plånbok med inneliggande 145 kr. och blef juden Lazr Abel Keatz misstänkt för att ur Petterssons ficka hafva tillgripit densammn samt, efter angifvelse, derför instämd. Vid idag derom företagen ransakning nekade Keatz helt och hållet för stölden, men som Keatz förut är straffad för 1:sta resan stöld och dertill nu är försvarslös samt anledning är att Keatz begått äfven denna stöld, blef han nu förklarad skyldig att träda i häkte och afförd till länsfängelset, der vidare ransakning om stölden kommer att ske.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 April 1878
N:r 31

Publicerat

Giftmordet i När.

I detta förut omnämda mål angående bondehustrun Dorotea Margareta Olofsdotter Öndarfve, död, hvilken för öfver 10 år sedan i När aflidit under omständigheter, som gifvit anledning till misstankar om arsenikförgiftning, hvarför liket sistlidet år blifvit uppgräfdt, öppnadt och undersökt, dervid en större mängd arsenik funnits i magen, och dödsorsaken ansetts vara arseniktörgiftning, företogs nu åter ransakning med derför häktade svärdottren, enkan Anna Olivia Sörensson, Öndarfve och hennes syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman. Å kärande sidan åberopades nu till vittnen husb. Lars Djurman, Maldes, och hans hustru Helena samt hustru Kristina Dorotea Vallander; af svarandena husb. Jakob Dalgren hustru Greta Hemin, husb. Petter Malmqvist och hans hustru Maria Malmqvist, och fingo desse, med undantag af Lars Djurman, som i anseende till närmare slägtskap med Charlotta Djurman ansågs jäfvig, aflägga ed, hvarefter de berättade:
Hustru Kristina Vallander: att, utom hvad hon förut anfört, hon nu bestämdt erinrade sig, att Djurman, som varit ensam att sköta gumman under hennes sjukdom, en gång gifvit henne en half kopp kaffe, hvilken gumman icke velat ha, men dock, på Lottas uppmaning, druckit och derefter strax kräkts upp igen; att gumman kräkts mycket och ofta, samt att sand derför jämt varit på golfvet; att morbror Lars (Annas man) haft «något hvitt>, som han stött sönder och lagt på ett bensår. (Djurman ville jäfva Kristina Vallander såsom varande angifverska.) Hustru Helena Djurman, Maldes: Att hon vid tiden nnder gummans sista sjukdom tjent vid Andarfve strax invid Öndarfve; att vid ett kalastillfälle vid Andarfve några dagar före gummans död hon blifvit insänd till gumman med «kalasmat«, samt att Djurman då varit ensam hos gumman, som legat på sängen, men gått upp och kräkts mycket samt sagt, att hon trodde, att «inelfvorna skulle ur henne»; att barnmorskan Pettersson ofta gått till Öndarfve och synts vara förtrolig vän med Djurman samt att barnmorskan och Djurman mycket gått i sällskap med hvarandra, derunder de haft ett «<paraply öfver sig för att icke blifva igenkända». Åklagaren anmärkte nu, att han äfven hade anledning att tilltala Ch. Djurman för «fosterfördrifning på sig sjelf och ville att vittnet Helena Djurman äfven skulle höras derom, då Lotta Djurman invände, att Helena Djurman «just var en sådan der», samt vändande sig åt henne, sade: «då skulle jag vara lik dig». För detta yttrande yrkade åklagaren ansvar å Lotta D. och instämde häri Helena Djurman, som derefter, på sin aflagda ed tog äfven det, att Lotta en gång för henne omtalat, att barnmorskan Pettersson «<hjelpt henne af med ett halfgånget foster, med hvilket hon (Lotta) varit hafvande«.
Lars Djurman, som, utan ed, upplysningsvis hördes, hade intet egentligt att meddela.
Jakob Dahlgren:att han 5 år i höstas hade köpt strömming af Lars Sörensson Öndarfve, då varit dålig samt af Lars Sörensson fått det rådet att begagna arsenik såsom botmedel.
Greta Hermin: att sisl. års sommar hustru Adamsson, Halsarfve, talt om för henne, att «nu skall mor upp igen«, att detta icke kunnat ske medan Lars (Annas man) lefde, samt att «allt kunnat vara ogjordt, om Anna velat gifva henne en sängdyna och 20 kr«.
Petter Malmqvist: Att Lars Sörensson begagnade «Merkurium« jämt; att Lars en gång trätt med sin syster hustru Adamsson, Halsarfve, och sagt till henne: «vill du icke tiga med den saken, så skall jag köra till läns-mannen och du skall komma på fästning». Vitnet kunne dock icke närmare förklara, hvarom saken egentligen handlat.
