Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Innehåller allt om militärt på Gotland.
till nästk. års vapenöfningar har beviljats kaptenerna Gyllenram, von Vicken och Scherstén, löjtnanterna Cedervlad, Landberg, Gyllenereutz, Mellerborg, Gyllensvärd, Sundvallsson, Pettersson, G. Falk, A. Falk, Östlund, och K. Falk, underlöjtnanterna Leatz och Francke, från och med 24 dennes till 20 Aug. kapten Slettengren samt från 19 dennes till 1 Okt. löjtnant Elert.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
vid infanteriregementet ha förordnats volontärerna vid Hemse kompani nr 142 Karlsson och 144 Hansén.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
Hittills har man under långa tider kunnat inskränka sig till detta korta omnämnande på en och en half rad. Men de nu slutade värnpliktsöfningarna hafva varit af den art, att man är skyldig att nu, sedan de äro förbi, något längre dröja vid desamma.
Ty det påståendet är ingalunda för djärft, att de sedan många år äro de första fullt militäriska öfningar, som kommit Gotlands trupper till del.
Det gotländska försvarets handhafvande har länge kännetecknats af stor slapphet. Truppernas utbildning har haft väl form, men föga innehåll, allt sedan man fann det lämpligt att beröfva Gotlands truppförband stödet af en kunnig stabsschef. De årliga mötena hafva visserligen gått sin gilla gång, men det torde icke vara skäl i att närmare tränga till botten med hvad under desamma uträttats, utan stryka ett) streck öfver mycket och hellre uteslutande fästa sig de senast afslutade öfningarna, hvilka man vill hoppas skola bilda en vändpunkt i den gamla regimen. Den, som har främsta hedern af denna glädjande förändring är utan all gensägelse den tyvärr, som det ryktas, snart afgående t. f. militärbefälhafvaren och schefen för infanteriregementet, öfverste Lagercrantz. Hans förordnande föregicks emellertid af en utnämning, som ock torde hafva haft sitt stora inflytande härvidlag, nämligen major Falkmans förflyttande hit som öfverstelöjtnant.
I öfverste Lagercrantz tillfördes det gotländska försvaret én synnerligen duglig och ytterst kunnig militär, som dertill var mer än blott teoretiker, en organisatorisk förmåga af hög rang, i besittning af ännu ungdomlig kraft och energi och dertill en vinnande personlighet, korteligen just den man vi behöfde för att rycka upp ur förslappning och sätta fart i det hela.
Han har också visat sig fullt vuxen sin plats. Med ett hittills oanadt allvar hafva ock under hela tiden af det mor än 2 månader långa mötet arbetena bedrifvits såväl bland officerare som bland manskap, och schefen har icke sparat sig.
Som sig bör har han varit den främste i arbetet, han har rätat ut med stark hand hvad som började krokna, han har förstått att intressera, ja entusiasmera, han har förstått att göra sig älskad af både trupp och befäl och vetat att ingjuta hos alla den känsla af ansvar allvarlig tanke om krigarens kall, utan hvilka militären icke kan fylla sin uppgift, utan hvilka den blir ett mer eller mindre vackert lekverk blott. Han har förstått, att, så mycket den korta tiden medgifvit, skapa om Gotlands trupper från ett försvar blott till namnet till ett försvar till gagnot. Väl förstå vi, att detta icke fullt och helt låtit sig göra under ett enda möte, men han har dock visat dem rätta vägen och man vill gerna hoppas att hans sådd skall bära frukt.
Resultatet af årete arbeten nedlades i de nyss afslutade fälttjänstöfningarna, äfven de något högst ovanligt för Gotland. Det är ju klart att på dylika öfningar ligger allra största vigt. Utan upprepade sådana skulle det blifva klent bestäldt med vårt nationalförsvar, om det en gång komme till allvarlig användning. Och dessa öfningar hafva till fullo konstaterat icke blott den utmärkta ledningen af årets militära arbeten, utan, till största heder för trupper och befäl, också att det militära materielet hållit sig ovanligt friskt och godt. under den slappa regimen, och våra officerare och värnpliktige torde nu, och vi hoppas att detta skall blifva fallet än mer i framtiden, kunna frimodigt kasta tillbaka ifrån sig den ännu på visst håll fortlefvande ringaktningen som legat i blotta namnet »Gotlands nationalbeväring.»
