Etikett: Martebo

2.
Ni har sett att när tuppen i en hönsflock tror sig hitta något korn mullen lockar han sitt sällskap att komma och dela håfvorna. Så med Eder meddelare i dag. Han tror sig fannit något och påkallar derför eder uppmärksamhet.
Nu vid den värmande brasan, då höststormen ute jagar de gulnade löfven, flyger min tanke tillbaka till mina vandring på Martebo myr.
För 10,000 år sedan fans icke denna »myr», men det fans en sjö med klart kalkrikt vatten, hvarar »bleket» då utfäldes. Sjöns stränder voro klädda med lummiga skogar, der urinnevånarne bygde sina jordkulor och stredo sina strider. Dei bleken inbäddade trädstammarne vittna härom.
Småningom invandrade gräsen och togo sjöns stränder i besittning. Långsamt men säkert inkräktades sjöns yta mer och mer och detta pågått ända till våra dagar.
Så har naturen under årtusenden förberedt detta stora område för mensklig odling. Menniskor i tusental kunna nu der finna sin näring, sitt uppehälle. I den mull, som otaliga generationer gräs lemnat efter sig; förbereder nu hacka och plog plats för våra nyttigaste växtslag.
Denna myr har i Gotlands annaler sin särskilta historia. Det var här, på 1850-talet, som det mäktiga Gotländska myrodlingsbolaget drömde sina skönaste drömmar om »guld och gröna skogar» och det var här, som större delen af deras hbundratusenden försvunno. På dess spillror är företaget nu. efter 50-årig hvila af kraftiga män på nytt upptaget. Hurudan utgången blir, derom är ännu för tidigt att döma, men det veta vi att vetenskapen på senare årtiondena satt sådana vapen i händerna på den idoge jordbrukaren, att han kan på vida sämre odlingsfält tilltvinga sig framgång och riklig afkastning.
Jag är visserligen icke jordbrukare och borde kanske icke inlåta mig på att ge råd och vinkar till männen af yrket, men jag är djopt intresserad af det gotländska jordbruket och isynnerhet de gotländska myrodlingarne. Isyanerhet har Martebo myr med sin väl mogna mulljord, sin stora utsträckning om sin historiska nimbus, mycket slagit an på mitt sinne.
Vid min vandring öfver de stora ödemarkerna kom jag att tänka på att med de många hufvudkanalerna var blott början gjord till en fortgående odling. Vida större kapital och arbete måste här nedläggas, innan hvete, korn och sockerbetor kunna odlas och ge nöjaktig afkastning, Här kan genom oförstånd, fördom eller oerfarenhet mycket penningar slösas bort utan gagn och nytta.
I första hand gäller det den s. k. mindre afdikningen. Af förevisad skifteskarta har jag inhämtat att delägarne äro många och att deras andelar således ofta äro rätt små; Ingen af dem lär väl tänka annat än att uppodla sin. lott och då gäller det att klokt och billigt verkställa dikningen. En vanlig sak är att grannar ofta i sika fall tvista om gränsdike, Den ena vill gräfva, den andra icke, Jag vill då i förbigående göra vederbörende uppmärksamma på dikeslagens tydliga föreskrift, att den som i slika fall som detta dika vill, äger vitsord och kan således juridiskt tvinga den motsträfvige att bekosta halfva diket. Der således en önskar gräfva gränsdike måste motparten underkasta sig att deltaga.
På de olika områden af myren jag besökt ställer sig afdikningen litet olika. Inom Veskinde och Lummelunda socknar, der myren (d. v. s. mulljorden) är jämförelsevis grund och ofta hvilar på lerbotten, måste dikena läggas tätare tillsamman än på den djupare delen af myren. Djupet kan variera mellan 1 och 2 alnar beroevde på bottens beskaffenhet. I hård, fast moränlera är 1 alns djup redan tillräckligt, då myllan är grund, men då får afståndet icke öfverstiga 12 famnar. Det förekommer äfven stora vidder, der myllan hvilar på fet svämlera. Äfven här får afståndet dikena emellan icke ökas, Täckdikning torde på dessa jordmåner icke vara skäl rekommendera. Denna måste i så fall ske med tegelrör och detta ställer sig i ena afseendet dyrt och i det andra så att vattenledningen blir tvifvelaktig. Den s k. Tubulatorn är här oanvändbar. Det finnes dock äfven inom, dessa socknars områden stora sträckor, som tarfva en djupare afdikning och täckdikningsmetoden är då dén enda rätta.