Johanna Malmqvist: Att hos vitnets föräldrar Lars Öndarfve sagt, att «Merkurium var bra för både folk ock kräk»; att efter gummans död hustru Adamsson Halsarfye sagt: «de hade icke tagit efter det medan Lars lefde, på det han icke skulle få någon nöd». Vitndt hade för öfrigt icke hört, att Lars Öndarfve var misstänkt.
Bägge de anklagade nekade fortfarande så väl till all vetskap eller delaktighet uti något giftmord, som äfven för att hafva innehaft eller ens sett arsenik. För bevisning om att de verkligen innehaft arsenik äfvensom vidare utredning uppsköts ransakningen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 16 Mars 1878
N:r 22

Publicerat

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset 14 Februari.
Giftmordet i När. Angående det förut omnämda giftmordet å bondhustrun Dorotea Margareta Olofsdotter Öndarfve i När, hvilken för öfver 10 år sedan aflidit under omständigheter, som gifvit anledning till misstankar, att dödsorsaken varit arsenikförgiftning, företogs nu åter ransakning med derför häktade enkan Anna Olivia Sörensson och hennes syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman. I dag hördes, efter aflagd ed, sex vitnen, som intygade:
a) Hustru Kristina Pettersson Bomungs i Hammaren: att hennes matmor, hustru Helena Fridin Maldes för 6 år sedan, under samtal med aflidna Dorotea Margareta Olofsdotters man Sören Larsson omnämt för honom det i socknen gängse talet om hans hustrus förgiftning. Men att denne då bestämdt sagt, att någon förgiftning icke egt rum, och att «mor afsomnat stilla och lugnt«.
b) Hustru Helena Fridin: att Lars Sörensson Öndarfve 4 år efter gummans död yttrat för Maldes vid frågan om förgiftningen, att någon sådan icke skett, och att gumman under sin sista sjukdom icke haft några kräkningar, samt att Hustru Adamsson Halsarfve (dotter till den aflidna gumman) efter Annas och Lottas häktande, yttrat, att om hon, hustru Adamsson, fått «1 sängdyna och 20 kr.« ifrån Öndarfve, någon fråga om förgiftningen aldrig kommit till rättegång.
c) Hustru Greta Palmberg: att gamla mor Öndarfve en e. m. då vitnet kommit in till henne, legat sjuk och beklagat sig, att hon blifvit «förskrämd« vid den förut omnämda tröskningen, då trösken gått sönder, emedan hon fruktat, att de som ckört trösken> blifvit skadade; för öfrigt yttrat mot vitnet, att Lotta varit «mycket snäll mot henne«; detta 2:ne dagar före gummans död.
d) Hustru Anna Gertrud Lönngren: att för 2:ne år sedan Lars Sörensson Öndarfve, vid fråga om förgiftningen bestämdt förnekat, att någon sådan egt rum.
e) Hustru Katarina Ahlqvist: att kort före Öndarfyve-mors död vitnet talat med henne och då frågat, hur det kom sig, att hon såg så «dålig och sjuk ut«, och fått till svar, att hon «tagit in både galet och klokt«, men att «intet hjelpte>; att hustru Adamsson Halsarfve efter Annas och Lottas häktande sagt: «hade Anna gifvit mig en dyna och 20 kr., så kunde allt varit ogjordt«.
f) Båtsman Magnus Niklas Ronström: att han år 1868 vid köp af en häck halm hos Lars Öndarfve, af denne blifvit tillfrågad: «du som botar så mycket, begagnar du icke «merkurium«? hvarpå vitnet svarat, att detta var så «cfarligt« m. m. och att vitnet för öfrigt «aldrig sett sådant«; att Lars derefter bedt honom gå med sig in, så skulle han få se sådant, samt sagt, att han, Lars, begagnade för egen del sådant «chvarje dag» samt att det «chjelpte för allting«, hvarefter de gått in och Lars framtagit ett stycke arsenik på omkring 14 lod och deraf tagit en bit och «förtärt den i en sup.
Efter slutade vitnesmål tillfrågades, när tvisten mellan Halsarfve och Öndarfve om omvitnade «dynan« och «20 kr.« uppstått, och uppgafs, att den börjat förlidet år 1877 före angifvelsen och häktningen. Anna Sörensson och Lotta Djurman hördes derefter hvar för sig angående den mycket omvitnade arseniken, hvilken så mycket begagnats i Öndarfyve, och påstodo så väl Anna som Lotta, att de «aldrig sett arsenik i huset»; Anna särskildt, att det varit henne «fördoldt«; ty «karlarna», som hade hvar sin kista, hade ständigt haft dem låsta och gått med nyckeln dertill i sin ficka. Begge de häktade nekade för öfrigt fortfarande bestämdt för att hafva förgifvit gumman. Åklagaren ansåg behöfligt att få flere under ransakningen nämda personer hörda, hvarför målet uppsköts.