Gotlands trupper hafva, det ha vi med dessa ord velat säga, i år tagit ett jättesteg framåt. Artillerikåren äger -en insigtsfull, allvarlig schef, som väl fyller sin plats, infanteriet har under en kort tid haft lyckan att kommenderas af en utmärkt organisatör och man kan endast beklaga, att utsigterna icke tyckas vara gynsamma för hans kvarstannande på den ansvarsfulla posten. Han har- dock här visat sig vara rätte mannen för militärbefälhafvareposten, och helt visst skulle Gotlands folk med tillfredsställelse förnimma, att öfverste Lagercrantz omsider blefve den, som utsåges att för längre tid än ett kort möte stå i spetsen för Gotlands försvar.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
(Från G. A:s krigskorrespondent).
II.
Så småningom svunno den skuggomhöljda nattens timmar och den nya dagen började synas i den mer och mer tilltagande ljusningen bortom skogens topp ar i öster…
Himlen var ännu molnböljd, men den knappt märkbara, blekgula strimma, som kantade brytningen mellan dag och natt, tycktes lofva en vacker dag. Den stilla nymorgnade naturen, fuktig af nattdimmorna och ängorna ur jorden, låg der ännu halft sluten i sömnens armar, väntande endast på den förlossande morgonfläkten….
Men den dröjer … Hvad väntar den på?.., A, på solen. Den skulle redan varit uppe — och håller sig fortfarande dold bakom förhänget… Endast en strimma anpgifver hvar den finnes.
Å, känner du? Nu kommer den, morgonvinden. Så lätt och skalkaktigt vidrör den vår kind och ilar så vidare. Hvar den far fram efterlemnar den tecken till uppvaknande…
En viss beställsamhet börjar nu öfver allt röja sig. Här och der iakttagas soldater halft dolda bakom en skogsdunge eller ett buskage. I sina kopparflaskor som de hängt upp öfver små kokgropar, börja de reda sitt morgonkaffe. Och vid den rykande drycken i tidig morgonstund utbyter man sins emellan sina tankar: Hvar befinner gig fienden? Hade den skridit närmare och intagit fast ställning?
Kanske var den dem inpå lifvet… Å då skulle de nog märkt något misstänkt eller sett… men intet. Natten hade svunnit fram utan ett ljud undantagandes nattskotten och en och annan gevärsknall från en sömnig förpost, som råkat komma åt trycket… Men de tillhörde deras egna.
Klockan blef fem och reveljen hördes i stillheten från Råby, der större delen af ostkåren låg i kvarter och bivuak. Det var maningen till alla att vara på benen och reda sig till dagen strid. Så småningom syntes också alla samla sig å den stora lägerplatsen, som dold mellan granar och furor ej kunde iakttagas från allfarvägen, hvilken stor och bred strök alldeles intill. Såg man efter närmare, fann man emellertid vakna förposter här och der undangömda i förgrunden bakom något buskage, hvarur deras gevärspipor då och då blänkte och lyste.
Ostkåren, som under natten förstärkts från Slite med 1 batteri och 4 markerade kompanier infanteri, hade erhållit order att försöka framtränga mot Visby.
Vid sjutiden samlade kårschefen, öfverstelöjtnant Falkman, sina kompani- och batterischefer. och meddelatde dem att fienden (vestkåren) under natten enligt från patrullerna ingångna rapporter uppkastat skyttegrafvar och kanongropar vid Hejdeby kyrka, hvarför han beslutit att genast anfalla deras ställning. Hvar och en af de olika scheferna fick nu derför sina order. Förtruppen satte sig med detsamma i marcsh mot Tibbles.
De öfriga redde sig under tiden i ordning att följa efter. Öfverste Lagercrantz, som med sin adjutant redan varit ute vid förposterna, ankom nu till officersmessen, der »skaffning» vidtog. Utanför på gården uppstälde sig efter hand de respektive kompanierna och höllo korum innan de afmarscherade; på vägen stod artilleriet färdigt till affärd.
Gårdagsaftonens stämning var nu som bortblåst, det låg brådska och krigiska, fientliga tankar i luften. . . »Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga», ljöd från ungdomliga strupar, då kompani efter kompani aftågade och dessförinnan från hvarje ett: »Gud bevare öfversten!»
Starkt och kraftigt klungo tonerna ut öfver nejden, öfver hvilken låg en viss krigisk stämning. Den landtliga platsen företedde en tafla, som man sällan skådar, men som gaf en förebild af hur en landtgård tar sig ut vid förberedelserna till verkligt krig, då unga kraftiga bondsöner stå färdiga att under klingande spel och flygande fanor rycka ut till strid, till värn för ett älskadt fosterland. . . och rundt omkring stå mödrar och systrar med tårar i ögonen; skola de väl komma tillbaka?
