Etikett: Levide

af A. T. Snöbohm.
Han var finne.
När Vilbelms blef schef för 18:de jägarekompaniet, fick han qvarter på Skogs i Lefvide hos den dryge och högdragne domhafvanden, titulär lagmannen Hauswolff; men der trifdes han icke länge, ty två stora rymmas icke gerna i samma säck, Han skaffade sig då qvarter hos ett förmöget bondfolk i socknen och bodde länge der samt var mycket helåten med sitt hederliga och vänliga värdfolk, Dottern i huset var då en ung flicka om 13 eller 14 år. Hovn uppassade kapteneu och hennes 2 år yngre bror var ofta körsven när kaptenen reste bort. Dessa båda syskon kunde på ålderdomen rätt väl minnas Vilhelms och af dem fick jag veta huru han lefde när han bodde i deras föräldrars hus, Han gaf hvarje afton tillsägelse om hvad mat han skulle hafva den följande dageno, men allt som reqvirerades och minsta ärende, som uträttades för honom, betalte han genast kontant, så att alla stodo på tå att uträtta hans befallningar. Han var mycket vänlig mot husets folk samt visade mycket intresse för husets affirer. Han bebodde två rum, en sal och en sägkammare innanför salen. När havs kamrater eller andre främmande kommo på besök, tålde han ej att de stego in i sängkammaren, utan de skulle stanna i salen tills han kom ut. Han rumlade aldrig, mea hade stundom bjudningar hos sig; men när en sådan skulle äga rum underrättade han alltid värdinnan derom i förväg och bestämle hvad som då skulle serveras. Han tålte ej att man for illa med vare sig menniskor eller djur och när han for någonstädes, tillsåg han att både hästar och kusk skulle få hvad de behöfde. Har var en mycket ordentlig och godbjertad herre, hvarför ock Johannes, husets äldste son, var ganska belåten att !å skjutsa honom, Det ställe dit färden oftast stäldes, var en prestgård uti ett af grannpåstoraten. Det var ett rikt prestfolk der som ägde en enda, mycket vacker och väl upp\’ostrad dotter. Det pratades om att hon och kaptenen skulle blifva ett par och man trodde att både föräldrarne och flickan sjelf voro benägna för partiet. Det hade nog också blifvit af, om icke Vilhelms varit aå grauntyckt och snarstött. Gubben Jobaunes kom ihåg den bändelse, som vållade rupturenv, och berättade derom sålunda:
En vinterdag kom kaptenen åkande till prestgården med sin vanliga lilla körsven. I det kaptenen sprang ur släden, sade han: »Johannes sätt in hästarne, laga att de bli väl fodrade och gå så in i köket.» Johannes, mån om pållarne, hans goda vänner, skyadade att insätta dem och lägga för dem rikeligen af brestgäral bästa hö, ty det var icke första gången bän varit der med kaptenen, men innan han hunnit in i köket, hade en af prestgårdsdrängarne rappirtierat hans bedrift för den ampra, stränga och hushållsaktiga prostionan, som mötte stackars Johannes i förstugan och der strängt tog honom i skola, förehållande honom hans djerfhet att, utan att begära lof dertill, sätta in hästarne i prestgårdeus stall och fordra dem med prestgårdens hö. Gossen med gråten i halsen såde att »kaptenen befalt honom sätta in russi och gi dem»; men frun antog ej denna ursäkt, utan underrättade honom att det ej var kapten Vilhelms, som var herre i huset, det borde Jobannes förstå, skrupensade honom och höjde rösten allt högre. I detsamma upprycktes hastigt salsdörren och Vilhelms kom ut, såg prostinnan stå der med blossande kinder och vredgad uppsyn och Johannes med tåren i ögat. Han frågade honom hvad som stod på och fick snart veta det. Helt lugnt befalde han gossen att genast spänna för samt nedtog från väggen sina resplagg. Nu fick prostionan annat ljud i skällan, blef mör i munnen och slät som en klockarkatt, förbjöd Johannes att spinna för, sökte ursäkta sig och bad kaptenen stauna qvar, men denne afböjde bjudningen och förnyade befallningen om ispänning. Prosten kom i detsamma ut och förenade sina böner med sin makes att KE skulle stanna qvar, men denne vägrade lika ihärdigt och fortfor att vira sitt resskärp om lifvet. Då fingo de gamla i sista stunden en mäktig bundsförvandt; det var den vackra dottern, som också utkom i förstugan. Nu måste kaptenen gifva sig och stanna åtminstone den gångev, men det blef också den sista. Han for aldrig mera dit och partiet blef ej af.
— En dag — det var under högsommaren, männen sysselsatte med höslåttern, qvinnor och barn ensamma i gården — fick man höra klockorna gå i socknens kyrka och i de tre nästgränsande socknarne och ettrykte förspordes att »fieaden» (d. v. s. ryssen, ty denne betecknas företrädesvis med detta namn här på Gotland) skulle hafva landstinget på ön.
Visserligen hade man då för tillfället icke krig med ryssen utan med dansken och med den förfärliga Napoleon (det tycks varit år 1813); men minnet af den ryska invasionen 1808 var ännu så friskt och misstroendet till ryssen, ehuru han då var Sveriges allierade, var så starkt, att man hade långt större fruktan för honom än för dansken eller fransmannen. Jämmer och klagan hördes, husmodren och barnen gräto. Vilhelms, synbarligen upprörd, gick med snabba steg ur det ena rummet i det andra. Han hördes yttra: »Hvad skall det bli af? Fienden på landet och inga order att samla folket, ingen underrättel.e om hvar han står», När ban såg värdinnars ängslan samt hörde hennes och barnens gråt, sade han:
»Var icke rädd mor! Fienden behöfver ni ej frukta, den skall jag nog skaffa skjuts tillbaks igev. Det är blott en sak, som är betänklig, den att inga undsrrättelser, inga order komma. Får jag blott order att samla mitt folk och får veta hvar fienden fianes, så lofvar jag Er att här ingen fara är; men nu kan han komma öfver oss innan folket hinner sammandragas. Derför gören I klokt om I hopsamlen det dyrbaraste I ägen och gören Eder färdige att fly till skogen, om han närmar sig, tills mannskapet är samladt. Får jag mitt folk tillsammans och kommer fienden så när att jag får se honom, då vet jag nog hvad göras skall, ty jag har varit i krig förr och är inte mer rädd för fiznden än för er, kära mor; men kommer jag ej i spetsen för mitt folk och icke får veta hvar jag har fienden, då kan jag ej ansvara för att icke gården kan bli plundrad.»
»Dessa ord gjorde min mor lättare om bjertat» — berättade den gamla hedersgumman — »hon packade tillhopa husets dyrbaraste rörliga egendom, tröstade o3s barn och höll sig beredd att med oss fly till skogen. Detta behöfdes dock icke, ty snart kom underrättelse om att ingen fisndtlig landstigning skett, utan att klockringningen betydde att en stor skogseld uppkommit på Löjsta hed och att folk skulle samlas för att släcka. Salig mor undrade ofta öfver att kaptenen kunde så säkert lofva att köra bort fienden, blott han finge sitt folk samladt och finge fisnden isigte, men hon tillade: det var väl ej så underligt; ban tunde nog mer än andra, han var ju fionel»

Gotlands Allehanda
Måndagen 23 December 1889
N:r 151