Falskmyntning. Såsom förut nämts, häktades och införpassades till länsfängelset 23 sistl. Januari statkatlen Olof Alfred Engström, i tjenst hos häradshöfding P. Lagerberg å Skogs i Levide socken, för falskmyntning. Inför södra häradsrätten företogs å fängelset i dag med honom ransakning, som\’leddes af notarien A. Keriiger, såsom t. f. ordförande. Engström, af hvilkens prestbetyg framgick, att han är född 1843, hade icke förut varit för brott tilltalad. På vidare frågor uppgaf han, att han lärt bleckslagareyrket af en person från Ahla socken vid namn Lindgren; att han hade god färdighet i detta yrke; att han derför roat sig med att af tenn stöpa 1 slant med prägel af 1 krona silfver samt att han gifvit sina barn att leka med denna slant, hvilken han alldeles icke haft för afsigt att utprångla; att slanten blifvit gjord för 3 år sedan, under det Engström varit i tjenst i Klinte. En lumpsamlare Sjögren, som nu icke var tillstädes, hade hos kronolänsmannen Dahlbäck anmält, att han af Engström emottagit nämda 1 kroneslant till utprångling och vid tillfället öfverlemnat densamma till Dahlbäck. Slanten företeddes nu vid rätten och tycktes vara tämligen väl gjord. Engström förnekade bestämdt, latt han gifvit densamma åt Sögren för utprångling, under påstående tvärtom, att Sjögren olofligen tillegnat sig densamma; men medgaf, att han, Engström, förfärdigat just samma, vid rätten nu företedde slant. Som ingen bevisning om utprångling kunde åstadkommas, inskränkte sig åklagarens yrkande till ansvar å Engström för myntförfalskning, och dömdes Engström» för myntförfalskning till 2 års straffarbete, och förlust afmedb orgerligt förtroende derutöfver i 2 år. Han förklarade sig med domen nöjd.

Fråga om förfalskning. Enkan Anna Katarina Erasmi d:r Smiss i Eke hade blifvit tilltalad för förfalskning af en undantagshandling och derför instämd tlll rådhusrätten härstädes till 26 Febr., 26 Mars och 23 April sistl. år, hvilken sistnämda dag Erasmi d:r gjorde den invändning, att som åtalade förseelsen skulle skett i södra häradet, målet ock borde handläggas af södra häradsrätten, hvarför det ock då dit hänvisades. Anna Erasmi d:r häktades derefter för samma brott 29 sistl. Nov., sedan skälig anledning förekommit, att hon gjort sig skyldig till åtalade förfalskningen.
Vid med henne å länsfängelset 18 sistl. December hållen ransakning förnekade hon förfalskningen fortfarande; men förekommo mot henne omständigheter, som gjorde, att hon icke kunde frigitvas; dock, som hon syntes vara något sinnesrubbad, skulle fråga om hennes sinnestillstånd hemställas till sundhetskollegium, Sundhetskollegium afgaf 11 sistl. Januari sitt utlåtande, hvari förklarades, att Anna Katarina Erasmi d:r var i «saknad af förståndets bruk och förmåga att sina handlingar fritt bestämma». Till följd häraf blef hon från länsfängelset i dag frigifven.

Länsfängelset 13 Februari.
Fickstöld. F. fästningsfången Vilhelm Petter Engström, född i Othem 1844, först dömd af Visby rådhnsrätt 1869 för utprångling af falskt mynt till 6 mån. straffarbete och 6 års förlust af medborgerligt förtroende; senast af Visby rådhusrätt för 4:dje resan stöld till 4 års straffarbete och 10 års förlust af medborgerligt förtroende, blef frigifven från Långholmen 13 sistl. Januari sedan han fått strafftiden afkortad med 2 månader. Han anlände till Visby 15 Januari och erhöll då på Landskansliet 10 kr., men dessa gingo fort åt. Derefter hade han 5 Februari kommit att sällskapa med skomakaren Olof Andersson från Kappelshamn och tillsamman med honom på åtskilliga krogar intagit förtäring. De hade derefter skildts åt. Dagen efter saknade emellertid Andersson sin plånbok med inneliggande 65 kr., och blef Engström, som samma dag visat sig på flere ställen väl försedd med pengar, på skäliga misstankar om stöld af plånboken, häktad. hunk företogs med honom ransakning; men Engström, som medgaf att han ofvannämde dag sällskapat med Andersson, förnekade helt och hållet, att han stulit hans plånbok. Tillfrågad, hvarifrån han fått de pengar, han visat sig innehafva, uppgaf han, att han vid frigifningen från Långholmen derstädes erhållit 23 kr., vid ankomsten till Visby å Landskansliet 10 kr. samt dessutom förtjent på förfärdigande af viskor, för hvilka han erhållit 1 kr. st. Fyra personer hördes, och franigick af deres berättelser sannolikhet för, att Engström stulit plånboken; men han nekade dock ihärdigt, För närmare utredning uppsköts målet till 27 Febr. Engström qvarsitter under tiden i häktet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 16 Februari 1878
N:r 14

Publicerat

Giftmordet i När.

