13—14 Juni.
(Införes på begäran.) »Kan den mission, som af oss bedrifves, på något sätt upplifvas, och hvilka äro vilkoren härför?» var den fråga, som vid mötet framkallade den lifligaste öfverläggningen, hvarunder eder korrespondent antecknade följande: Predikant Ahlquist, som först erhöll ordet, betonade, att frågan var en missionsfråga, vigtig för vännerna till missionen, derför att densamma var af Gud befald. Hade varit med i missionens första dagar här på vår ö; kunde ej annat än tacka Gud för den framgång missionen haft; vi böra alla vara tacksamma; men huru bedrifva missionen? Den frågan var vigtig förr, är så äfven nu. All mission ej enligt Guds ord berättigad. Iagen lön erhåller den mission, som ej arbetar Jesus i händerna. Ingen ville väl vara så dåraktig att odla på en redan odlad åker; sådant arbete belönas ej. Ofrälsta og i tusental på vår ö. Att arbeta i visdom med kärlek erhåller full lön. Vår mission är sådan, att den tål att komma fram i ljuset och står för öfrigt i samband med svenska missionsförbuudet, som verkar i Ryssland och Finland.
Petterson, Lummelunda: Ordet mission är liktydigt med kärlek. Man kan låta sin lekamen brinna och ändå ej äga den sanna kärleken. Den, som erfarit kärlekens kraft a bjertat, kan ej låta bli att missionera för Jesus. Blir Jesus först och Jesus sist, då kan lyx: och öfverflöd undvaras, då man får mod att något försaka för Herrens mission, Elfgren, Klinte: Kände verksamheten här under 5 års förlopp. Herren hade verkat, själar blifvit frälsta och Gud hade stadfäst ordet med efterföljande tecken. Nu åter hade slapphet inträdt; man såg allt i mörka färger, var så fattig, så man ej hade råd offra något för missionens sak. Men den som sår rikligen skall ock rikligen uppskära. Derför borde vi så fatta saken, att har Gud gifvit oss hus, penningar, gårdar, borde vi dermed befrämja hans rikssak. Anförde Jakobs ord: Den som omvänder en själ ifrån döden skyler all öfverträdelse, Niklasson, Visby: Frågan ger vid handen, att missionssaken håller på att somna. Detta kunde ej behötvas, om vi emottaga mera ande och tro från Gad. Kunde anföra fakta, emedan haft nöjet vara kassaman, att halfåret 1881 var det som nu, 1882 inflöto till verksamheten 500 kr., 1883 600, 84 600, i år på halfåret endast 800. Förkastade att vi skulle dela oss i grupper kring vissa predikanter utan förordade samverkan. Enighet ger styrka.
Hänvisade till svenska missionsförbundet som årligen utvidgade sin verksamhet. Vore godt sammanhålla det hela, så skulle hvarje menniska på vår ö få höra evangelium. Derför att vi ej voro starka nog, var det nästan omöjligt verka norr på ön. Trodde att hvarje missionär kunde aflägga 1 öre om dagen. Detta skulle Gud välsigna.
Elfström, Ljugarn: Ville endast läsa Rom. 12: 1 v. »Så förmaner jag nu eder bröder vid Guds barmhertighet att I utgifven eder lekamen till ett offer som är lefvande, heligt och Gud behagligt», Ville vi bara öfverlemna våra kroppar åt Herren, fick han äfven snart våra egodelar. Bevisade under diskussionen igår, huru personer kunde supa upp ända till 1,000 kr. om året. När sådana storsupare blifvit omvända, ville de gerna offra sina bränvins- och snuspengar åt missionen. Första året går detta, men följande åren blir det mindre och mindre, man tycker det är för mycket, men det tyckte man ej, då de lades på krogdisken. Ja somliga hus ge intet, trots de kalla sig kristne. Det ansågs högt att gifva 100 kr. 365 öre torde ock blifva en stor summa, ty det som förut förstördes till superi, lyx och öfverflöd tänkes ej på. Berättade om en person, som erhöll en penning af koppar med en enhörning på. Mannen tog denna bild för att vara en häst, en springare, och sade: sådana skall jag låta springa till missionen. Men sedan erhöll han ett sådant mynt af guld; blef då villrådig och begärde råd af pastorn, emedan han tyckte sig ej lofvat missionen guldmynt. Pastorn såg på myntet och sade, att det stod på myntets andra sida ord som betydde »aldrig tillbaka», och då fick äfven guldmyntet springa till missionen. Så borde vi låta våra gåfvor springa till missionen och utgifva allt för Gud.