Öfverste L. som schef för ledningen har redan jämte staben gifvit sig af. Men se der kommer kårschefen hög och kraftig med något visst kärfdt och järnhårdt i de markerade anletsdragen.
Hans trupper aftåga. Nu finnes endast några officerare kvar på gården och de jämte schefen stiga till häst för att följa de andra.
Förtruppen marscherade emellertid, som vi sade, mot Tibbles, der den vid framkomsten mottogs af ett skott från ett positionsbatteri. Rökmolnet, som utgick från detsamma, förrådde dess plats vid Hejdeby, strax ofvan kyrkan. Vestkåren blef sålunda anfallande.
Ostkåren lät genast i flygande galopp uppköra sina båda batterier söder om Tibbles gård och så inom kort var artilleristriden i full gång, en riktigt mördande sådan; jorden darrade och trakten insveptes i tjocka rökmoln. Vestkåren, utrustad med mindre artilleri, förfogade öfver ett positionsbatteri, hvars ovanligt starka skott tystade ned fiendens, hvilka likväl med sina flera kanoner kunde skjuta oftare. Vestkårens två positionskanoner, vid hvilka löjtnant Zetterling var batterischef, spridde emellertid för hvarje skott dötdl och förstörelse bland ostkårens trupper; dess infanteri, som smygande fram i skogen litet emellanåt iakttogs på vägen fick vid hvarje sådant tillfälle en salva som tvingade till reträtt in i skogen.
Dessa 2 positionskanoner tillhörde det batteri på 4 stycken, som för en tid sedan hitkommo för artillerikårens räkning, och det var nu första gången de försöktes i fält i Sverige. De visade sig också ypperliga.
Under artilleristriden utveckla sig fortfarande långa smygande infanterilinier längs skogsbrynet och gårdarna utmed Tibbles. För vestkåren tyckas de liksom stiga ur jorden; löjtnant Z. har också ett ofantligt göra med att kommendera: »Skott! Skott.» En velocipedordonnans framkommer ljudlöst i flygande fläng och rapporterar att fiendens infanterister rycka närmare i skogen till venster och utmed vägen. De komma krypande i mängd.
Löjtnant Z. riktar sin kikare mot det utpekade stället.
— Fort, kommenderar han derpå till kanonkonstaplarne, fort, skynda er ladda!
Skott på skott måste komma genast… Men glöm inte att viska för hvarje laddning och torka väl. Ordern åtlydes och så med. korta mellanrum ljuda de starka skotten, slående lock för öronen.
En liflig infanterield är nu öppnad mellan de bägge kårerna, som kommit hvarandra närmare.
Kraftigast besvaras den från vestkåren, hvarför ostkårens schef sänder två starka kompanier genom skogen strax norr om vägen och när dessa komma fram mot ställningen vid Hejdeby kyrka måste vestkåren retirera under en mördande snabbeld från ostkårens infanteri och artilleri.
Vestkårens svårhandterliga positionskanoner sända sina sista förödande skott och ge sig så i väg mot Visby, betäckta af eftertruppen.
Under utvecklingen ankom general Hamilton med adjutanten de Maré samt major Malm, och åsågo de från höjden vid kyrkan den lifliga striden. General H., följde sedan hela tiden dels gående, dels i vagn fortsättningen med synbart intresse.
Vestkåren retirerade, som sagdt, mot Visby, men vid Hejdeby hällar tvang den hastigt påträngande ostkåren fienden att taga ställning i skogsbrynet åt Visby.
När de stridande skyttelinierna kommit på 300 meters afstånd från hvarandra afblåstes striden och vapenstillestånd slöts för att naturligtvis sedan följas af fredsvilkor på bägge sidor.
Klockan var nu närmare ett på dagen och solen hade lyst en god stund från fästet. Krigets åskor, som ljungat i dagarne tyå, tystnade för en tid. Alla officerare kallades till ledaren öfverste L. som nu inför general H. afgaf kritik öfver striden. Så redde man sig till sist till slutligt uppbrott för att gå åter till fredliga värf.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juli 1895
N:r 109
I.
Många år ha svunnit hän sedan gotländskt infanteri och artilleri samlades till gemensamma fälttjänstöfningar, väl så många, att de af våra läsare, som kunna erinra sig något ditåt blott måtte ha en svag hågkomst deraf. Emellertid hafva nu under de två föregående dagarne dylika öfningar hållits i trakten kring Visby.