Länsfängelset 18 Dec.
Angående detta fortsattes i dag ransakning med häktade bondeenkan Anna Olivia Sörensson Öndarfve och hennes syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman. Såsom förut nämts hade bondehustrun Dorotea Margareta Olofs d:r Öndarfve i När för 10 år sedan aflidit och misstankar uppstått, att hon dött af förgift, hvarför sistlidne sommar liket blifvit uppgräfdt, undersökt och förklaradt hafva en sådan mängd ärsenik uti sig, att dödsorsaken ansetts vara arsenikförgiftning. Anna Sörensson och Lotta Djurman nekade fortfarande för att hafva förgifvit gumman och vidhöllo i öfrigt sina uppgifter vid föregående ransakning om mordet. Såsom vittnen hördes nu ytterligare förat afhörda Maria Helena Adamsson Halsarfve (dotter till den aflidna) och hennes man Olof Adamsson Halsarfve, och vidhöllo desse sina förut aflagda vittnesmål, samt tillade nu, på framstälda frågor följande:
Maria Helena Adamsson: att förut omvittnade barnmorskan Pettersson, som varit imisstänkt för delaktighet i giftmordet, varit «ofta gängse i Öndarfve hus>; en gång på den sjuka gummans begäran varit der och cåtit henne åder»>; att barnmorskan Pettersson ytterligare en gång varit der under «mors sjukdom>, samt särskildt ytterligare en tredje gång när , att «mor varit sängliggande de sista 8:ta dagarna före sin död>; och att, då vittnet yttrat undran för Lotta i afseende på det att «ingen annan fick något af den mat, som lemnades mor», Lotta svarat: «det skall du icke undra på; ty mat för sjukt folk är icke bra för andra». För öfrigt «trodde icke vittnet, att gumman genom gift tagit lifvet af sig sjelf, isynnerhet som hon under sjukdomen yttrat förhoppning om att snart blifva bättre igen; att «far och bror väl varit häftiga till lynnet och grälat, men att hon ändå icke trodde, att de hade förgifvit mor». Detta vittnes man
Olof Adåmsson Halsarfve trodde icke, att gumman tagit lifvet af sig sjelf, icke heller att hexnes man eller sonen Lars gifvit henne gift, fastän han visste att Lars (svågern) haft arsenik.
Härefter hördes följande nya vittnen:
Hustro Stina Maria Erasmison Mattise: att förtroligt förhållande rådt mellan barnmorskan Pettersson och begge häktade systrarna; att för öfrigt vittnet icke haft någon närmare bekantskap med Halsarfve; att Lotta Djurman kort. efter Öndarfve-gummans död sagt mot vittnet, «hur det skulle gå till, att ta lif af folk«. På vidare frågor till förklaring af detta sista, sade vittnet, att nu mera till Amerika afresta barnmorskan Pettersson för 8 år sedan varit tilltalad för försök att ta lifvet af vittnets man på så sätt, att hon velat hugga till honom med en yxa under det han skulle hemta vatten vid brunnen, samt att Lotta Djurman, ined afseende härpå skulle ha sagt att det kunde «gå mycket lättare för sig att ta lifvet af folk», häntydande på gift, «litet i kaffe», ditet i pannkaka», såsom det «gått till vid Öndarfve«; att litet först skall gifvas och derefter verkställas «åderlåtning» och derpå sökas. läkare samt sedan läkaren varit tillkallad, gifva mera in, och hade Lotta slutat talet derom dermed: «det vet jag, att det går, ty så gick det vid Öndarfve«; vidare, att Lotta Djurman mot vittnet yttrat, att gumman blifvit. sjuk efter den förr omvittnade händelsen vidi tröskverket och att hon «dött af skrämsel«, att Lotta tydligen sagt, att «såsom det gjorts med Öndarfve gumman, så kunde nu mor ha gjort med sin man» (nämligen Per Mattise).
Lotta, tillfrågad, bestridde att hon yttrat något mot vittnet om gift.