Myren inom Stenkyrka socken är i allmänbet, grund liksom Veskindemyrarne och påkallar således en grund men tät afdikning.
De områden deremot, som tillhöra Martebo, Tingstäde, Lokrume och Bro socknar samt all myr, som tillhör Akt.-Bol. Martebo myr, äro helt annorlunda. Här hvilar ett mäktigt jordlager (1—2 meter) på blekebädd af stor mäktighet. Här bör dikningen utföras på följande sätt: sedan alla gränsdiken blifvit upptagna till 2 alnars djup och nödiga laggdiken blifvit gräfda, återstår den vidare torrläggnivgen. Skulle ägofiguren icke vara synverligen stor t. ex. öfver 75 á 100 famnar bred; torde vidare sönderdikning vara fullkomligt obehöflig. Är området deremot större, måste dikning företagas.
På 50—100 famnars afstånd grälves ett dike 18 tum bredt med lodräta sidor och så djupt som torfläggningea räcker. I botten på denna ränna gräfves med en lång och smal spade ytterligare en ränna af 6 tums bredd och 1—2 fot djup och med så raka kanter och slät botten som möjligt. I botten på denna ränna nedlägges en ränna af trä tillverkad af 4 smala ribbor eller läkt.
Dessa trärännor tillverkas såluada: Af hvilken sämre skog som helst sågas läkt af dela 2×3/4 och dels 3 1/2×3/4. Dessa ribbor afsågas till precis lika längd och med vinkelräta ändar. 2-st; 2 och 2 sat. 3/12 tums hopspikas, hvarigenom ett rör af 2 tum uppstår. De kunna naturligtvis ha hvilken längd som helst. I händelse dikets botten icke är fullkomligt jämn och för att i så fall förekomma förskjutningar i skarfvarne iakttages vid rännans hopspikande, att öfre och undre läkten skjutes 3 tum öfver de kantstående 2 tums läkten. Härigenom uppstår en sorts gaffel, som absolut hindrar hvarje förskjutning.
Dessa rör, som tillverkas af egen skog, ställa sig betydligt billigare än tegelrör. Tegelrören kunna lätt förskjuta sig i den lösa blekebädden, hvilket träfören icke kunna. Varaktigheten är äfven lika stor som tegelröreng, ty som bekant kan trä i århundraden ligga i vatten utan att ruttna.
Med sådana trärör kan täckdikning äfven verkställas på så djupa mulljordsbäddar att röret måste läggas i desse. Tegelrör kunna i sådan jord icke läggas utan underlag af en träribba och bli sålunda mycket dyra.
Detta dikningssätt är det billigaste af alla.
Det tarfvar intet som helst underhåll. Det gör alla: brobygnader öfverflodiga. Det tar icke bort någon del af jordarealen. Det är verksammare än öppna diken derigenom att röret dels ligger mycket djupt och dels hindras icke dess verksamhet af snö och is under vintern. Det kostar vili sist knappast så mycket pr famn som ett större öppet dike.
Tag nu detta mitt förslag i noggrant öfvervägande, herrar myrodlare, innan I sätten epaden i jorden och gören så. I skolen icke ångra det.
Är dikningen sålunda verkstäld, kan odling efter ett år företagas. Marken är nu så torr och fast, att dragare utan svårighet kan gå fram bvar som helst med redskapen. Jag såg på min vandring stora fält så beväxta med pors, ag eller tufvor att flåhackan måste föregå plogen. Men jag såg ännu större sträckor, som mycket väl kunna direkt med plog upptagas. Man ser blott till att plöjningen sker så djupt som möjligt. Derigenom vinnes lätt så mycken mylla genom ytliga harfoingar att säden kan gro och tilten behöfver då icke röras förr än den är upprutten. Man måste dock påföra tillräckligt med gödningsämnen innan något säde lägges i jorden. Vid bränning är gödning icke absolut nödvändig, ehuru en halfgödning äfven der väl betalar sig.
Gamla myrodlingsmetoden var att bränna och åter bränna i oändlighet. Vår metod måste vara: bränna så litet som möjligt och köp gödning för hvad bränningen skulle kosta.
Gamla metoden var äfven att gräfva många mon små diken, Vår måste blifva: inga diken synliga, men djupa rördiken.
Skola vi ha hopp om framgång, måste vi spara i allt och klokt beräkna allt.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 1 November 1893
N:r 170