Dessa fälttjänstöfningar ha tett sig ovanligt intressanta för åskådaren, och allt efter som de framskridit utvecklat ett ovanligt lifligt skådespel.
Till en början meddela vi här förutsättningarna för striden:
Söndags afton landsattes en fientlig kår i Slite, hvilken hade order att genom Tingstäde och Bro rycka fram mot Visby; ett detachement var dirigeradt öfver Bäl — Hejdeby mot Visby. Det gälde nu för vestkåren — fienden kalla vi ostkåren — bestående af 6 kompanier infanteri, 6 kanoner, deraf 2 markerade, 1 fältbatteri och 1 positionsbatteri (kom ej till användning första dagen) under ledning af kapten Lindbohm att marschera öfver Hejdeby och tillbakakasta fienden hvar han kunde påträffas för skyddandet af egna trupper.
Ostkåren stod under ledning af öfverstelöjtnant Falkman; artilleribefälhafvare var kapten Kolmodin; som artilleribefälhafvare vid vestkåren tjänstgjorde kapten Fahnehjelm.
Det var måndag morgon. Himlen var tung och molndiger, bådande regn; solen tittade dock stundom fram mellan de sig söndrande molnen, som jagade hvarandra i vild fart uppå fästet. En stark vestlig vind blåste. Vestkåren, som nu satt sig i gång utom staden, hade naturligtvis sändt sina velocipedordonnanser i förväg för att öfverskåda terrängen och i tid varsko om något misstänkt syntes. Efter följde smygande utmed dold och skyddad mark förposterna och så ett par kompanier infanteri i spridda grupper, äfven de smygande med geväret i handen och packning på ryggen. Så gick det sakta och försiktigt framåt, tills plötsligen en ordonnans i rask fart kom vägen tillbaka. Han hade hört något misstänkt längre ned på vägen åt Österby och i skogsbrynet hade han tyckt sig se en gevärspipa olänsa…
Det var nog. Han stannade ett ögonblick, och medan befälhafvaren skärpte sin blick åt det fientliga hållet, dit han liksom några andra officerare riktade sin kikare, rådslog man om hvad som borde göras. Klockan var nu nära 1/2 10 på f. m., men… tyst! Der äro fiender! En del greps af en nervös spänning vid tanken på första angreppet. Men kapten L. förlorade icke fattningen. – Med rynkade ögonbryn tog han genom sin kikare ännu en gång terrängen i noga skärskådande… Ja mycket riktigt… och utdelade så sina order. Så snabbt som möjligt körde eget artilleri upp i skogsbrynet vester om kalkugnen vid Österby, medan infanteriet utvecklade sina krafter å ömse sidor af vägen.
Å, man hade icke misstagit sig! Öster om kalkugnen i terrängafskärningen påträffades fienden; klockan var nu 1/2 10 f. m.
Vestkåren öppnade genast elden från sitt artilleri, och fick svar. En mycket liflig artilleristrid vidtog, hvilken varade en half timme. Efter ytterligare en kvarts timmes strid fann fienden rådligast att draga sig tillbaka och retirerade mot Hejdeby, förföljd af en kraftig artillerield.
Vestkårens hela ’styrka var härunder i elden. En half timmes vapenstillestånd inträdde, hvarefter vestkåren åter formerades i marschkolonn med artilleriet i midten af hufvudstyrkan.
Ostkåren,som blef alldeles öfverrumplad af det kraftiga och varma mottagandet, retirerade skyndsamt mot Tibbles i Hejdeby, der den hämtade sig efter det oväntade anfallet, intog ny ställning med artilleriet ungefär ett par hundra meter från Tibbles gård och infanteriet i samt omkring gården.
Vestkåren, uppmuntrad af fiendens retirerande, följde efter och intog ny artilleriställning strax vester om Hejdeby kyrka, hvarpå åter en häftig artilleristrid ägde rum; då var kl. 1/2 12 f. m. Skjutafständet på artilleriet var 1700 meter och på infanteriet 1400 meter.
Under striden framryckte infanteriet på 3—400 meters afstånd och öppnade häftig eld. Emellertid började ammunition tryta för kapten Kolmodins artilleri, hvarför kanonbetäckningen ryckte fram, då order kommit från befälhafvaren öfverstelöjtnant Falkman att spara på ammunition. — Artillerielden aftog derför så småningom och skötos nu enstaka skott på vestkårens artilleri, som biöstade upp i skogen.