Weinhult från Småland: Vi hafva idag förut i en predikan hört, ätt Guds nåd, verksam hos en menniska, förmår uträtta märkvärdiga ting. Ville råda hvar och en att sätta stora kraf på sig sjelf, ty vi vilja gerna sätta kraf på andra, under det vi ofta glömma oss sjelfva. Frågans önskningsmål, litaktighet i missionen, blefve då uppfyldt. Hindrande för lifaktigheten står sorgligt nog det, att de kristne ofta stå i harnesk emot hvarandra.
Borde ej strida sing emellan utan emot sina många Åender: Derför mera enighet i handling ej blott i ord.
Vessman från Slite: Läste upp frågan och ville svara ett obetingadt ja till densamma.
Missionen kan och bör upplifvas och ett det största vilkoret derför är att kärleken får drifva den. Kärlekslöshet är detsamma som ogudaktighet. Vi böra frälsas från all ogudaktighet. De kristne böra vara ljus i verlden och allt mer öfva sig i gudaktighet. Ogudaktiga kunna nog predika, ja, hårresande och öfverträffa oss, men utan välsignelse, ty de tala ett och göra ett annat. Vi böra lefva som vi tala. Då kunna de som stå oss nära och våra barn taga oss till föredöme. Att taga vara på barnen är en vigtig mission, de må nu vara egna eller andras.
Wassberg från Visby: Ville svara ja på frågan, ty missionen måste upplifvas, Det gifves här ej något stillestånd, antingen fram eller tillbaka. Böra lemna oss sjelfva helt åt Herren, sedan våra egodelar åt Hans sak; skola täfla om att kungöra Jesu bud. Älska vi honom, vilja vi göra alla folk till lärjungar.
Behöfva då i tvingas utan anser detta ljuft ja som stor glädje. Nu på denna stund böra vi pröfva oss huru vi hafva det med vår Gud i denna sak. Alla borde göra detta hvar och en för sig. Missionssinnet uppkommer och tillväxer derigenom att vi blifva helt geénomfrälsta. Visade på synderskan i Simons hus »den mycket förlåtes han älskar mycket», Då är ej pungen svår att få upp, ty då är man Herrens med ande, själ och kropp. Derför böra vi vara fulle med helig Ande.
Hasselblad, Roma. Jag torde ej få tala med eder många ord; kanske aldrig mera. Alla menniskor beböfva blifva frälsta. Hade hört att ställningen vore klen inom missionen, men det kunde ja hjelpas, om vi ville höra Gud Faders röst. Orsaken var den, att vi icke hade hört fadersrösten, som vill alla menniskor skola frälste varda. Hela denna folkskara ville väl ändå blifva frälst. Derför borde vi ransaka vårt väsende och säga med David: är jag ej på rätt väg, så led mig på rätta vägen för ditt namns skull; derför borde vi se till i dag att vi noga höra på hvad Gud sagt. Vi ha ej hört detta riktigt, det är felet. Herren älskar oss och vill, att vi skall lära känna honom. När detta skett, då törst kunna vi som syskon befrämja vår faders ära,
Trenne talare hade begärt ordet, men som tiden var förliden måste diskussionen, som varat i två timmar, afsluta.. Derefter tackade ordföranden Gud och bad att den förda diskussionen måtte lända till Hans ära och medmenniskor till nytta. Tillräckligt tydliga svar på frågan hade ej uteblifvit. Vidare må nämnas, att på platsen funnos för tillfället minst 15 predikanter, deraf några från fastlandet. Ett större möte är påtänkt att under sommaren hållas i Etelbem, såvida lämpig plats der kan beredas.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Juni 1885
N:r 49.