Hustru Helena Katarina Nyberg: att kort efter Öndarfve gummans död förra vittnet Stina M. Erasmison Mittise yttrat för vittnet, att Lotta Djurman sagt, att «Öndarfve-gumman fått gift, dels i pannkaka, dels i kaffe» samt uppmanat Stina Mattise att äfven «göra så med sin man» i «8 eller 14 dagar tills han dör». Tillfrågad, medgaf Stina Mattise, att hon omtalat detta för vittnet Nyberg.
Pigan Katarina Margareta Olofsd:r Halsarfye: att enkan Anna Öndarfve, hos hvilken hon tjent under förra året, till henne sagt: «om jag blir fri från det här, skall du få hundra daler>; att när hennes matmor, häktade enkan Anna Öndarfve, under skördetiden, efter 16 Augusti, i år rest till Stockholm hon gifvit detta löfte. Anna Öndarfve, tillfrågad, bestridde detta med förklaring, att hon, långt före Stockholmsresan, på fråga af pigan gifvit henne löfte om «ett hundra daler» men detta endast med afseende på det då gängse talet om mordet.
Enkan Helena Katrina Olofsd:r Pilgårds (syster till den aflidna Öndarfve-mor): att kort före hennes systers död denna visat henne sina armar, som burit märken efter slag och sagt, att Anna slagit henne samt vidare yttrat: «jag tror de ta lifvet af mig»; att systern (Öndarfve-gumman) vidare klagat öfver att hon var sjuk, men likväl «icke trott, att det skulle gå så fort att dö», hvarför ock vittnet trodde, att hennes syster «icke tagit lifvet af sig sjelf».
Pigan Lovisa Hansson Galls: vittnet hade varit i tjenst i Öndarfve hus efter gummans död; att trätor förekommit i huset; att «ungfar» (Annas man) sagt till «ungmor«: «mor har du fått lif af, nu vill du ta lif af mig med>, och att sådant flere särskilda gånger yttrats under träta makarne emellan. Anna Sörensson bestridde härvid, att hennes man sagt, att hon «tagit lifvet af mor», yttrande derjämte, att mannen likväl «när han var arg« icke visste hvad han gjorde eller sade.
Anna Sörensson tillfrågad om hennes syster Lotta kunde haft någon nytta af förgiftningen, svarade, att hon «icke kände det>, eller «icke visste det»; mycket ansatt af ytterligare frågor, svarade hon, att hon trodde, att «gumman tagit in gift sjelf; att hon «icke trodde, att Lotta gifvit gumman gift»; nekade för att vid af länsmannen anstäldt förhör hafva sagt att «gift funnits i gubbens byrå», m. m., som hon icke nöjaktigt kunde förklara, och hvarför ock då länsmannen yttrade, att han kunde beediga sitt protokoll, häradshöfding Lagerberg förklarade, att uppskof med ransakningen derföre blefve nödigt, på det annan åklagare måtte kunna förordnas och den nu tillförordnade åklagaren få vittna. Efter åtskilliga frågor och talande till Anna och Lotta om mordet, till hvilket de begge nekade sig vara på något sätt delaktiga m. m., förklarades uppskof med den vidare ransakningen till 21 nästkommande Januari kl. 12, och fångarna utfördes.
Derefter anmäldes emellertid, att enkan Anna Sörensson å sin sida åberopat åtskilliga vittnen, hvarför rätten ånyo satte sig och fångarna infördes samt vittnena framträdde och efter aflagd ed intygade: Hans Mårtenson : att Öndarfye-gumman «ett år före sin död sagt, att hon intog arsenik såsom botemedel; samt att hon «fått sådant af karlarna» (mannen och sonen Lars).
Skomakaren Karl Levander: att Annas man Lars i lifstiden gifvit honom för sjukdom en sup med arsenik uti, hvaraf Levander «icke haft någon nöd«, samt att detta skett för 4 eller 5 år sedan.
Hustru Levander: att Öndarfve-mor, efter händelsen vid tröskverket varit på besök hos Levanders då klagat att hon var sjuk, icke velat ha kaffe, som bjudits henne, samt sagt, att hon blifvit sjuk efter tröskningen.Petter Lindell: att vittnets son tjent i Öndarfve förra året under det husbonden Lars (Annas man) varit sjuk, samt att husbonden sagt: att han «tagit in sådana saker, som han icke fick lof att ha i huset«; att han flere gånger förut tagit in sådant, men nu icke visste hur det kunde gå; att husbonden dervid tillika sagt, att hans «hustru icke visste om att han tog in arsenik».
