Då detta läses är den femte stora internationella gymnastik- och idrottsfesten i hufvudstaden i det närmaste afslutad. Trots alla protester och trots alla intriger har den gått af atapeln, och man sä: ger icke för mycket, om man kallar den verkligen lysande.
Såsom vi förut nämt, ha täflingarne varit förlagda till Svea gardes nya kaserner, dess rymliga gård och den stora idrottsplatsen derutanför. På denna Benare har största delen af det rikhaltiga och omväxlande programmet genomgåtts.
Platsen har varit kringhägnad med hundratals vajande fanor, hvarförutom manskap ur de olika garnisonsregementena bildat häck omkring densamma. Ena sidan har upptagits af &skådareläktare, rymmande ett par tusen personer, samt af den i blått kläde med kronor klädda kungliga tribunen. Rundt om har dessutom under täflingarnes alla dagar snart sagdt tallösa menniskomassor belägrat kullarne, som terassformigt höja sig på öfriga sidor om idrottsplatsen.
På denna vimlade det både pingstdagen och annandagen af det mest brokiga lif. Der sågos våra svenska gymnaster i sina hvita drägter med olikfärgade band, der voro finnarne — festens bjeltar —, norrmän, danskar, engelsmän, skottar, tyskar. Der sprangs och der hoppades, der voltigerades och brottades, der gymnastiserades med staf och på räck, med klubbor och kulor. Prisdomare, tidtagare, marskalkar och en hel här af andra uniformerade, rosett-klädda herrar sprungo oupphörligen fram och tillbaka. Då och då uttryckte &åskådarne genom åskor af handklappningar sina sympatier för den ena eller andra framstående idrottsföreningen eller idrottsmannen, Det var öf verallt friskt och hurtigt lif.
Tyvärr var icke vädret på pingstdagen det allra lämpligaste. Solen bröt visserligen då och då fram, men tunga moln drogo för det mesta öfver fästet och en och annan regoskur kom afkylande öfver de lätt klädda festdeltagarne.
Allt gick dock sin jämna gång från kl. 1 middagen till kl. 1/2 4, då gymnasterna med sänkta fanor och under gardesmusik defilerade förbi konungen.
Våra gotländingar
kommo, som bekant, upp till Stockholm pingstdagens morgon och sedan de i trupp tågat upp till Sieverska kasernen på söder, der logis var beredt åt de i gymnastikfesten deltagande från andra orter, samlades de ånyo vid 1-tiden å Riddarholmen och aftågade gemensamt till idrottsplatsen. Vid ingången, som bevakades af pickelhufsklädda poliskonstaplar, måste lösen gifvas för att slippa in, Och denna lösen lydde: Löjtnant Scherstén. Den gafs och man blef insläppt på kaserngården.
Der var det bollspelet skulle försiggå. Det var en vidsträckt, tämligen jämn plan med hårdt tilltrampad sand. Så fort man hunnit orientera sig, lades pärkarne ut och försöksspelen började. Man måste ha klart för sig, hur pass bård stöt bollen tog. Man öfvade sig och var belåten.
Det var ännu ett par timmar, tills spelet skulle försiggå, hvarför de gotländske pärkmännen begagnade tiden att taga täflingarne ute på idrottsplatsen i betraktande. Men när defileringen försiggått, gälde det att genast vara redo.
In på kaserngården marscherade då ett par kompanier gardister, bildande häck rundt omkring densamma för att freda bollspelarne för den påträngande folkmassan.
När konungen och kronprinsen anländt, började spelet. På ena sidan at gården spelade tvänne lag ur Visby bollklubb och Idrottsföreniog, bestående af hrr Hauffman och Hederstedt (pärkkarlar), V. Nyberg, J. Hellgren, Hedström, Lindström, Ericksson, L. Munthe, doktor Munthe, N. Broander, V. Engström, N. Lind-ström, A. Berglund, A. Holst; å den andra uppträdde allmogelaget, bestående af K. Jacobsson, Buttle, E. Danielsson, Veskinde, Viktor Bolin, Sproge, O. Göransson, Sproge, Niklas Pettersson, Mästerby, Oskar Jacobsson, Väte, O. Hägg och J. Hägg, Hejde, skollärare Bendelin, Veskinde, F. Nilsson, Roma, Axel Eklund, Fole, Karl Karlsson, Fröjel, Oskar Östergren, Östergarn och J. Båtelsson, Ejsta.
Det var tydligt att spelet af den stora allmänheten åskådades med största intresse. Öfver allt diskuterade man dess idé, följde bollen, som gång efter annan beskref en hel rad af vackra lyror, och när något riktigt vackert hugg gjordes, framför allt om det skedde med foten, höjdes bravorop. BSärskildt konungen och kronprinsen syntes lifligt intresserade.
Den förre aflägsnade sig efter en stund, men den senare qvarstannade, tills spelet strax före kl. 5 hunnit afslutas.