Icke heller denna gång blef striden afgörande, men då den afblåstes kl. 1 tycktes det som om ostkårens artilleri ådagalagt en viss öfverlägsenhet.
Ostkåren drog sig härpå ner till Råby, der den i småskogen redde i ordning till bivuak.
Striden, som sagdt oafgjord, var afblåst för denna dagen. Öfverste Lagercrantz, som med staben hade ledningen af fälttjänstöfningarna, reste nu in till staden för kejsarbesöket, hvarunder högsta befälet öfvertogs. af öfverstelöjtnant Meurling.
Emellertid fortfor solen att dölja sig bakom de regndigra molnen, litet emellan lekande kurragömma, i det den plötsligt visade sig och så åter försvann. Det var middagstid.
I bägge lägren på hvar sin sida af kyrkan vidtog man förberedelser till »skaffning», gem nog kunde vara behöflig efter 18—20 timmars fasta.
I en af granar inhägnad plats under bar himmel var middagsbordet dukadt på på bara marken. Der fans allt hvad man kunde begära! Visserligen var bordet litet obekvämt, visserligen besvärades man kanske plötsligt af någon envis rödmyra eller annat näsvist kryp, visserligen kom emellanåt ett stänk — men hvad gjorde det! I sällskapet rådde en sorglös och fiistämning trots föregångna strapatser, aptiten var god och den bästa kryddan dertill var skämtet. En timme den svann så ovanligt fort der mellan granarne med den delvis flacka och magra terrängen i förgrunden.
Men tiden gick och det började lida mot afton. I bivuakerna gjorde man sig hemtrefligt. Några regnskurar föllo. Posterna svepte kapporna tätare omkring sig, sågo uppåt himlahvalfvet, som småningom klarnade vid horisonten, och återtogo den afbrutna patrulleringen. I officersmessen voro officerarne nästan mangrant samlade, en del dryftande dagens strid, medan andra sågo in i framtiden, i det de undrade hur morgondagen skulle te sig; hos andra kotterier rådde skämtet och den ena historien aflöste den andra.
Det var den fridsamma och kamratlika sidan af fältlifvets annars reglementariska och stränga återhållsamhet, som nu vidtagit i den stilla, skymmande juliaftonen.
Man var icke längre fiender — endast vänner.
Utåt. vägen stodo ängarne saftigt gröna af nyfallet regn, medan de för högsommaraftnarne så egendomliga ångorna stego ur jorden… Det droppade från trädens grenar, ur hvilkas lummiga grönska svagt ljöd liten trött sångares godnatt till naturen…
Men tyst är det inte vagnshjul … de komma från staden.
Vän eller fiende?…
Naturligtvis vän! Vagnen kommer närmare och vi finna då att det är öns militärbefälhafvare, som med sin adjutant vänder åter. Det blir signal till aftonvard, efter hvilken sker slutligt uppbrott till hvila.
Nattens skuggor börja nu falla öfver nejden, medan luften begynner kännas fuktig… Man sträfvar litet hvar till sin »bivuak» för att efter några timmars välbehöfllg sömn åter reda sig till strid, till afgörande strid…
Men hvilkas höga gestalter är det som afteckna sina skarpa silhuetter derborta mot natthimlen? A, jaså öfversten med sin adjutant; han är ute och inspekterar vakterna…
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Juli 1895
N:r 108
för Gotlands infanteriregemente, öfverstelöjtnant Björlin, ankom hit i går på ett kortare besök.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 15 Juli 1895
N:r 107
hemkom idag från fyra dagars skjutöfningar å Martebo skjutfält. Vädret har varit jämförelsevis godt undantagandes några regnskurar igår och idag på hemfärden.
Truppen benfinner sig i god kondition.
I morgon afton utrycker kåren på 1—2 dagars fälttjänstöfningar.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Juli 1895
N:r 106
företager i morgon en 3 dagars fältmanöver uppåt Hejdebytrakterna.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Juli 1895
N:r 106
som skola pågå 12—17 September, har öfverste Lagercrantz beordrats såsom adjutant hos generalstabsschefen öfverste Nordenskjöld. Såsom adjutant hos schefen för intendenturen skall tjänstgöra kapten K. E. A. Kinell.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 Juli 1895
N:r 104
Vid Gotlands infanteriregemente har utnämts till kapten löjtnanten G. Sahlin samt till löjtnanter, underlöjtnanterna K. Falk och A. G. E. W. Östlund.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 8 Juli 1895
N:r 103