Som åklagaren begärt uppskof för vidare bevisnings förebringande, blef, såsom förut tillkännagifvits, målet uppskjutet till 21 nästkommande Januari, dertill enkan Anna Sörensson anmälde sig önska för sin del äfven få flere andra vittnen hörda.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Publicerat

Giftmordet i När.

På tillfrågan, påstod häktade Anna Sörensson, att mycken missämja varitmellan henne och hennes man, emedan mannen hade ett så «häftigt sinnelag», att han stundom «icke visste hvad han gjorde»; att hennes svärmoder icke legat utan gått uppe flere dagar efter den omnämda tröskningen, men derunder «grämt» sig, och gått till sängs samt legat 8 dagar före sin död; att hon dock icke sett, att gumman kräkts, icke heller hört att gumman velat ha vatten; att hon icke ens hört rykte om, att gumman blifvit förgifven.
Åklagaren anmärkte härvid, att Anna velat ha ett vittne hört derom att gumman skulle ha «tagit in gift sjelf»; detta nekade Anna för, men uppgaf, att både svärmodern och manfolken (hennes man och svärfader) innehaft och brukat arsenik i huset, men att det «varit henne fördoldt»; att hon icke visste, om mannen eller svärfadern gifvit gumman arsenik, eller om hon: intagit sådant sjelf. Sedan derefter åtskilligt blifvit anmärkt och frågadt, uppgaf Anna: att gumman skulle sagt till Hans Allmungs, att hon tagit in gift sjelf, samt medgaf efter åtskilliga omsvep att hon «trodde hvad Hans Allmungs sagt», med det tillägg, att hon icke kunde veta om gumman tagit in till «nytta eller skada»; slutl. men bestämdt, att hon trodde, att «gumman gjort det sjelf»; att hon «fått arsenik af manfolken», men att «de icke gifvit henne in något»; strax derefter, att hon likväl cicke kände det»; uppgaf, att Jakob Dahlgren Botvalde i Stånga och skomakar Levander på När fått arsenik af hennes man såsom botemedel; att för öfrigt hennes man sjelf tagit in arsenik «jämt och samt», ibland en hel «ärt«, ibland ½, och sjelf talat om det när han låg sjuk, dervid han tillika sagt: att det var «sådant; som han icke fick lof att ha i huset».
Derpå infördes Annas syster Lotta Djurman, som uppgaf att hon, född i När 28 Januari 1842; varit hemma i föräldrahuset till 23 års ålder; blifvit gift vid 27 års ålder; gått i skola, lärt läsa och skrifva; varit i tjenst hos systern vid Öndarfye 2½ år, derstädes legat sjuk under den tid gumman varit sjuk och aflidit; blifvit gift 1869 på hösten med Djurman vid Maldes, som dött efter 10 mån. förlopp; efter Djurmans död lärt barnmorskeyrket; nu \”ogift, men utlyst för henne till äktenskap med åkare Andersson i Adolf Fredriks förs. i Stockholm; hade en son med Djurman; intet synnerligt vänskapsförhållande hadé rådt mellan henne och förut omnämda barnmorskan Pettersson, «icke annorlunda än vanligt; att barnmorskan Pettersson någon gång varit vid Öhdarfve för att bota kreatur, samt ett par gånger för att slå gumman åder, men icke ofta annars; att Lotta och gumman kommit väl öfverens, men att gumman och gubben slagits likasom ock deras son Lars; att «karlarne haft ett förskräckligt sinne;» att gubben, gumman och sonen grälat mycket, särskildt om ett arf, och äfven slagits; att gubben en gång kommit med knif öfver gumman, att hennes syster Anna äfven kommit i gräl med svärmodern om mat och hvarjehanda, som svärmodern icke varit nöjd med; att fadern och sonen likväl icke tvistat så mycket; att tvist äfven varit mellan Anna och hennes man samt mellan de gamla och unga om lösöreboet; att särskildt gräl varit om ett arf efter gummans aflidne bror, hvaraf ingen utdelning skett, men hvilken utdelning Annas man sedan verkställt och derefter grälat på föräldrarna deröfver i «ett helt års tid;>» att Lotta äfven många gånger föreställt sin syster, att de icke skulle vara «stygga» mot gumman; att i början godt förhållande rådt mellan systern och hennes man, men att detta sedan ändrats; att gumman sista året icke varit sämre än förut, men att hon, efter uppträdet vid tröskningen, omkr. 3 veckor före sin död; blifvit sjuk, likväl gått uppe och skött sig sjelf; att hon icke sett henne kräkas; att ingen vakat öfver gumman sista natten då hon lefde; nekade, att hon å Öndarfye jämte barnmorskan Pettersson tilllagat ostmjölk och gifvit gubben och gumman. Tillspord om sin tanke ang. arsenikförgiftningen, svarade Lotta: «arsenik ha icke mina ögon sett eller mina händer gifvit henne»; kände icke, om gumman tagit in arsenik sjelf, kunde icke «bedöma» »om gubben gifvit henne sådant; att gumman icke visat sådan sinnesstämning, att man kunnat tro henne velat ta lifvet af sig sjelf; trodde icke heller, att systern förgiftat henne.