Och det må till gotländingarnes heder sägas att de samtlige skötte sig mycket väl, om man tager i betraktande att det ännu är så pass tidigt på året, att spelet för året hemma ännu ej huonit komma i gång. Härtill kom äfven att väderleken var mycket otjenlig. Täta regnskurar föllo och en intensiv blåst besvärade.
Med det gotländska pärkspelet afslötos festligheterna för dagen. Ännu en pärk skall gå af stspeln, nämligen tredjedagen på eftermiddagen inför de kungliga och särskildt inbjudna, intresserade och idrottsmän. Detta blir den egontliga uppvisningen, som just pågår, då detta skrifves. Vid detta tillfälle komma att till allmogemännens genom lott utsedda pärkkarlar af drottningen utdelas de till minne af festen präglade medaljerna.
Stångstörtningen och Tossing the caber.
Annandagen gick in med strålande sol och sommarvärme, Äfven denna dag började idrottstäflingarne kl. 1 middagen, sedan konungen, drottningen, kronprinsen, de båda små prinsarne, prinsen och priasessan Bernadotte samt prins Eugen jämte uppvaktningar anländt.
Programmet var, kan man säga,\’en repetion af allt hvad under öfriga dagar förekommit. Der var hastighetslöpning på 150 meter, gångtäflan (2,500 meter), höjdsprång, brottning, häcklöpning, spjutkastning, stafsprång (hoppa strikel), hiaderlöpning, kulstötning, längdsprång, uthållighetslöpning, dragkamp m. m. Men under allt detta hörde man öfver allt sägas: »När kommer stångstörtningen?» När skola gotländingarne täfla med skottarne?
Det var tydligt att denna täflan motsågs med största intresse.
Så blef klockan 4 på 6. m. och en stafett kom löpande: »Hvar äro de gotländske stångstörtarne?» frågade han brådskande. De kommo fram. Det var sergeanten vid Gotlands infanteriregemente J. Ahlvengren, V. Berg, Visby och V. Pettersson, Follingbo. Rockarne kastades af och om venstra armen sattes mörkblåa bindlar.
Så mättes ut på marken ett afstånd af 8 meter — ungefär så långt som stången kastades vid försökstäflingen i Visby 10 Maj. Och gotländingarne släpade fram sin stång.
Konungen och kronprinsen stodo alldeles i närheten. Särskildt det förre var synbarligen intresserad. Medan skottarne ännu dröjde något, kom både en och annan idrottsman fram och synade stången.
— Hur går det till? frågade man.
En af gotländingarne visade det, bröt upp stången med kraft och fart.
— Jaså, på det sättet. Nå, låt då mig försöka — sade en grofväxt finne i elegant sportdrägt.
Och han tog stången. Han bröt en gång, två gånger, så att bloden steg honom åt hufvudet. Men stången rörde sig icke från marken, När sedan en annan af gotländingarne åter lätt bröt upp den, då ropade konungen bravo. Och rundt omkring hörde man: »Det var ena säkra karlar.» Nu kommo skottarne, de tre högländarne i sina klädsamma uniformer med kjolar och sandaler. Det var verkliga atleter, tränade och härdade. Deras namn voro: sergeant Middleby vid 93:e höglandsregementet, Lockhart Bogle, London Scottish Rifle Vol. och soldat Gray vid 93:e höglandsregementet.
Äfven de hade sin stång med sig. Ja, det var egentligen ingen stång, utan sparare en jämntjock bjelke, något kortare än den gotländska stången.
— Skall denna brytas upp? — frågade gotländingarne. Det gör ingen karl.
Nej, den skulle icke brytas upp. Ty det visade sig att stångstörtningen och Tossing the caber i sjelfva verket icke var samma sak, Skottarne resa upp sin stång så godt de kunna, lyfta den i armvecket och söka sedan kasta öfver densamma på samma sätt som gotländingarne kasta sin, utan att dock taga någon som helst hänsyn till kastets längd.
Täflingen — om man under sådana förhållanden får kalla den så — började.
En efter en försökte sig skottarne på sin stång. De kastade och kastade. Inalles torde ett trettiotal kast ha gjorts, men endast en gång lyckades en af dessa muskulösa, tränade skottar att få om sin stång. Åskådarne stodo litet undrande. Var det icke meningen att stången i regel skulle kastas om? Säkerligen. Men då lyckades skottarne icke alldeles för väl, det var allmänna meningen, ehurn det var kraftprof nog, som de utvacklade.
Gotländingarne trädde fram, en efter en. Lätt, och som det tycktes utan ringaste svårighet vräkte de upp sin stång, tre gånger hvar och en. Dock lyckades de icke alla lika bra. Sergeant Ahlvengren, som kastade alla sina kast uti i det närmaste rät linie, tog för hvarje kast respektive 8, 8,05 och 7,40 meter, V. Berg, hvilkens kast gingo något mera åt sidorna nådde 7,80, 6,25 och 6,56 meter, V. Pettersson erhöll 7,49, 8 och 7,28 meter, men lyckades deremot icke att få stången väl öfver. Detta torde ha berott derpå att Pettersson sträfvade efter att kasta väl långt, hvarjämte han beklagligt nog icke vare sig under pingstdagen eller annandagen mådde riktigt väl. Uppbrytningen gjorde Pettersson dock öfverlägset.
För hvarje af gotländingarnes lyckade kast, dånade bifallsåskorna och bravoropen ljödo från konungen och hela den kungliga sviten. Drottningen jämte prinsessan Bernadotte åskådade stångstörtningen från sin vagn.
När ak kasten voro gjorda, stego gotländingarne på konungens uppmaning trygga och säkra fram till skottarnes stång. Lätt lyfte densamma alla tre. Nå de kastade visserligen ej om den — det hade skottarne ej heller gjort — men mycket felade ej att de gjort det lika bra, som de och detta utan någon öfning.
Då gotländiogarne sedan uppfordrade skottarne att pröfva på deras ståvg, mötte de i början detta med enständiga »no,no»; men gingo sintligen deran. Dock, det gick dem som finnen: de kunde knappast röra stången från marken. Härmed ha vi dock icke velat säga något underkänmande om någondera sidans! kraftprof.*) Möjligen ligger konsten på båda hållen lika mycket i öfningen som i styrkan.
Utan öfverdrift torde kunna sägas både att gotländingarne visade sig skottarne öfverlägsna och att stångstörtningen var den af dagens idrottstäflingar, som kanske väckte största intresset. Konungen upphörde ej att yttra sitt uppmuntrande bifall till gotländingarne, som han vänligt språkade med och klappade på axeln.
Äfven denna dag afelutades af gotländingarne, ty efter stångstörtningen utdelades prisen, bestående af ett halft hundratal silfverpokaler. Af dessa föllo två på gotländingarnes lott. Sergeant Ahlvengren fick en såsom ett första och V. Berg en något mindre såsom andra pris.
På fest
Kl. 1/2 9 på aftonen skedde den femte internationella gymnastikfestens afslutning genom en bankett i Berns salonger. Till den samma, som var besökt af omkring 1,000 personer, voro de gotländske allmogemännen samt- och synnerligen inbjudna.
Sedan en splendid supé afätits i den rymliga, stora salongen, anlände efter kaffet kronprinsen jämte uppvaktning, som superat i de s. k. götiska rummen.
Bland de närvarande syntes en mängd högre svenska officerare, åtskilliga ministrar, hvarjämte samtliga främmande gymnaster — äfven de qvinliga — och delvis klädda i sportsdrägt infunnit sig.
När den egentliga festen skulle börja, uppstämde Bricolisterna från estraden — Vintern rasat, hvarpå kronprinsen utbragte skålen för konungen, hvilken skål följdes af fanfarer, hurrarop och folksången.
Vidare föreslog kronprinsen en skål för de monarker, hvilkas länder sändtrepresentanter till gymnastikfesten, hvarpå öfverste Ankarcrona höjde glaset för kronprinsen, festens beskyddare. Då denne tackade, sägande att han aldrig skulle Äängra att han stält sig i spetsen för festen, dånade bravo- och hurraropen.
Hafvudtalet för festen hölls härefter af professor F. Holwmgrev, dervid han på ett särdeles vältaligt sätt framhöll betydelsen deraf, att qvinnan nu kommit med i det gympvastiska arbetet.
Sedan höllos tal för de olika nationer som voro representerade vid festen, och besvarades desse af de respektive utländske föreningarnes anförare, Stort bifall väckte den af kapten Schenström utbragta skålen för Norge, och ändlöst jubel helsade prof. Holmgren, då han talade för fionarne,. Det var ett mäktigt gripande ögonblick, och tårar syntes i många ögon.
Handklappningarne ville aldrig sluta, då »Finska rytteriets marsch» spelades och »Suomis såog» sjöngs. Med sång slösade för öfrigt under hela aftonen den utmärkta kören.
Franska ministern uttalade äfven från sitt land ett tack till Sverige, hvarefter han på kapten Balcks bröst fäste hederslegionens stjerna. Åter stormande jubel.
Och så fortgick det bortåt kl. 1/2 2 under den mest animerade och hjertliga stämning. Till sist utdelade kronprinsen å de i gymnastikfesten deltagande föreningarne med anledning af densamma präglade minnesmedaljer at silfver, inlagd i ett etui och visande på ena sidan en gym: nast med inskriften: Mens sana in corpore sano. (En frisk själ i en frisk kropp). Å Visby bollklubbs vägnar mottags denna medalj af kassör J. Hellgren och för idrottsföreningen af litteratör Sandberg.
Solen höll på att gå upp, då man aftroppade från festen.
*) Stockholms Dagblad yttrar: Kampen var synnerligen intressant att åse. Svenskarne fingo gång på gång sin stång att slå öfver, under det att skottarne tydligen tagit sig vatten öfver hufvudet, i det att de trots upprepade försök ej lyckades störta sin koloss mer än en enda gång.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 20 Maj 1891
N:r 76