Ransakningen för dagen afslöts nu, kl 7 e. m.
Tisdagen kl. 1 fortsattes åter ransakningen, då hustrun Anna Sörensson infördes och svarade på framstälda frågor: Efter händelsen med tröskverket (hvarvid båda de häktade syntes vilja lägga stor vigt i det de tycktes vilja anse den skrämsel, hvari den aflidna då råkat, hafva varit orsaken till den sjukdom hvaraf gumman aflidit) hade svärmodern börjat sjukna; 8 dagar derefter hade de börjat med potatisupptagning, hvilken varat en tid och om hvilken de det året varit ensamme. På lördagen före svärmodrens död då de på morgonen rest ut för potatisupptagning mindes Anna: bestämdt, att gumman. låg och «grämde» sig öfver ondt i bröstet; deremot hade hon icke hört henne klaga öfver ondt i magen eller begära vatten; icke heller sett henne kräkas; när de kommit hem om qvällen hade Anna frågat syster Lotta, om hon passat upp gumman, hvilket hon bejakat; alla dagar i följande vecka ända till gummans död på fredagen hade de varit borta på potatisupptagning, men systern Lotta varit hemma, settefter och skött gumman; Anna hade icke märkt, att gummans tillstånd blifvit sämre den ena dagen efter den andra; hon mente, att svärmodren legat sjuk 2—3 dagar; visste icke om systern Lotta vakat öfver gumman sista natten då hon lefde; ty hon, Anna, sof. Fredagsmorgon, omkr. kl. 8, då gumman dog, hade Anna varit inne hos henne och en gårdshustru äfven blifvit inkallad likasom” ock «Rovalls-mor». Anna nekade bestämdt för att gumman kräkts. Anna fördes nu ut.
Lotta Djurman, som derpå infördes, tillfrågades om hon, såsvm en hustru uppgitvit, äl denna sagt: «såsom jag gjort med Öndarfye-mor, så kan du göra med din man», och att «om man ville taga lifvet af en menniska, skulle man först ge litet gift och sedan tillkalla doktorn, som då ej kunde märka giftet, samt sedan gifva en stor dosis gift», men nekade bestämdt för att hafva filt sådana yttranden. På vidare frågor svarade Lotta: att hon skött gumman under hennes sjukdom, men att hon icke behöft mycken skötsel; att gumman varit sjuk många veckor, men «gått ut och in samt legat emellanåt»; dagen före sin död hade hon varit uppe och kunnat gå ut; att Lotta kokt gröt och lagt på gummans bröst 3 till 4 gånger under sista tiden, samt gifvit henne dricka, sur mjölk och vatten; det sista särkildt 1 eller 2 gånger om dagen i 14 dagar; om nätterna hade hon icke behöft vaka öfver henne, detta icke heller sista veckan eller sista natten; Lotta stått inne irummet vid spiseln när gumman dog; kunde icke minnas, om det var vått på golfvet vid sängen, men att der funnits sand samt att derjämte äfven stått ett spann för gummans räkning; att hon och systern ömsom sopat golfvet, och att hon, Lotta, antagligen gjort detta sista morgonen; att gumman, säsom Lotta ville minnas, samma morgon hon dog, kunnat en stund gå uppe; mindes nu icke, om hon talt med henne sista morgonen; hade likväl sett på henne sista morgonen; Rovalls mor hade på fredags morgon sagt: «jag tror att hon blir sämre»; Lotta hade bjudit- gumman mat, men. hon hade icke velat ha; påstod, att gumman talat intill dödsstunden; medgaf likväl nuy att hon tyckte, att gumman såg sämre ut sista morgonen, i det att hennes «blick icke var så klar»; att gumman, efter händelsen vid tröskverket, gått bort till Halsartve, och vid hemkomsten derifrån varit sjuk; att liket efter dödsfallet stått hemma mer än 8:ta dagar.
Härefter hördes, efter aflagd ed, såsom vittnen:
Hustru Kristina Dorotea Vallander (dotterdotter till. den aflidna), som berättade, att hon, vid 13 års ålder, under mormoderns sjukdom varit der i huset «jämt och samt»; att Lotta då varit der; att mormor kräkts mycket, legat för det mesta och att vittnet särskildt en natt icke kunnat ligga hos henne derföre att hon kräkts; att mormor fått pannkaka, som Lotta bakt, och deraf gifvit vittnet en bit, men hvilken Lotta strax åter tagit ifrån henne; att barnmorskan Pettersson en gång varit der och fått kaffe, då Lotta efter barnmorskans tillsägelse, äfven gifvit mormor en ½ kopp deraf, men som genast kräkts upp igen; att mormor varit en gång vid Halsarfve, der legat på sängen, kräkts «förfärligt», men sedan gått hem derifrån; att vittnet under åren 1874—76, tjent vid\’ Öndarfve; att morbror Lars och moster Anna en gång slagits, då morbror, efter att ha kört sten, kommit hem och maten icke varit färdig; att morfar en gång sagt, att han «förut aldrig trott, att de velat ta lifvet af mor, men att han nu trodde det, efter det de gjort försök dertill med honom i ostmjölk»; att morfar likväl varit «mycket ondsint», skällt moster Anna, som likväl varit tålig; att marmor äfven varit stygg»; att Lotta mest skött mormor. Lotta medgaf nu, att hon tagit pannkakbiten från vittnet, men dettablott derför att det varit ägg deri, som gumman skulle ha; äfven det att gumman talt om, att hon, kräkts vid Halsarfve, medgaf nu Lotta liksom ock, att hon kräkts i hemmet, men detta icke inne, utan ute på gården, och då icke mycket samt bara vatten. Anna Sörensson bestridde vittnesmålet, «kunde icke minnas allt».
Derefter hördes såsom vittne hustru Maria Helena Adamsom Halsarfve (den aflidne gummans dotter) berättade: att hennes mor under sjukdomen, som börjat 3 veckor före döden, «grämt» sig för henne, att Lotta «bakat pannkaka åt henne och gifvit henne kaffe»; att hon dervid «kräkts mycket och häftigt»; att vittnet sista måndagen gumman lefde varit hos sin mor och legat der om natten, samt att gumman kräkts under natten; kräkningarne om natten hade varit mycket svåra och bestått af «slem och galla»; vittnet, som derefter gått hem, hade sedermera icke fått något bud efter sig före gummans död; att gumman sagt för vittnet, att Lotta tagit från barnet den pannkakbit hon gifvit detsamma; att vittnet, som varit med vid liksvepningen, bestämdt igenkände de klädespersedlar, hvari liket varit svept; att vittnets man, som vid liksvepningen kommit till Öndarfve, omtalat att vid stranden misstankar yttrats angående den aflidnas dödssätt, samt tillagt: «I klär väl mor, men kommissarien kommer väl snart och klär af henne«, samt att Anna och Lotta vid detta hans yttrande: synts blifva «rörda»; att för öfrigt gräl varit i huset vid Öndarfve. — I afseende på detta vittnesmål invände Anna och Lotta, att de icke hört detta yttrande af vittnets man.
Olof \”Adamsson Halsarfve, man till föregående vittne och svärson till gumman, berättade att han i staden köpt kaffe och socker åt gumman, som omkr. 14 dagar före sin död hemtat detta vid Halsarfve och då «grämt« sig öfver värk i «mage och inelfvor»; att vittnet vid Öndarfve haft det förut nämda yttrandet, samt att Anna och Lotta dervid sett «afmodnes» ut; att vittnet efteråt talat med svärfadren om talet om förgiftning, men att denne icke velat tro någon sådan hafva egt rum, emedan Lotta värit så mån om gumman.
— Med afseende på ,denna sista uppgift, framträdde åter förra vittnet Maria Helena Adamsson och gjorde till sitt afgifna vittnesmål följande tillägg: hennes far hade en tid efteråt kommit till Halsarfve och klagat öfver något «försök med honom med ostmjölk», samt sagt: «händer det mig något, så skall ni ta efter det». Härefter hördes
Hans Ahlqvist, som berättade: atten gång vid Öndarfve gumman frågat vittnet, som förut varit sjuk, «hvad han fått för bot för sin sjukdom», och dervid tillagt, att «sonen Lars hade arsenik, som han sjelf begagnade och äfven bjudit henne (modren) att taga såsom bot», men att hon «icke visste hvad han skulle göra», Derefter hördes
Albrekt Sandqvist Folke: Lars Sörensson hade talat om för honom att han begagnade arsenik för egen del; vittnet kände, att gubben (Lars far) varit «argsint>, gumman «besvärlig», barnmorskan Pettersson en «dålig menniska». Vittnet hade för öfrigt endast hört «rykte om förgiftning».
Ransakningen afslöts härmed och kommer att fortsättas 18 December.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 24 November 1877
N:r 94

Om Oss Drivs med WordPress